Började morgonen med en blöt, snöig hundpromenad. Promenad, det ordet, låter lite elegant, så där. Jag ser en bild för mitt inre, kvinnor från 1800 talet, som skrider runt med stora kjolar och solparaplyer.Som i de här målningen…ish.

Men sanningen, då man är ute med hunden, är långt ifrån så där. Nä, dagar som dessa, går man med en huva på skallen som tyngs ner så man ser inte ens vart man är på väg.

Kommer in och slår igång kaffepannan, och kilar in för att bädda sängen. Blir tvärt, skräckslagen. Hur hade ni reagerat på detta?

Hahaa… kan vara obra, eller så blev han av med nåt skrammel.

Stängde in Winstone i teverummet då besiktningskillen dök upp. Han skulle kolla i alla rum, och dokumentera eventuella skador efter allt jobb här utanför.

Vi sparade teverummet till sist. Och jag föste över Winstone till matrummet. Gissa vem som fick en smärre chock, då han skulle kolla bakom dörren, och får syn på en…tadaaa, fot?

Han svalde och började skratta. Jag tröstade med att han absolut inte var den första att bli rädd. Nej, sa han, jag trodde ju att någon stod där bakom. Fast rent logiskt, tänker jag, så skulle det i så fall vara en väldigt kort människa. Annars skulle man ju sett den bakom glaset 🤭

I övrigt hittade han inga fel, förutom kaklet därnere och sprickorna i betonggolvet, som vi sagt till om förut. Så vi får se vad som blir av det hela. Är fortfarande glad att vi bor där vi bor, och inte längre ner på Västerslätt. Ser en del hus med slangar upp från källarplan. Så trist med allt vatten.

Och ja, idag, just nu, så fotar jag genom fönstret, detta är vyn

Då undrar jag, ni som säger att det blir så ljust med all snö…ehhh, mjahaa. Jag tycker att det ser väldigt grått ut, inga färger alls. Ja jag vet, ovidkommande kommentarer undanbedes. Jag vet vad ni menar, men det kan fortfarande vara en tolkningsfråga 😉

Ha en fin torsdag, allihop!