Nu i januari, har jag varit anställd i 4 år, av bolaget jag jobbar för. Lystra personlig Assistans, heter dom. Och jag måste säga, utan att skryta eller på annat sätt, fara med någon osanning, att dom är i särklass, det bästa bolaget jag haft. Och dom är dom sjunde i ordningen, vilket innebär att jag har nåt att jämför med.

I got the power!!!

Här pratar vi om kvalité, att dom bryr sig om, inte bara sina kunder utan även oss assistenter. Inga mutor, happenings eller annat som bara är till för att täcka upp sånt som vissa bolag, inte vill, ska komma upp till ytan. Med Lystra är det betydligt mer personligt. Är det nåt som skaver, så fixar dom det på bästa möjliga sätt.
Varför jag skriver om detta nu, är att tankarna dök upp igår, då jag och min brukare hade besök, från just Lystra. Vi pratade om hur det är idag, vad vi kanske skulle ha velat ha förändrat eller hur någonting kan förbättras.

Jag tänker att väldigt mycket hänger på den personliga assistentens sätt, att se på livet och sitt yrkesval. Om man inte brinner för att hjälpa andra, eller om man inte kan se, andras behov, så tycker jag kanske att man inte borde söka sig ett jobb som assistent.

Här handlar det ju om att vistas i någon annans hem, att respektera hur dom vill ha det. Sätta sig in i andras situationer, alltid tänka, ”hur skulle jag själv, ha velat haft det” men ändå, inte göra som du skulle ha gjort, om du hade varit hemma hos dig. Utan tvärtom, acceptera att den du jobbar för, vill ha det gjort på sitt sätt. För det är ju precis så, du skulle ha velat haft det. Enkelt va?

När jag sökte mitt jobb, för 7 år sedan, hade man hört om detta att man som assistent, skulle vara någon annans armar och ben. Jag skulle vilja lägga till lite mer…

Givetvis beroende på behovet, men många gånger kanske du även ska fungera som ett socialt sällskap, vara någons öron och ögon, kunna stå upp, för någon annans rättigheter, och tyvärr, vara beredd, på att ibland stånga pannan blodig i försök att få instanser att förstå, vad som krävs, eller vad nån har rätt till.

Jag hade tänkt börja mitt inlägg med denna bild:

Som togs i morse, 5.30, jag la ut den på Instagram med texten, att detta skulle bli en lång dag. Det kändes lite så, då Åke klev upp 5, jag försökte kolla min klocka men det gick inte, den var svart, strömmen hade gått. Och med allt bök som följde efter det, så klev jag upp. Kände tacksamhet, över min julklapp som jag fick av en av mina kollegor igår, den där, stora koppen och en påse med lösvikts te, som luktade och smakade, underbart, men just i den koppen på morgonen, var det Mynta te, som lockade.

Och varje dag, jag kliver upp, eller går hem från jobbet, är jag tacksam över att jag kan gå på mina egna ben. Jag är glad, över att jag med väldigt små medel, kan göra någon annans dag, så bra den bara kan bli. Och med dom tankarna, måste det väl innebära, att jag har, ett av världens bästa yrken. När tacksamhet står överst på listan, och att man kan dela den tacksamheten med någon annan.

Sedan kan jag tillägga, att visst är det även upp till bolaget att se till att personalen trivs, känner sig trygg och både sedd och hörd. Jag tänker att det är därifrån deras namn kommer, Lystra, att lyssna och vara uppmärksam, till alla i dess närhet.

Och med dom orden, önskar jag er alla en fin torsdag, nu har väl nedräkningen börjat på allvar va…dan före dan, före dan före dopparedagen 😀