Etikett: Annica

Puckat

Av , , Bli först att kommentera 12

Såg att Ingemar Stenmark fyller 60 år idag, så vi grattar honom, inte bara till åren, utan till den människa han är. Och som det står här i rubriken, ingen har fått Sverige att stanna, som han, men stämmer det?

Skärmklipp 2016-03-18 06.23.58How about…SJ? Hahaa…

Nu är jag ingen tåg åkare, jag och en gammal klasskompis, Annica, fick äran att som 12 åringar, ta tåget från Umeå till Gällivare där vi skulle vara barnvakter till mina kusiner, Gunnar och Anders.  Resan tog 7 timmar, och vi höll på tabba oss, redan i Vännäsby…vi trodde vi skulle av där, tog väskorna och gick mot utgången, men hann inte ända fram, det var ju tur.

Det var i Vännäs, vi skulle byta tåg 😀

Vi hade bastuträffen hos Laila igår kväll, och det var verkligen inga triss lotter vi hade, utan tristlotter, inte en spänn, vann vi, fast vi satt med 6 stycken lotter. Nå, vi är ändå överens om att det är lite spännande ändå, detta med att avrunda kvällen, med att se om det blir en slant, eller inte…mest inte.

Nu ska jag strax iväg och träna, sedan blir det en vals med snabeldraken, ikväll kommer ju gänget från Järlåsa. Och apropå Järlåsa, så vet ni väl att det är därifrån, drycken Pucko kommer. Theresé skrev om det för några år sedan, här kommer den lilla storyn (huset hyr dom numer ut, och bor 3-400 meter längre ner efter vägen):

Skärmklipp 2016-03-18 07.27.56
Och lite om varför den fick namnet Pucko, infon om det, hittade jag HÄR

Historien bakom namnet

Namnet Pucko fick chokladmjölken från den mycket populära glasspinnen Chokladpuck, som tillverkades av Glace-Bolaget, som ägdes av Mjölkcentralen. Puck var faktiskt ett namn som i en eller annan form återkom på flera av Mjölkcentralens produkter. Bland annat fanns en ost med det namnet.
Pucko gjorde inte särskilt stort väsen av sig när den började lanseras på allvar 1954, och reklamkampanjen för den nya produkten var ganska blygsam, men den blev ändå snabbt populär. På S:t Eriksmässan i Stockholm 1955 såldes 19 700 flaskor på 16 dagar. Och från mitten av 1960-talet fick Pucko ett rejält uppsving, då produktionen mer än tiodubblades. Åke Andersson, som var fabriksföreståndare i Järlåsa, berättade i personaltidningen Mjölkdags att ökningen bland annat berodde på turistresorna till Mallorca.

”Jo, det är nämligen så att på Mallorca lär chokladmjölk med konjak i höra till en av de specialiteter som turisterna gärna faller för. Det kallas Lumumbadricka. Och när man så kommer hem, solbränd och fylld av goda semesterminnen, ringer man genast Åke Andersson och frågar var man kan få tag i Pucko.”

När man skapade Pucko ansåg man formgivningen av flaskan vara viktig för att locka kunder och för att få dem att känna igen produkten, något som är viktigt även idag. Den första flaskan hämtade sina drag från den klassiska Coca-Colaflaskan, men den blev inte särskilt långlivad. Istället formgavs en ny flaska, som sedan kom att leva kvar ända till år 2000. Och när det då var dags för en ny flaska var den till stora delar lik den gamla klassiska.

Pucko kom med tiden att bli ett måste till korven eller hamburgaren. I boken ”Korv, mos och människor” av Leif Eriksson berättas om korvkioskens utveckling, och där har förstås Pucko sin givna plats, liksom i varje korvkiosk. Märkligt nog gick den inte att uppbringa i korvkiosken i just Järlåsa, som låg alldeles intill fabriken. Där tillhandahölls i stället konkurrenten Cocio, från Danmark, till Järlåsapersonalens besvikelse.

Önskar er alla en trevlig fredag!

Mycket trevligt

En mycket trevlig förmiddag ute i Berttjärn igår. Där det bjöds på våfflor, kaffe och gamla minnen. Jag och Annica, gick i samma klass, bodde på samma gård och hängde med varandra nästan varje dag, under skoltiden. Så en hel del hyss, har vi hunnit med.

Ta bara då vi stal brorsans moppe, haha, 12 år var vi och full i sjutton. Passade på i ett obevakat ögonblick, och smög in i källaren och drog moppen på baksidan av huset. Kickade igång och körde som galningarna runt hela Mariehem, hade dock oturen att möta en klasskompis till Sivert, som sedan talade om att han sett att Sivert lånat ut moppen, ajaj, det var ju inte riktigt ett lån, fast vi kanske tyckte det 😀

Karin, Annicas mamma, berättade att Annica ringde upp henne på jobbet en dag, och frågade Karin om hon kunde gissa vad vi hade gjort. Och gissa kunde hon inte, vi hade flyttat deras piano, som inte var en lätt pjäs, från ett rum till ett annat, bara så där, och Karin trodde inte sina öron.

Eva-Marie, som var den som undrade om jag ville haka på till Berttjärn, är inte en klasskompis, jag kommer inte ihåg, hur vi egentligen började umgås. Kan ha varit då Annica blev tillsammans med Mats ”Tigern” Boström och han hade vänner från andra sidan ängarna (Berghem). Vi var ett gäng som höll ihop, och hade mycket roligt tillsammans.

Lite kul också, att det låg ett brev i lådan då jag kom hem, och det var just från Tigern, en inbjudan att fira hans kommande 50 års dag, och ja, jag tänker att vi ska försöka oss på att göra just det 😀

Och idag sitter vi här och är mormödrar, ja, Eva-Marie blir det nu i dagarna, kunde till och med ha blivit igår, dottern har gått över tiden. Och Annica har två pojkar, tvillingar, som blir 5 år, hon får allt vackert vänta ett tag innan hon blir farmor.

df249a8f25ec616d74f5a6ec9acabde2

Ha en trevlig dag, allesammans!

 

Lyssna utan musik…

Av , , 4 kommentarer 9

Jag känner en som är otroligt duktig på melodikryssets alla frågor och luringar. Kompositörer, modern musik, gammalt från 30 tal, ja det spelar nästan ingen roll, det sitter där. Medan jag, känner igen, knappt hälften av låtarna, men dom säger mig sällan någonting, då ska det vara musik från någon gammal 80-tals serie eller nåt sånt.

Eller givetvis, någon man lyssnat på, extremt mycket, som till exempel, Black Sabbath, Beatles, ABBA, Hurriganes, Elvis Presley, ja, sån typ av musik, men då MÅSTE frågan vara vem sångaren är, annars är det kört 😀

Jag kommer så väl ihåg en gång då min bästis Annica, skulle följa med oss upp till stugan i Malå. Vi satt i baksätet och ofta blev det lite kurr om radion skulle vara på eller om man fick spela ett band. Den här gången ville mamma att det skulle vara tyst, men det ville inte vi, utan jag tjatade väl till mig en kassettspelning och sångaren var Rod Stewart.

Morsan kunde inte vara tyst, hon var uppenbart lätt irriterad över att jag fått igenom min vilja och genast började hon ifrågasätta om vi tyckte detta var musik…och visste vi vem han var…en knarkare, vad var detta att lyssna på? Haha…


Jag kan ju börja med att säga att vi nog inte visste om eventuella drogmissbruk då det gällde Rod Stewart, kanske inte heller någon annan kändis, men sen tänker jag att detta var kanske inte så ovanligt ändå, hon ville ju oss, vårt bästa, detta skulle man passa sig för, men för att förstå, skulle man nog varit mer insatt.

Och tänk er idag…alla kändisar som har en baksida som inte är så grann och lyxig, om all musik skulle stoppas, där droger varit en del av den, då vet jag inte vad vi skulle lyssna på idag, hm…men jag vill också förtydliga att jag inte på något sätt säger att ALLA som är kända, håller på med musik eller på annat sätt uppträder, drogar, men väldigt många tar ju saker för att hålla ner tempot i kroppen. Tyvärr!

Och nu ska jag avsluta detta med en bild, tagen från Melodikryssets hemsida, jag har alltid funderat, vem sjutton som väljer att lyssna och lösa krysset, utan musik, dom måste vara stjärnexperter eller upphovsmännen bakom frågorna 😀

012

Fast ja, jag vet, det är ju förmodligen till för att kunna få en snabb genomgång utan att behöva lyssna på hela programmet, en gång till 😀 Ha det gott, allihop, nu ska jag njuta av 2 dagars ledighet!

003

Minus åtta grader, brrrr…

Av , , 2 kommentarer 11

 

På min födelsedag fick jag hälsningar via sms, ett av dom kom från min gamla bästis, Annicas mamma, Karin. Hon önskade en fin dag och så där. Jag svarade nåt i stil med: Dagen skulle nog bli bra, vädret till trots och sedan infogade jag en smile-gubbe med solglasögon:
Det gick en kort stund sedan fick jag ett till sms: har du -8 grader där, vi har plus 10.
Jag förstod verkligen ingenting och tänkte att nu hade hon nog skickat till fel människa och svarade att nå -8 grader hade vi inte, utan 10, samma som dom, sen hördes inget mer.
Jag hämtade mamma och jag nämnde att jag fått ett sms av Karin, haha, ja det visste hon, mamma hade varit där då. Men sa jag, hon måste ju ha skickat fel, nä, sa mamma, du skrev ju att det var -8 grader. Nähä, sa jag, det gjorde jag verkligen inte.
Sedan visade jag henne det skickade sms:et och då kom jag ju på vad som blivit galet. Den gubben skriver man ju som c-8, och tydligen kunde inte hennes mobil ta emot den figuren, hahaa… ja lätt att det blir missförstånd då 🙂
Igår var det mycket, jag, en assistent och min chef, träffades på stan och käkade en liten semesterlunch på Eurasia, som vi bjöd chefen på. Hon tyckte det var guld värt. Sedan fixade jag en vit jeansjacka och vita jeans till Nicco, som hon ska ha p visningen ikväll, dessförinnan hade jag skjutsat ut henne på Estetic, där hon skulle stylas i håret.
Hem och ut med Winstone, hämtade en bit av tårtan och åkte och hälsade på Tina och hennes boss, vi satt ute där och drack kaffe och åt tårta, sen åkte jag på Djurmagazinet och köpte hundfoder, hem och ordnade middag.
Först då fick vi se Niccos nya frilla… hon är jättenöjd och jag måste ju tillstå att det ser väldigt bra ut… på henne, kort kommer sedan, jag kan ju inte avslöja redan nu, hur hon blev 🙂
Efter middagen kom en man som från och med igår, blev ägare till Åkes DKW, han kom med kontanter och köpte den rakt av. Så nu har vi en bil mindre att behöva ha plats till, fast vi har fortfarande för mycket, egentligen.
Ikväll blir det då visningen på Estetic, ska hämta upp mamma som ville följa med och se hur det går till, synd bara på vädret, denna visnigen skulle vara en typ av poolparty, och då hade det ju suttit fint med sol och värme, fast det vet vi ju allihop, vädret rår ingen över. Önskar er alla en fin fredag!
 
 

Exklusivt… nåt så otroligt!!!

Av , , 14 kommentarer 9

 

Jag fick ett erbjudande igår, då jag tidigare beställt en sak från en viss sida, följande stod att läsa i mejlet:
Som tack för att du tog din tid skulle vi vilja erbjuda dig 10% rabatt på din nästa beställning hos xxxx.xx. Du kommer att motta en exklusiv rabatt kod inom tre dagar efter att du gjort din recension.
Tack för att du tog din tid.
Nu vet inte jag om jag har fel på mitt huvud då jag alltid ser saker i texter som jag inte riktigt begriper. Det står ju i klartext, på översta raden, att jag ska få 10%, bra, då vet jag, det är ju varken mer eller mindre, det gör tio kronor om jag handlar för hundra, punkt slut.
Men där står sedan något mer, på andra raden, jag kommer att få en exklusiv, rabatt kod…*blingbling*. Jag är alltså utvald på något sätt, kan det vara så att själva koden är neonfärgad, kanske större text på den, eller kan det rent av blänka i guld…oj. Nu blev jag faktiskt så nyfiken, så jag kommer att svara på frågorna så får jag se om det blir en häpnadsväckande kod jag får, eller kan det vara ett rent försäljningstrick… jag tror på det sista, dom vill att man omedvetet ska känna sig utvald, vad annars.
För egentligen lovar dom ju inte mig nåt mer än en kod.
Jag fick en julstjärna av Karin (mamma till Annica, som var min bästis och bundis i skolan) strax efter jul. Dom skulle resa bort och tyckte väl att det var onödigt att den skulle få stå där och vissna ner. Och kolla hur den ser ut idag:
Helt otroligt, om ni frågar mig, hur fasen kan den leva…än, och nu måste ni betänka att det är JAG som sköter om den. Inte ett blad har den tappat, nästan så jag får klämma på den varje dag för att intyga att den inte blivit mumifierad på nåt sätt.
Där dom bor, vilket är på samma gård som min mamma, så får alla pensionärer, som bor inom deras förening, en julstjärna varje år, det är ju en fin gest, och jag vet ingen annan förening som gör så. Tyvärr var det dåligt ett sämre slag av blommor som dom fick i år, inga överlevde mer än någon vecka, så där måste det ha blivit fel i transportkedjan, någonstans på vägen.
Önskar er alla en fin lördag!

Självtestare

Av , , Bli först att kommentera 11

 

Åke sitter här och testar sockret, han har fått en sån där apparat där man kan se vad blodsockret ligger på och som han ska använda två gånger om dagen. Nu då han stack sig själv i fingret, kom jag helt osökt ihåg… att det där gjorde faktiskt jag och Annica (en gammal klasskompis till mig), hemma hos henne i deras kök, men vi använde oss minsann av en kökspryl, jojomensan. En potatisprovare, haha…
Det var en orange cylinderformad sak, med en avtryckare längst upp. Och fråga mig nu inte av vilken anledning vi gjorde detta… jag har faktiskt ingen aning, förmodligen hade vi inget bättre för oss, och ville testa gränserna och hur mycket smärta vi skulle härda. Vi var väl inte mer än tio-elva år heller, men ändå. Den nål liknande saken var dessutom betydligt längre än vad det är på nål/hålstickare, så det var inte utan att man var lite nervös över att hålla fingret där, men testa skulle man.
Min morbror, Börje, hade diabetes, men han fick den redan som nio åring, och på den tiden var det inte så vanligt. Mamma har berättat att han fick en, vuxen cykel av Lions, och det var just för att han hade diabetes, och skulle väl få det som någon tröst.
Han hade en stor fyrkantig, rutig väska med alla grejer han behövde för sitt insulin. Och den där väskan tyckte man var så spännande. Sprutan han gav sig själv i magen var gigantisk i mina ögon så det var som spännande att se när han skulle ta sitt insulin. Och vilken skillnad det är mot idag, då alla saker ryms i en mini necessär, och om man tar insulinsprutor så är det ju bara som en penna.
Igår var det inte roligt att jobba, då vi skulle upp på vårdcentralen, som ligger på andra sidan Ålidhem, med tanke på vilket underlag det var ute. Fy fasen, säger jag, snacka om att gå på skridskobana, vid assistentbytet sa jag att det är ju sk-t halkigt ute, och sen kliver jag ut genom dörren och precis allting är borta. Mm, hon, arbetskollegan,  trodde säkert att jag skojade med henne 🙂
Idag får jag frukost besök, jodå, och sedan ska vi åka från jobbet till Procurator och titta ut några arbetskläder vi ska få. Jag är ju ledig men två av oss gör detta på vår fritid, vi träffs där borta, allihop. Och i eftermiddag kommer ju Theresé och Sally hit, så resten av den här veckan kommer ju bara att susa till och försvinna.
Ska också förbereda vårat lilla skelett, som ska sättas ut idag, han har fått en halloween mask som han kan klä ut sig i, mjodå, kort kommer sedan. Önskar er alla en fin dag!
 

Vi var minsann påhittiga…

Av , , 2 kommentarer 13

 

Vi hade en trevlig fikaträff ute på mina föräldrars gård, uppe på Mariehem, igår. Det var en klasskompis till mig, och på den tiden även min bästis, som är på besök hos hennes föräldrar, som råkar bo på samma gård som mina.
Vi satt därute, hennes mamma och min, hon med sina barn och jag, och drack kaffe och pratade på.
Det var X antal år sedan vi sågs, kanske inte så konstigt egentligen, då hon numer är bosatt därnere i södern. Hon har, kan ni tänka er, två tvillingpojkar, och vilket jobb hon gör som tar hand om dom, ensam, och med sån entusiasm. Hon är ju till åldern, lika gamm…ung som jag, och killarna är inte fyllda två, än, så hon har verkligen det hon gör.
Men det hon gör ser hon ut att fixa galant, själv har man ju blivit lite mer laid back, kanhända på grund av åldern och att man redan uppfostrat två barn som ju är självgående idag. Jag är inte avundsjuk på att ha småbarn, nä, det är precis som dom brukar säga, att få barnbarn att skämma bort är helt perfekt, och då får man också njuta av dom finare stunderna.
Och det räcker ju också gott och väl att få se andras barn så där, vilka fina killar, busiga, påhittiga, nyfikna och otroligt fulla av energi, och det är väl där det brister för en själv, man har inte den energin, inte jag, men deras mamma 🙂 och det är ju en himla tur. Sen är det som man säger om årstiderna, alla har sin tjusning, och samma sak är det med barn, alla åldrar har också sin tjusning, och allt det har då Annica kvar att se fram emot.
Jag och Annica har en varit med om en hel del då vi var mindre, ojoj, vi var minsann påhittiga vi också, till våra föräldrars förtret, eller ja, det var inte alltid vi gjorde galna saker, vi var nog rätt så snälla… ibland, också. Vi tjuvlånade ju brorsan moped, inte bara en gång utan två 🙂 fast vi blev ju påkomna och det var inte lika spännande som vårat upplägg då vi drog ut moppen och kollade in om kusten var klar.
Vi gick runt och intervjuade folk, bara sådär på måfå och inte i ett egentligt syfte, utan bara för att vi ville veta vad dom tyckte om serien, förintelsen. Vi råkade då träffa på en man som faktiskt hade föräldrar som suttit i ett av lägren, och han berättade en del av sin livshistoria, där vi satt på busshållsplatsen, vilken grej!
Vi körde också det där traditionella buset, då man knyter fast en plånbok i ett snöre och drar iväg den då någon ska till att plocka upp den, det tyckte den äldre generationen var så roligt att vi fick pengar för att vi gjort deras dag, ja, det var kanske lite skillnad det, om man jämför med hur det ser ut idag. Det var även Annica som satt med då jag ringde till Abbas fiskbullar och frågade om Agneta eller Anne-frid var där, vi trodde ju att det var dom som hade den lilla fiskbullsproduktionen vid sidan om deras turnerande med popgruppen Abba, jojomensan.
Ja man var väl lite som man vart, från början, men det var kul, på den tiden, och mycket hann man med, känns det som. Idag hinner man ingenting, inte ens reflektera över vad man borde ha hunnit. Fast å andra sidan, jag sitter ju här och skriver, och då reflekterar man ju också, och det har jag minsann tid med, jodå. Men jag ser också på mitt skrivande som terapi eller vad man ska kalla det. Skulle kännas tomt, att inte längre sitta här och påta på med datorn.
Jag skrev att dom satt in en sak i pappas mage för att underlätta med mat och medicin, det får jag dementera, det skulle dom ha gjort och enligt boken dom skriver i så var det klart, men så var inte fallet, dom hann inte med att göra det, och förmodligen skrev dom in det då han låg på operationen, därav missförståndet.
Idag ska vi upp klockan tre och få prata med läkaren för att få höra deras framtida planer, men dessförinnan ska jag på utvecklingssamtal med Nicco, på skolan, och sedan träffa Tina från jobbet, vi ska på Expo och se om dom har nåt roligt där, och sedan tar vi en kaffe, innan jag blåser iväg.
Önskar er alla en fin onsdag!
 

En pizza utan deg… och ost

Av , , 4 kommentarer 10

 

Så var det lördag igen… snopet, hur en vecka kan försvinna så där. Jag träffade ju Anna igår, vi tog en kaffe på strömpilen och pratade om livet i allmänhet. Hon och hennes sambo piper iväg till utlandet om några dagar och har tänkt vara borta i två veckor… vilket lyx, och det är inte mer än att man kan vara lite avundsjuk. Fast å andra sidan så är man väl alltid det på dom som har kvar av sin semester.
När vi var på väg till Kubbe, satt Nicco och Rickard och spelade ett spel. En massa kort som skulle dras och vissa saker skulle dom väl bara svara på och andra kort var saker som skulle göras. Givetvis såna saker som är lite skämmiga och som tar emot att göra.
Nå, nu är jag egentligen emot att man ska busringa till folk, fast just det här samtalet, som inte heller gick till en privatperson utan till ett företag, var inte annat är hysteriskt roligt, jag ber så hemskt mycket ursäkt för att jag satt och garvade.
Rickard fick nämligen i uppdrag att ringa till en pizzeria, där bad han att få beställa en pizza… utan ost… och utan deg, dessutom undrade han om han kunde få den hemkörd.
Nu fick vi ju inte höra svaren han fick men Rickard sa att killen först lät frågande (inte så underligt) och jag ser framför mig hur han sänker sina ögonbryn och grunnar. När Rickard så upprepar sin fråga och ber om hemkörning får han en lätt utskällning, det begriper han väl, att han INTE kan få en pizza utan deg… det är ju ingen pizza heller, och sedan slängs luren på.
Jag kommer ju ihåg då vi höll på med busringningar i yngre år, då slog man ju bara ett nummer i luften och babblade på, för det mesta satt vi nog hemma hos min bästis Annica, dels för att hon var ensam på dagarna, och för att dom hade dubbla telefoner. Så en av oss började ringa, när vi sedan fick svar så lyfte nästa på luren och då var vi tre på tråden. Enbart för att göra folk ännu mer förvirrade.
Till vårat försvar skulle jag vilja påstå att vi nog var rätt så snälla ändå, inga skrik, svordomar eller dumförklaranden, utan bara…babbel.
Önskar er alla en fin lördag!

Kunde ha gått illa…

Av , , 2 kommentarer 6

 

Jag var en sväng till mamma igår, vi satt ute på deras gård och drack kaffe, kolla in jättetulpanerna som växer där:
Mitt i alltihop kommer Karin, mamman till min bästa kompis då vi gick i skolan, Annica, som blev mamma själv, för första gången ifjol, och det räckte inte med ett barn utan det blev två pojkar. Så hon har det hon gör på dagarna. Nå, Karin visade bilder på pojkarna och vi pratade om ditt och datt.
Hon var nyss hemkommen från Stockholm, där hon hälsat på sina barnbarn och dom hade varit ut och gungat osv. Och givetvis, apropå att gunga, så dök det upp ett litet minne hos mig som har med en gunga att göra.
Det var dessutom jag och Annica som var inblandade i den lilla happeningen på Mariehem, jag gissar att vi var runt 9-10 år, och vi hade förmodligen lite att göra, så vi parkerade oss i babygungan, ni vet dom där med dubbla däck, sedan pressade vi upp farten allt vad vi kunde och då det svängde som bäst, gick ena kedjan av, mitt ben fastnade i gungan så jag hängde kvar och Annica flög som en projektil och hamnade under en stock dom hade satt framför gungställningen.
Det hade ju kunnat sluta illa, men vi klarade oss fint och skrattade hela vägen till vaktmästaren, men där blev vi nog mer nervös, då vi skulle tala om vad vi lyckats göra. Nu var det ingen elaking till vaktmästare, men han muttrade någoting om att gungan var för småbarn och inte till oss… bara så vi skulle veta det.
När jag kom hem från M-hem så startade jag upp gräsklipparen och tog några varv med den, tur att vi inte har så mycket gräsmatta här. Däremot har vi många många bilar, så där vid fyratiden, då är det snudd på tjätt, ute på Vännäs vägen och i dom båda rondellerna. Det tog fem minuter för en bil att ta sig från vår infart och ut på Vännäs vägen… 200 meter bort (fågelvägen).
Sen håller kön i sig i ungefär 30-40 minuter och sedan blir det som vanligt igen. Vi har ju tur att dom flesta ändå fattar då man kommer körandes och stannar vid infarten att vi ska in här, så dom lämnar en lucka, så det värsta är ju när det då kommer folk som hittar på att dom ska gå över där, då blir det problem, ska man stå kvar och blockera trafiken eller ska man köra emot dom tills dom fattar att dom ska flytta på sig? Mjoå, jag vet då vad jag brukar göra, och det funkar i dom flesta fallen 🙂
Efter middagen rensade jag runt smultronbuskarna och tog rabatten runt hörnet också… Maria som inte vet vad som är ogräs eller inte, men jag rev upp lite saker så det kommer ner lite ljus där. Lena var lite förvånad då hon fick höra att jag satt silverek, ifjol, och den sitter där i år också, samma plantor, hon trodde nämligen att dom var ettåriga, och ska jag vara ärlig så trodde inte jag något annat heller, men dom lever och frodas i alla fall. Har man grön fingertopp eller har man 🙂
Och Åke kunde man hitta här:
Han tömde och plockade ner tanken (synd att jag precis fyllt tanken för 1200kr), och där upptäckte han i alla fall att någon strypt ett av returrören och nu var det återstående röret snudd på tätt. Han ska göra klart det ikväll. Han höll på ända till efter halvtolv igår kväll. Men nu ska det väl ändå bli bra då han får sakerna på plats igen.
Idag ska jag ta och ombesikta Camaron och hoppas att dom nöjer sig med vad Åke gjort med den, det svåraste är väl att få till ljudet så det duger i deras öron samt CO halten. Jaja, vi får se vad dom säger. Önskar er alla en fin torsdag!

Den resan hade kunnat bli kort

Av , , Bli först att kommentera 6

 

Jag (och Nicco) fick en present av Theresé och Sally, då dom kom hit i påsk, ja, inte bara dom orangea tärningarna som ska sitta i Camaron utan också världens förkylning. Ont i halsen så det jag koncentrerar mig mest på, är att andas och att svälja, vilket inte är så lätt. Huvudet känns just nu som en betongklump, men det kan ju också bero på att jag vaknat med en timmes mellanrum, hela natten.
Jag köpte en tablett på apoteket som skulle bedöva det onda i halsen, perfekt tänkte jag, en sån tar man ju då man går och lägger sig, men på mig funkade den då inte. Jag kan känna en viss bedövning längst in i gommen men thats it, och det är inte där jag har ont.
En av gångerna då jag vaknade, så hörde jag ett knäppande ljud, tänkte först att det var katterna som provade på ett utbrytningsförsök, men då jag klev upp så hörde jag att ljudet kom från matrummet, och vet ni vad jag tänkte… tänk om det är någon som försöker ta sig in via balkongen.
Jag gick in där och lokaliserade ljudet till takdropp som studsade mot rutan, ingen inbrottstjuv. Det mest knepiga var ju nu, då jag läste på vk.se om inbrottstjuven på Grisbacka, inte alltför långt härifrån, som försökt ta sig in via altandörren, jojo.
Åke har ju sin transporttidning och den brukar jag läsa ibland, i nummer 4 stod det om den farliga järnvägen, när dom i början på 1800 talet, resonerade kring frågan om järnvägens vara eller inte vara. En läkare klargjorde i medicinska termer att människan inte skulle överleva i det lufttryck som uppstår då ett tåg rör sig med en hastighet av 30km/timmen.
I Sverige diskuterades tåg mellan Stockholm och Uppsala men hur skulle det kunna bära sig när det räcker med två hästdilligenser för att klara hela passagerartrafiken, fnyste skeptikerna. Ja där ser man, jag undrar vad dom skulle ha sagt om dom levat idag, och fått se vad som hänt med utvecklingen.
Min första tågupplevelse var vid 12 årsåldern och jag och min klasskompis Annica, skulle åka tåg till Gällivare, för att sitta barnvakt till mina två ohängda kusiner, som bara var några år gamla. Ja, inte enbart för att vara barnvakt, utan även för äventyrets skull.
Den resan kunde ha blivit jättekort. Tåget stannade i Vännäsby och då trodde ju vi att det var Vännäs, där vi skulle hoppa av och byta tåg, vi greppade våra resväskor och var på väg mot dörrarna då tåget startade igen med ett ryck. Vi stod där med långa näsor och visste inte riktigt vad vi skulle göra. Men vi fann oss i våra öden och tänkte att vi får se vart vi hamnar, och det blev ju rätt i alla fall. Vilken tur att vi inte hann hoppa av, för då hade vi fått vänta i evigheter på tåget till Gällivare 🙂
Önskar er alla en fin onsdag, för min del blir det nog till att kurera sig… ordentligt.
Maria Lundmark Hällsten