Visste inte riktigt om jag skulle skriva om detta och när, fast jag tänker också att det kan bli en påminnelse, om hur skört livet är, och hur lätt, en olycka händer. Det vet vi nog, dom allra flesta, men oftast tänker man, att det händer inte mig.

Igår hände det inte mig, men min käre make, Åke. Det sista han gjorde innan vi skulle gå i säng, var att gå ut på altanen för en sista cigarett. Han sitter längst upp mot väggen, våran altan går lite i etage. När han sedan ska stiga upp från stolen, så glider han till med foten och ramlar ner på sidan, ett fall på över en meter, och han landar på huvudet och axeln.

Jag ser inte detta, eftersom jag är inne i huset, men jag hör att nåt händer, och att han ojar sig. När jag kommer ut så sitter han på backen och det gör ont, överallt. Men som människan är skapt, så ligger vi inte still och väntar på hjälp, utan man ska fort upp och väntar med att känna efter, hur det är på riktigt.

Vi pratar, han säger att han hörde ett knak från nacken, och har fruktansvärt ont i arm, skulderblad och nacke, Jag ställer frågor, känner på honom, vart han har ont, om det onda flyttar på sig, om jag ska ringa sjukstugan…ja, ni fattar. Nej, han bestämmer sig för att gå in i bussen och ta en Alvedon.

Och där blir han sittandes, törs inte lägga sig för då säger han att han förmodligen inte, kommer att ta sig upp igen. Så jag ringer akut numret till sjukstugan och hon gör bedömningen att jag ska ringa efter ambulans.

Nåt som är spännande, bara det, när man är på ett ställe utan adress, och det är becksvart utomhus. Jag får förklara flera gånger hur dom ska köra, och jag säger att jag går ut och ställer mig med en ficklampa vid vägkanten, dom ska inte missa mig. Hon sitter och kollar google maps, och kan se hur husen ligger här på Udden. Och ja, dom hittar hit!

Klockan 1 inatt, rullade dom iväg, mot Lycksele.

Jag vill också poängtera att han INTE hade druckit någon alkohol, vilket jag tycker är en himla tur, för då kan man inte skylla på den, i alla fall. Och man slipper lite av det där att ”man får skylla sig själv”.

Han ringde vid halv åtta i morse. Han kommer att få ha stödkrage i 12 veckor, han har fått en knäck på nacken och kommer inte heller att få arbeta under den tiden. Ja, vad säger man nu…förmodligen att det kunde ha slutat mycket värre, och trots att han inte klarade sig oskadd, så har han en tumme med någon däruppe.

Var rädda om er, allihop!