Glädjande nyheter, strålande…

Glädjande nyheter, strålande nyheter, det är ju den internationella Glädjedagen, just idag!!

Glädje är inte nödvändigtvis något man skrattar åt, däremot kan det vara någon, man skrattar med. Glädje och lycka, går väl hand i hand. Fast skratt, kan absolut vara en glädje höjare, det med.

Jag såg Farmen finalen igår efter jag kommit hem från jobbet. Och jag blev så glad att Nebil vann. Men ännu gladare av hans lycka och samtal till hans fru. Det blev så äkta, så det var nästan svårt att inte ryckas med. Man kan glädjas åt andra med

Den här filmsnutten är en bra, kort beskrivning på ren och skär glädje…+ Lycka! Klicka på bilden.

Jag och Mr Rosa (Winstone), gick en sväng förbi VK huset och under järnvägen, igår. Då vi står under järnvägsbron, började det plötsligt låta som om det kom ett JAS plan på låg höjd. Haha, så skumt, det var ett tåg, det lustiga var att man hörde ingenting innan den passerade bron. Kan ju ha varit för att vi stod under, men ändå.

Fotade träd o himmel, tyckte absolut att molnet där bakom, visade ett ansikte. Fast då jag kom hem och kollade bilderna, så såg jag nada.

Kom dock ihåg då jag gick den där svängen, long time ago.

Det enda jag vet, tidsmässigt, är att det var efter, oktober 2012. Eftersom min pappa hade vandrat vidare till andra dimensioner. Tror att det var rätt nybyggt, just den gång och cykelbanan. I vart fall, rätt ny för min del. Det var eftermiddag och skymningen började göra sig påmind. Gatlyktorna var tända. När jag kommer upp på höjden, innan man går över bilvägen, så slocknar plötsligt en gatlykta, precis framför mig. Och då jag passerat, tänds den igen.

Jag lyfter på ena ögonbrynet men tänker inte mer på det, förrän jag kommer fram till nästa gatlykta, och samma sak händer…igen. Då rynkar jag säkerligen på dom där ögonbrynen och tittar bakåt. Och vet ni vad, det fortsätter ända fram till bron. Då började jag istället fnissa för mig själv och jag tänkte på min pappa.

Vem vet? Antingen är det så här vi gör då vi inte kan förklara saker, och minnen av dom vi en gång haft oss nära, gör sig påminda på lustiga sätt. Jag kan inte heller svara på varför jag kom att tänka på honom, just i det ögonblicket, men nånting var det. Det vet vi ju också, att vi ofta säger då oförklarliga saker sker, att det är en hälsning.

Så kan det vara! Det kan också vara att vi vill bli påminda om saker för att hålla dom vid liv. Vår hjärna är ju mer komplex, än vad vi vill erkänna, och tro. Jag hade väl aldrig heller förr, förknippat Winstone, med min pappa. Winstone kom ju till oss, först 2013, så min pappa fick aldrig träffa honom.

Men här minns jag att Winstone kom till mig, jag kom honom väldigt nära då han ville bli omklappad. Och hela han, luktar pappa. Haha, ja, det låter ju jätte dumt, men.. Winstone luktade skog, barr, och kåda. Jag minns att jag sa det högt till Åke. Min pappa jobbade ju hela sitt liv, i skogen, så att jag förknippade doften med honom, var inte alls så konstigt. Det luriga var, vart Winstone kunde ha fått den doften ifrån. Ingen skogsvandring i alla fall. För vi var här hemma.

Oförklarligt, men hjärtligt och glädjande att människor lever kvar, oavsett, vart dom, eller vi, befinner oss.

Ha en underbar, glädjefylld måndag, mina vänner!