Det blev prat om saker som händer utan förklaring, för nån dag sedan. Jag berättade om den gången jag var på promenad utmed 363:an. Jag skrev om det för ett tag sedan och jag citerar:

”Det enda jag vet, tidsmässigt, är att det var efter, oktober 2012. Eftersom min pappa hade vandrat vidare till andra dimensioner. Tror att det var rätt nybyggt, just den gång och cykelbanan. I vart fall, rätt ny för min del. Det var eftermiddag och skymningen började göra sig påmind. Gatlyktorna var tända. När jag kommer upp på höjden, innan man går över bilvägen, så slocknar plötsligt en gatlykta, precis framför mig. Och då jag passerat, tänds den igen.

Jag lyfter på ena ögonbrynet men tänker inte mer på det, förrän jag kommer fram till nästa gatlykta, och samma sak händer…igen. Då rynkar jag säkerligen på dom där ögonbrynen och tittar bakåt. Och vet ni vad, det fortsätter ända fram till bron. Då började jag istället fnissa för mig själv och jag tänkte på min pappa.” Slutcitat

Förmodligen finns en logisk förklaring, fast vem vet…

Då jag letade efter detta så ramlade jag över ett annat mysterium, fast i det här fallet tänker jag att det är ett bevis att lasarettet och vården, gått utför under en väldans lång tid. För hur svårt kan det vara att ordna fram ett papper… här kommer den storyn.

”Jag undrar just jag… om jag ska söka remiss till urologen, för något påhittat urinvägsbesvär, för då kanske jag blir inskriven på kirurgen, vilka är dom jag egentligen vill komma i kontakt med, men vis av erfarenhet, så slutar väl det helst med att ortopeden tar över, hm… vad gör man då?

Jag sjukskrev nämligen pappa, andra dagen efter hans olycka, och nu är det 4 veckors sjukskrivning som han faktiskt hade rätt till, som jag ansökt om. Men ett sjukintyg måste ju bifogas. Inga problem, sa dom på IVA, då han låg där, ett intyg skickas elektroniskt, så det skulle vi inte behöva tänka på.

Nu har det gått en vecka till… snart och inget intyg. Jag har för fjärde gången ringt och bokat en återuppringningstid på kirurgen, har något nåt tips, om vad jag nu ska säga? Eller ska jag dumförklara någon… kan inte påstå att jag inte har lust till det, men jag brukar kunna hålla mig sansad, men snart kommer det att brista.

Den 3/11, har vi förövrigt passerat för 10 dagar sedan…

14 nov

Jo, dom ringde upp från kirurgen igår, nu var det en annan som satt i receptionen eller vad det nu kan heta.  Jag förklarade återigen och för fjärde gången, vad jag var ute efter, och hon kollade vad som skrivits upp, och hon sa… typ, följande:

Aha, här står det att Malin, kontaktat Frans, men det var inte bra, för Frans är i Afghanistan, så Sören tar över och skickar vidare till Gösta, Gösta undrar vad det är för intyg, ett med ett datum eller ett sjukintyg, Fredrik säger att dom ska kolla om dottern… Gösta skriver att det ska kollas så det inte blir dubbelt till dottern…och sen har det inte hänt nåt mer.

Nu säger hon i receptionen att hon ska kontakta Malin, som hon vet, har haft hand om pappa, vi ligger på, säger hon, och jag kan ju inte annat än hoppas på det då. Men tillåter mig själv att tvivla på att detta var sista gången jag behövde ringa upp kirurgen.

Alltså hur ska någon kunna veta vad den andra gör, om dom bara skickar vidare och inte fullföljer vad som påbörjats? Kanske detta är en av anledningarna till varför, patienter försvinner mellan stolarna, dom slussas också vidare från ena stället till nästa, och ingen vet till slut, vart dom ligger… knappt dom själva.

Pappa begravdes by the way 4 dagar innan dom hörde av sig.

Allt kanske har en förklaring, men att veta vilken som är den rätta, kan vara svårare. Eller så är de bara så att vi får acceptera att vissa saker sker utom vår kontroll, och då blir det enklast att bara följa med. För vem ska vi kontakta då vi inte vet, och den som ska veta, inte heller vet…

Ja det var då det och nu är nu. Här har ni en tjej som förlorat kontrollen till hennes hem. Och med den avrundar jag detta inlägg och önskar er alla en fin tisdag!