Stjärna ⭐️ eller fjäril 🦋…gissa

Ni som känner mig vet, ni som inte vet, får veta nu. Jag har ju en fobi, som är lite utöver andra små saker man kan tappa fotsteget över. Nämligen fjärilar… Ja, jag ljuger inte, men så är det. Och nej nej, det spelar ingen roll att ni säger att dom är så fina…och vackra… dom är skrämmande, punkt slut. Titta bara…

Vem vill liksom ha en sån där flaxande i ansiktet…nä, jag tänkte just det? *nickar på huvudet. Den där kan säkert fladdra iväg med en nyfödd baby 🥶

Nå, förra veckan satt vi här ute och plötsligt fladdrar det till i ögonvrån. Jag frågar direkt Åke, om det är en fågel, eller möjligtvis en fjäril. Ser, strax efteråt att det är en så kallad sorgmantel. Hade dessutom sett sorgmantlar 2 dar på raken, innan denna dök upp.

Jag har aldrig i mitt hela liv, sett just en sådan, förutom en endaste gång. Och det var sista veckan min pappa var i livet. Jo nu vet ju jag att det blir skrockfullt, för man brukar säga, att den förebådar död. Fast, stämmer det?

Roade mig med att googla och där står det hellre att om man ser en sådan, så är det en hälsning. Nå, jag släppte detta. Och nån dag senare hamnar jag på dödsannonserna, som jag sitter och skrollar igenom. Där dyker plötsligt ett bekants namn upp, en som Åke kände mer än jag, ingen som vi umgåtts med, men som funnits där. En som man slängt ord med, och som bara tillhört umgängeskretsen.

Chockerande, även om vi vetat att han inte var pigg så blir det som en käftsmäll, då man ser det svart på vitt. Var det därför, sorgmanteln dök upp?

Nu kommer nåt jag råkade ut för på Malå trippen i tisdags. På 5 ställen, mellan Umeå och Vormsele, så möter jag sorgmantlar. Den första, innan Håkmark, och den flyger jämte mig där jag sitter i bilen och kör. På nåt annat ställe är det fler än en, gissningsvis 3-4 tycken.

En sitter till och med på vägen, och jag kör över den… jösses, jag ryser i kroppen och jag undrar vad dom vill säga mig. Är det en hälsning så må det ju vara från fler personer än en. Var det en varning på min resa, att jag skulle se mig för, eller var det bara min fobi, som gjorde att jag noterade mer än vad andra kanske gör, och att det är ett fjärilsår, har jag redan förstått.

Resan gick ju bra, men… nåt hände på tillbaka vägen, som gjorde mig lätt orolig, åtminstone ett tag. 2 mil innan Åmsele, så ser jag en bil parkerad på en liten öppning vid vägen. Jag ligger och matchar 90-100, och plötsligt kör bilen ut. Om det kommit en mötande bil, hade jag inte haft en chans att hinna bromsa.

Sånt där gör mig förbannad, på riktigt. Det var inte heller så att det var öppet och att den bilisten kunde veta att ingen skulle komma, NEJ. Det som gör mig mest förbannad är att han tvingar ut mig i mötande körbana. Och då tutar jag givetvis, men jag visar inget finger, eller nåt sånt, utan beter mig…faktiskt.

Han ligger sedan 3-4 meter bakom mig, i 2 mil, han har alla chanser att köra om. Men nä, det gör han inte. Vad han däremot gör, är att han ligger precis mitt i körbanan, 85 procent av tiden. Där hinner jag ju tänka att han är drogad… om han kör förbi, kommer han att bromsa ner mig, så att jag inte får köra som jag vill, eller? Ja, tankarna snurrade lite.

På flygplanssträckan, innan Åmsele, så passerar han mig. Och ni som kört den vägen vet att den är 4 filer, bred, lik förbenat ligger han i mitten… ehh, och sedan kör han som en galning. Då jag kommer in i Åmsele så är det sista jag ser av honom, hans rödlysen då han tvärbromsar där det blir 50, och jag gissar att han låg och körde i minst 130.

Jag kommer aldrig ifatt honom, ser inte ens bakljusen då jag kör genom hela Åmsele, med den raksträckan. Sedan kom ju skyfallet. Där tänker jag att han måste ju köra av vägen, i den hastigheten kan du inte hålla dig kvar annat än om du chansar och har surtur.

Det är till och med så dålig sikt, att jag ger upp försöken att titta åt sidan för att se om jag skulle se vart hans bil skulle ligga… på taket. Jag var tvungen att se vart jag själv körde.

Summan eller kontentan av detta, mja, jag vet inte. Hade jag gjort annorlunda om jag INTE stött på fjärilarna För jag lovar, dom låg i bakhuvudet hela resan. Eller var dom helt enkelt en hälsning från alla mina släktingar som inte finns i livet längre, men som har anknytning till Malå?

Jag lär aldrig få veta, och får lämna dessa frågetecken, fria för tolkningar. Men jag tror inte att jag kommer att skicka en hälsning till efterkommande, den dagen jag inte finns längre, som en fjäril. Nopp, utan då kommer jag att visa mig som en extra lysande stjärna på himlen…snudd på bländande, haha…

Vi gjorde oss en utflykt igår. Hakade på cruisingkaravanen som gick över Brännland, små vägar, Vännäsby och sedan slutstation, uppe vid Motormuseumet, i Vännäs. Här får ni bilder på det.

Och självklart, kommer här bild tagen av Mats Alfredsson, mannen som alltid är redo.

Han la till och med ut en bild han tagit nån gång i det förflutna. Jag gissar på 2008-2009, eftersom jag bara kan se 3 besiktnings märken på framrutan. Och platsen är Fällfors.

Sedan poppade det upp en bild på Åke som vinkar till publiken. Den har Peder Gabrielsson tagit.

Och slutligen, 2 bilder tagna av Lars Jakobsson. Tackar er alla tre, för lånen av bilderna. Kanonfina!

Visst är det konstigt att man älskar att få se sin egna bil, tagna av andra, fast egentligen kan man gå in i garaget eller ut på gården och fota själv. Men det roliga är väl kanske att man får se bilen ur andras ögon, och vad det är ni ser, när vi kommer.

Önskar er alla en fin torsdag!