Jag har inte berättat detta, men vi har fått den äran att vara stödfamilj, till en pojke. Han är här då det passar oss alla, men tanken är väl att det ska vara en helg i månaden. Han har hunnit vara här några gånger och det flyter på, bara bra.

Detta föranleder oss till att försöka vara lite mer aktiv än vi är, speciellt vintertid. Så igår begav vi oss till Rödberget, tyvärr var det inte världens bästa väder, och Rödberget må vara litet nanting, på kartan, men brant så förbenat, och hård snö, var det också.

Men Åke trotsade både tyngdlag och ålder, då han tog med sig sin gamla skiboard. Här, kontroll före körning:

Och iväg!

Jaja, han startade nu inte så långt upp, utan till och med, väldigt långt ner 😀 Dumt att riskera liv och lem för en kort åktur. Jag la ut en bild på detta på FB igår och en Västerslätts kompis till Åke, Jeppe, Bergdahl, kommenterade: Maria, hälsa Åke att han tappat takterna vi hade när vi åkte VM (Västerslätts mästerskapen) på Rödberget. Haahaa…ja, det har Åke berättat om, och jag förstår ju att det gick undan, om man nu inte plogade hela vägen ner 😀

Då var vår +son, om vi kan kalla honom det, betydligt morskare, och gick långt upp i backen och tog skranan ner…det gick undan, kan jag lova 😀

Och såna här utflykter tarvar också en medhavd fikaväska, nu glömde jag kaffekopparna, men som tur var fanns ju en kopp överst på termosen 😀

På hemvägen stötte vi på en annan morsk figur, en fasan, och han (eller hon), var inte bangen, såg ut som hjulben, då den speedade över vägen i sån hastighet att jag knappt hann varna en mötande bil om vad som var på väg, ut, och över vägbanan. Det såg för kul ut där den sprang.

HÄR hittade den bilden

Jag ska tillägga, att det inte är några krav, på att vi måste hitta på saker att göra, utan vi ska bara finnas här, och leva vårt liv som vi gör i vanliga fall, så får +sonen lite avkoppling till det som han, normalt gör, svårare än så, är det inte, eller enklare kan det inte bli 😀 Och förhoppningsvis kan vi alla lära oss något av varandra, en win win situation, med andra ord.

Varför jag tar upp detta är av två anledningar…numero ett, jag är stolt över att vi får vara stödfamilj, det är ju stort, att någon har sånt förtroende för oss att vi får ta hand om deras son. *skryt* 😀 Numero två, jag har förstått att det finns ett behov, av just stödfamiljer, så ni kan ju själva ta er en funderare, om det kan vara något för er.
Har man något man kan tillföra i någon annans liv (det vore ju konstigt om man inte hade det), har man tid, ork, och kanske vill prova på något annat, varför inte engagera sig i detta. Det är både ett givande och ett tagande, men för ens egna själ, är det bara pluspoäng.

Här kan ni klicka er in och läsa lite allmänt om vad man kan bidra med, om man känner sig hugad.

Nu fick jag en tid hos läkaren idag, härligt! Ska bli intressant att höra vad han/hon kan göra för mig. Ha en fin dag, alla mina vänner!