Vad härligt det är att man kan sitta ute och tycka att det är så varmt att man måste ta av sig jackan…och ändå är vi i mitten av september. Jaja, på kvällarna och nätterna, är det ju en annan femma 😀

Vi fick besök igår, av Helena och hennes två söner, så vi passade på att sitta ute i solen och käkade fruktsallad och surrade bort en stund.

Vi lossade Camaron och Åke plockade bort en del annat som vi inte behöver dra ner till Järlåsa.Jag städade lite, på förmiddagen, och ikväll blir det att flytta bort sakerna från alla fönster, så dom kommer åt att putsa dom, imorgon.

Efter middagen åkte jag upp till mamma, vi satt på hennes balkong och drack kaffe. Hon hade plockat fram brev, som min morfar, skrivit till henne, på 70 talet. Hon tyckte att jag skulle ta hem dom och försöka läsa, vad han skrivit.

Det är inte så lätt, kan jag säga 😀

Jag kommer ju ihåg min morfar, som lite speciell, han var mycket sjuk, och låg ofta inlagd på sjukstugan i Malå. Som liten, vinkade jag alltid då vi passerade Tjamstan, jag trodde, att han bodde där.

Han var snäll, lite snål, men vadå, jag fick honom att ge mig en 50 öring så jag fick mig en Fantomen ring i en tuggummi automat, det var stort 😀

Han skriver i ett av breven att han inte är rädd att dö, för Gud är inte småaktig, och han vill inte att vi gråter på hans begravning, han vill heller inte ha en sten på hans grav, utan ett kors, som får ruttna bort. Ja, att han var lite gudaktig, det hade jag ingen aning om, faktiskt. Men bara för att man är det så behöver man ju inte trycka upp det i ansiktet på någon, och det gjorde han då aldrig.

Tyvärr blev han inte så gammal, och han hade det inte så lätt, alla gånger. Mycket värk, han hade cancer, kunde inte gå så bra, men ändå var det aldrig något han klagade över. Han var alltid glad då man kom dit.

Min mormor Sadura och morfar Evert

Och här, ett lite nyare kort på honom, han älskade att sticka sockar, virka fiskenät, göra mjärdar och snida i trä, blommor var också något han pysslade med:

Och apropå morfar, en äldre herre, så fanns det en ännu äldre sådan, på vår gård. Snälla farbrorn, som lillebror Lars, kallade honom. Han bodde i en etta, i huset bredvid, och han sa vid något tillfälle, till mamma, att han tyckte det var så tråkigt i hans lägenhet, för ettorna har bara fönster åt skogen, han fick aldrig se barnen som var ute på gården.

Min lillebror, är ju ingen som egentligen hittade på dumheter eller annat ofog, men igår fick jag allt höra 😀 Den snälla farbrorn hade tagit sig ut på en promenad, och han gick med händerna bak på ryggen, och där höll han sina handskar. Lars hade tydligen fått upp ett il, och sprungit ifatt honom, tagit av honom handskarna, vänt sig om i farten och skrattat åt farbrorn. Sedan gav han järnet uppför trappan hemma, och slängde ner handskarna i sopnedkastet.

Han kom in med ett flin och mamma undrade väl vad han hade gjort. Och han berättade precis allt, som om det inte varit några konstigheter. Detta resulterade sedan i att mamma fick leta reda på städerskan, som i sin tur kunde låsa upp till soprummet, där hittades handskarna och Lars fick sedan det eminenta uppdraget att återbörda handskarna med en ursäkt, till den snälle farbrorn.

Till historien hör också att den snälle farbrorn, fortsatte att vara snäll, han tyckte nog bara att det var kul att det hände något 😀
Där ser man vad lite man vet, och ändå kul att höra att det inte bara var jag, som hittade på hyss.

Ha en fin måndag, ni alla hårt arbetande människor, och ni övriga med 😀
ps, ser ni att Lennart blev fotad igår…igen 😀 ds.