Med facit i hand skulle jag ALDRIG ha klivit upp igår. Men hur stora hade oddsen varit på det… noll, zero, cero, 零, нуль.

Tar sopen i ena handen, kopplet i den andra och sopar mig nerför brotrappen. Längst ner har vi stenplattor och gissa vad som låg under all snö, is förstås. Och is är förrädisk, ibland går det hur bra som helst, och andra gånger, inte. Igår blev det en, inte gång.

Mina fötter for upp i luften, sopen flög iväg, hunden sprang bort till staketet och jag landade med övre ryggen mot nedersta trappstegs kanten. Tror idag, då jag går igenom hur jag kan ha landat att jag förmodligen hade vänster armen ovanför skallen och därför tog det även på sidan.

Jag låg där och ojades och trodde faktiskt att jag inte kunde röra mig. Förbannade mig själv för att jag inte hade mobilen i fickan, för hur skulle jag kunna få Åkes uppmärksamhet. Jag hade inte ens luft att ropa. Jag ser en kille komma gåendes på gång och cykelbanan, och jag ber i huvudet att han inte ska se att jag ligger där. Enbart för att jag tror att Winstone, kanske skulle attackera om han kliver in på gården. Winstone är väldigt vaktig då det gäller mig.

Killen såg mig inte, där Winstone satt i snön var han än mer osynlig Men jag fick i alla fall kraften att ta mig runt och upp, för där kunde jag ju inte ligga. När jag stod upp, var nästa tanke att jaja, jag provar väl gå med hunden, men näää, 2 steg sen fick jag vända om. Fanns inte en chans i humhum att jag skulle fixa det.

Satt och grinade i över en timme, jag fattar inte ens hur eller varför.

Benen skakade, armen, vibrerade, och smärtan på det. Nå, det var nog en kombination av allt som gjorde det. Chocken och sedan luften som tog slut…typ. Och kanske kanske, för att nu skulle min journal utökas med ännu mer onödigheter, jösses, när ska det ta slut.

Fick komma på akuttid på vårdcentralen. Där gjordes en undersökning där han både klämde, tryckte och gick igenom ryggen. Detta gjorde han för att kolla så inget satt löst. Och det gjorde det inte. Så det får jag ju vara glad över. Skulle jag känna av svanskotan idag skulle han skicka upp mig på röntgen av bäckenet, men det trodde jag inte skulle bli aktuellt. Hade jag skadat det så hade det nog känts ännu mer.

Han skrev ut morfin och Alvedon 1g, men ska jag vara krass, så tror jag inte att det hjälpte ett dugg. Eller, så får jag lov att tänka att utan dom, hade det varit ännu värre. Jag har legat på rygg hela natten, inte kunnat röra vänster arm, inte ens kunnat räta till kudden, och nu har jag nackspärr på det. Tack Televerket, verkligen…TACK!!

Träffen på Ullas gick jag av naturliga själ, inte på. Fultomtarnas framfart är nu utom kontroll, ni vet, jag kan inte fota, finns inte en chans att jag tar mig ner på golvnivå. Så det får uppdateras vid senare tillfälle.

Tur i oturen att Åke är hemma. Jag kan inte ens mata hunden. Får inte ner kulorna i skålen, så igår då jag provade släppa dom från stående höjd, så tyckte Åke att jag skulle överlåta matningen till honom. Han ville inte ha dubbelarbete med att nu plocka upp allt som låg på köksgolvet.

Det kom lite snö igår, minsann.

Skulle fota den vackra himlen genom fönstret, vilket jag gjorde nu på morgonen.

Så testade jag att fota från mitten av rummet med 10 förstoring, haha, det funkar det med, fast inte lika bra skärpa.

Nu hoppas jag på en bra dag, för er alla. Min kommer förmodligen att bestå av smärta och snigelgång, men men…det kommer att bli bra.