Alla blir inte hjärnkirurger

Det kan inte ha undgått dom som läser min blogg, att jag jobbar som personlig assistent…vill inte ha nåt annat jobb heller, utan detta är precis vad jag haft en önskan om att jobba med, ända sedan jag var i 15 års åldern.

Många barn vill ju bli vad pappa eller mamma arbetar med, hm…ja min pappa var ju egen företagare med skogstraktorer, och allt vad det innebar. Inget som lockade mig, jag var ju för tusan lite rädd för dom där stora skogsmaskinerna, då man var och snubblade på trädrötterna mitt ute i villande skogen, och plötsligt stod där en jättemaskin.

Och här poserar Nicco på en av maskinerna…

Och mamma, hon var hemmafru, som det så vackert hette. Kanske kommer det därifrån då, mitt yrkesval. Jag har många år inom handel och kontor, men att jobba i någons hem, och med enkla medel, kunna göra någons dag, så bra man bara kan, det är som balsam för själen.

Och det är väl vad mamma gjort i hela hennes liv, tagit hand om oss, haft maten på bordet, fixat kläder, tvätt och städat upp. Hon har mig veterligen. aldrig önskat något annat heller.

Sen tänker jag också att detta stämmer ju aldrig in på alla, utan vissa saker kanske man föds till. Det är inte alla som blir lärare, fröknar, läkare, officierar, statsministrar eller statschef heller, för den delen 😀 Då har man nog en viss hållning till saker eller ett visst sätt att framföra sig själv. Lite disciplinerad, så där, att veta vart skåpet ska stå, och att inte låta andra, tala om det för dom, vart det skulle ha stått.

Jaja, man behöver inte ha något av dom yrkena för att veta vad man vill, men jag tror att ni förstår hur jag tänker.

Och nu tänker jag att jag tänkt och filurat klar för idag, åtminstone då vi snackar bloggen. Jag har lite att göra, och ikväll är det bastuträff, den sista för den här säsongen, och inte nog med det, jag ska klämma in en arbetstimme också, så det blir en snabbis med gänget och sedan iväg. Måste ta reda på vart vi ska hålla hus, och försöka lösa det på nåt sätt.

Ha en fin torsdag, alla mina vänner!
Och ett ps, om ni känner för lite skräck, hehee…