Jag fick ett tråkigt besked igår, inte oväntat, men då en yngre människa går bort, en som precis börjat sitt vuxna liv, ja då finns inga ord. Jag satt där och tänkte, och ska man någonstans komma i närheten eller om man går efter vad man kan relatera till, så måste jag säga att det absolut värsta, alla gånger, jag varit med om, var då pappa gick bort.
Från olyckstillfället till hans kropp inte orkade med mer. Det tog 6 veckor…6 veckor av hopp, jag var ändå positiv hela den tiden, även om jag innerst inne visste, att det skulle nog inte gå vägen. Hoppet blev förtvivlan, och alla dessa frågor som man aldrig kan få svar på. Och jag vet, man ska inte älta sånt, för det enda som händer är att man offrar energi på sånt som inte ger nåt tillbaka.
Nu går mina tankar till den här killens föräldrar, dom har absolut en tuff tid framför sig, även om man visste utgången, så vet man aldrig hur det kommer att bli, den dagen dom inte finns längre. Den största trösten, och det är ju precis som man brukar säga, är ju att personer som varit obotligt sjuka, ändå får det bäst då det är över.
Och jag tror att det är så man måste se det. Dom behöver inte kämpa längre, många har redan gett upp sin strid och bara väntar på att få fortsätta, någon annanstans.
Och även om vi alla tänker, tycker och tror olika, så för min del, så vet jag att det finns en spännande fortsättning, den dagen man lämnar in, och det ska bli spännande, på sitt sätt.
Där kom det där positiva in igen, och ja, att förhålla sig till döden som man gör till livet, och att alltid tänka att det blir bättre, oavsett hur dagen, veckan eller månaden blir, det är jätteviktigt.
Detta fick bli mitt avsked till killen J, jag önskar dig en spännande resa till friheten och det okända, och vi är alla med dig i tankarna.
Önskar er andra en bra dag!
Senaste kommentarerna