Etikett: 2012

Total förträngt händelsen, Åke med…haha

Min pappas sista födelsedag, firades för 10 år sedan. Då fyllde han 66 år. För vår del, den dagen, så firade vi inte honom med presenter, utan vi var uppe på Dragracing i Piteå.

Däremot kommer jag ihåg då vi var tillbaka till stugan, och pappa gratulerade till min vinnarpokal. Vi stod utanför storstugan, och han kollade in vinsten och tyckte att den var fin fin.

Pappa var väl lite av en vinnarskalle. Det han tog sig för, ville han genomföra.

På bilden håller han i sitt orangea spjut. Undrar om det finns kvar idag 🤔 Det har man hållit i några gånger, mäkta imponerad över att han fick iväg detta spjut, över 60 meter utan att vara expert på något sätt. Han tyckte bara att det var kul.

Nu snackar vi tidigt 60 tal, och då var inte spjuten utformade som dom är idag.

Klart man undrar hur livet sett ut idag, ifall han varit med oss. Vitare hår än han hade då, för 10 år sedan, kunde han nog inte få. Men som människa, verkade inget vitt hår stoppa honom och hans planer.

Vem vet, han hade kanske byggt den där flotten med hus på, med jätte pontonerna han hade införskaffat. Eller så kanske han byggt ut i Norum, stället han byggde upp från botten, och utökade med både det ena och det andra.
Han kanske till och med, hade införskaffat en rymddräkt 👩‍🚀 så han hade kunnat åka upp i rymden 🚀, och skådat stjärnor 🌟 och planeter 🪐på närmare håll.

Grejen är den, att med min pappa i närheten, visste man aldrig vad han hade på gång, men det var oftast nånting roligt, och otippat.

Ja, pappa, du är fortfarande saknad, och kommer alltid att vara det. Dom säger ju så vackert att allas dagar är räknade, men i ditt fall, så måste dom ha räknat åt skogen fel. Du hade haft så mycket mer att ge. Därför får vi nöja oss med allt du ändå hann ge, under ditt liv på denna jord. Fina minnen, skratt och klurigheter ❤

Skummade igenom arkivet och den här dagen 2012, så satt även Nicco bakom ratten, på banan.

Och här citerar jag:

”Jag hann bara smälla igen datorn så ropade dom upp Niccos namn…igen, hon fick backa tillbaka då dom sa att hon inte fått någon tid. Jag stod inne i bussen och hörde på speakern…tystnad, motorljud, sen säger han att nu, från en sjunde kvalplats upp som kvaletta…Niccolina Lundmark Hällsten, HÄRLIGT!!! Reaktion 0.008, det blir svårslaget, men inget är ju omöjligt.” slutcitat

Nopp, det blev ingen bra fortsättning för Niccos del, junnen stannade efter burnout, inför kvalomgångarna, det var fel på bränslekranen, som stängt av…snacka om surt. Men vad göra…

Jag hade även skrivit om detta, haha… totalt förträngt händelsen, även Åke 😁

”Träffade på några glada norrmän igår, på den sedvanliga depå promenaden. Vi träffade på Skrattabbar´n, som Åke kallar honom. Han frågade Åke om han kom ihåg då dom glömde moppen, och skulle köpa glass.

Näää, sa Åke, det minns han inte. Men det skulle då ha hänt däruppe, under en tävling. Ja, vi tog ju moppen och for och köpte glass, Berättade han. Sen gick vi och slickade på den där glassen så vi glömde moppen, och efter vi gått en bra bit insåg vi varför glassen aldrig blev mindre…. det var ju plast på den!!! Och sen kom vi på att moppen stod kvar där vi köpte glassen. Jojo, så kan det gå om man inte har full koll, eller hur?”


Hoppas på en jättefin dag, för er alla…


Och ja, passa på att njuuut av dom kommande 24 timmarna.

En annan tid och på en annan plats…

75 år, hade du blivit idag, och vi hade firat dig om du hade varit här. Det är inte bara jag som saknar dig. Man undrar hur det hade sett ut, om den där dagen i september 2012, hade varit annorlunda.

Är det slumpen, eller är det förutbestämt. Har livets händelser en mening eller händer saker för att andra ska lära sig. Det är det ingen som vet, utan det är vad vi gör det till. Det enda vi vet, med säkerhet, är att bra människor, som ger till andra, dom lever kvar i våra hjärtan. Även om det alltid finns ett tomrum av saknad, så kan man fylla det med fina minnen, skratt vi haft, och lärdomar vi gått igenom, tillsammans.

Jag firar dig idag, för att just du var vår pappa, och att vi ändå fick dom åren vi hade med dig. Och jag vet också att vi möts igen, i en annan tid och på en annan plats ❤️🧡💛

 


Minnen har vi gott om, och Facebook hjälper också till att påminna om just minnen man haft. 5 år sedan och vi var nere i Järlåsa. Vi gjorde en utflykt i omgivningarna, med Anders och Theresé, lilla bil.


Och det var på den resan, kanske inte just den dagen, men ändå…som en kille inne på ett mathak, kom och frågade om inte Åke var gitarristen i Lasse Stefanz. Hahaa….vad vi tyckte det lät roligt.

Lika roligt som det lät då jag för många år sedan, fick ett sms till mobilen. Jo jag fick ju överta Åkes så numret stod även på honom. Och i smset fick jag frågan om det möjligtvis kunde vara Åke som varit korggosse, en gång i tiden. Hihi…njae, jag trodde inte det.

Men vem vet, han kan ju leva ett dubbelliv eller så kan han ju ha en look alike. Det har vi säkert, allihop.

Hade ju gärna haft en här nu, min look alike, som kunde ha åkt och jobbat åt mig eller gjort allt stök här hemma, så blev det lite avlastning, haha…

För 3 år sedan var jag och väninnan Ulla, nere vid Umeälven där jag lyckades fota fiskmåsen, på väg upp. Tillägnar den bilden till min pappa, dagen till ära. Och önskar er andra en underbar dag.

Ja! Eller hm… Vet du? Kanske…

Av , , Bli först att kommentera 12

Apropå det jag skrivit om tidigare. Felanmälan som inte går iväg, misstags som görs, då man tar för givet att nån annan driver ärendet vidare. Och hur mycket som hade gått lite smidigare, om man fått bekräftelse, hela vägen, på vem som gör vad.

Så sa jag till Åke, en kväll då vi satt och pratade om just detta. Att det kan jämföras med sjukvården. Jag absolut hatar, då dom säger och jag citerar det allra vanligaste: ”-Vi hör av oss om det skulle vara nåt, eller -vi hör av oss om provsvaren visar nåt.”

Mjahaa…precis som om post aldrig kommer bort, eller att det där berömda brevet, plötsligt försvunnit i kulvertarna på NUS, bortblåst med en lätt bris som drog in. Eller, det kanske inte ens skrevs ut för nåt annat kom i vägen.

Hur ska man veta, om man inte får svar, oavsett? Ehh, då är man ju lika oviss som här…typ 😀

Och härom dagen, då jag letade efter annan information, så hittade jag detta. Nåt jag skrev 14 november, 2012, 22 dagar efter min pappas död, och jag citerar även här:

”Jo, dom ringde upp från kirurgen igår, nu var det en annan som satt i receptionen eller vad det nu kan heta. Jag förklarade återigen och för fjärde gången, vad jag var ute efter, och hon kollade vad som skrivits upp, och hon sa… typ, följande:

”Aha, här står det att Malin, kontaktat Frans, men det var inte bra, för Frans är i Afghanistan, så Sören tar över och skickar vidare till Gösta, Gösta undrar vad det är för intyg, ett med ett datum eller ett sjukintyg, Fredrik säger att dom ska kolla om dottern… Gösta skriver att det ska kollas så det inte blir dubbelt till dottern…och sen har det inte hänt nåt mer.”

Nu säger hon i receptionen att hon ska kontakta Malin, som hon vet, har haft hand om pappa, vi ligger på, säger hon, och jag kan ju inte annat än hoppas på det då. Men tillåter mig själv att tvivla på att detta var sista gången jag behövde ringa upp kirurgen.

Alltså hur ska någon kunna veta vad den andra gör, om dom bara skickar vidare och inte fullföljer vad som påbörjats? Kanske detta är en av anledningarna till varför, patienter försvinner mellan stolarna, dom slussas också vidare från ena stället till nästa, och ingen vet till slut, vart dom ligger… knappt dom själva.” slutcitat

Nåja, nu är det i alla fall lördag, och jag måste dela med mig av ett roligt klipp. Kan dock tänkas att jag gjort det förut, men den här är så rolig så den kan ses, fler gånger. 😀

Och nu mina vänner, får ni ha en fin lördag! Dags för frukost och saker som ska hinnas göras innan jobbet kallar.

Dom måste övervakas!

December 2012, skrev jag följande och jag citerar:

”Sally satt vid frukostbordet igår morse och plockade upp varenda frukt i fruktfatet och sa…varje gång: Den här är inte kall! Den här är inte kall! Den här är inte kall! När hon sa det för tionde gången sa jag, -Du är allt en riktig surrakus´du. Då plockade hon upp citronen som låg i fatet och sa, den här är sur! Jojo, så var det med det :D” slutcitat

Här en bild jag tog just den månaden och året, jag hade lärt henne hur man står på händerna (duktig mormor :D)


Och idag är det exakt 20 dagar kvar innan hon fyller 10 år. Hon ringer nån gång i veckan, och i fredags, plingade det till i mobilen, swish ljudet som jag älskar.
Det var 1 krona, från Sally, hm. Undrar just om hon hade nån baktanke där ”klurar”. Nå, jag svarade med ett tillbaka swish på 30 kronor och tänkte att det kunde räcka till en glass

Idag är det sånt där, typiskt glassväder:


Och ska man tro på väderleken, så kommer det att bli några såna dagar, på raken nu, underbart.

Nu är det kantstens läggning på gång, här ute:


Åke hade velat veta när asfalten kommer på plats, men även om man frågar, är sannolikheten inte så stor, att man får svar. Dom vet kanske inte, på rak arm. Killen jag pratade med sa att deras intentioner var att lägga det här klart till på onsdag/torsdag, men det är bara kantsten.

Sa det till Åke då vi pratade om just såna här arbeten, och slukhålet som dök upp. Att det är lite lustigt, att man ska hålla reda på vad dom gör och se till att det blir rätt. Skrev om detta, för x antal år sedan.

Då handlade det om en gatlykta som försvann en höst och den var bara borta, den här lampan var det:


Den lyste med sin frånvaro i antingen 1 eller om det blev 2 år. Till slut ringde jag dom som ansvarar om såna här saker och frågade när vi skulle få lite ljus, på vår gata i stan.

Nä, sa killen jag pratade med, det ska inte vara nån lampa där. Nähä, svarade jag, konstigt att det är en grop med en massa kablar som sticker upp där då.

1 dag senare stod gatlyktan på plats igen. Inte ett ord, ingenting. Dom kanske inte ville säga att dom gjort fel, och tänk, det hade kunnat sluta med en ände av förskräckelse. Kommunens stora gräsklippare hade kört över där och enligt Åke, var kablarna naggade i kanten. Nu behöver det kanske inte ha varit ström där, men… :O

Nä, nu blir det frukost och sedan ska jag steka ihop en köttfärssås innan solen dyker in genom köksfönstret. Och efter det, ska jag övervaka arbetarna, sittandes utomhus, in the sun.

Ha en fin tisdag, allihop!

I love it <3 Hahaa

Maj 2012, jag skrev och jag citerar:

”Jag började gårdagen med ett besök på röntgen. Lite roligt var det att jag gick in södra entrén, jag tycker det är lättast att hitta därifrån. När jag kommer ut i den låååånga korridoren som säkert, snudd på alla umebor gått i någon gång, så kommer det en kvinna och stannar upp i dörröppning där jag kommer och går, och hon ursäktar sig och frågar om jag möjligtvis kan hjälpa henne.

Hon undrar om jag vet vart bild och funktionsenheten ligger. Ehhh…(nu snurrar det för fullt i huvudet på Maria, det lät som om hon letade efter något på ett museum), bild och funktion, upprepar jag och ser fundersam ut. Ja, säger hon… röntgen. Aha säger jag, jamen dit är jag på väg, så hon hakade på. Jag i egenskap av patient och hon som arbetssökande, så vi önskade varandra lycka till då våra vägar skiljdes.” slutcitat

Mm, trots att det nu gått 8 år sedan dess, så har jag inte bättre lokalsinne idag 😀

Det där la jag ut nu bara för att jag ville lägga in den här bilden, i love it 😀


Jaha, när jag läst och kopierat det där, så skrollade jag vidare och samma månad och år, så skrev jag detta:

”Vi har ju en sån där förvaringsplats under arbetsbänken i köket. Där man kan ställa in pallen och annat som man inte vill ska synas på. Jag har inte bara pallen där, utan en stor kartong, brandsläckaren (hade stått där) och några brickor etc.

Nu hade jag använt en av dessa brickor och skulle trycka in den där under igen, men något tog emot, och varje gång jag puttade till den så fräste och väste det under bänken.

Tror ni att man blir fundersam, snudd på rädd över vad som ska komma utrusande därifrån, kanske ett murveldjur eller en ulmerkott med huggtänder. Efter fjärde försöket, så tvärtänkte jag att det måste vara brandsläckaren jag kommit åt, så jag fläkte upp draperiet och gick ner på knä för att kolla förödelsen… ingenting syntes, inte heller brandsläckaren, för den hade jag ju flyttat till ett annat ställe, veckan innan.

Jag puttade till brickan en sista gång, och återigen, samma fräsande, nu plockade jag bort sak för sak och se… där längst in mot väggen står vår gamla sodastream och givetvis, brickan hamnade ju hela tiden uppe på knappen så det var kolsyran som väste och fräste. Allting brukar ju ha en naturlig förklaring till allt som händer… i alla fall nästan alltid, kanske till och med oftast inte, hemma hos oss, men nu så.” Hahaa

Vi har ju läten här i huset,och på sistone är det ytterdörren som låter, till Winstones förtret.

Han tror ju att det är nån som är på väg in, fast det handlar mer om på vilket sätt, man fått igen den. Det krävs ett litet knyck, för att den ska hamna rätt. Eller så är det nån som står där i vägen, bara för att retas, nåt osynligt, som vill skoja till det.

Precis som när nu statsministern sagt att vi i sommar bara får resa 2 timmar. Och nån skrev på FB, att här i Norrland innebär det att vi kanske hinner till grannen, om man gasar på. Hahaa…

Jaja, det är som det är, och jag tänker att då allt är över och förbi, så får vi fira tre dubbelt, och göra saker med dom vi fått försaka. Önskar er alla en fin torsdag!

Maria Lundmark Hällsten