Etikett: Cheven

Kraschen på vännäsvägen

Av , , 6 kommentarer 5

Jodå, alltid ska det vara någonting som händer. Den här gången glömdes inte Ingegerd på parkeringen, varken på väg till strömpilen eller hem, men…

Vi åkte iväg i godan ro, kommer upp till rondellen här vid granngården och jag hinner berätta om en olycka som inträffat uppe vid haga. Kör in i rondellen och får en bil på ytterkanten (hatar när dom lägger sig där för då tvingar dom ut en i vänstra körfältet, fast jag inte vill vara där). Nå, jag kör relativt sakta då det är snömodd just i den vänstra körbanan och vad tror ni då han gör, bilen som ligger jämsides???

Jo, helt pötsligt vill han byta fil och ser inte våran JÄTTESTORA Chev, utan jag hinner lägga mig på tutan men han kraschar rätt in i fronten på cheven, vilket gör att jag helt plötsligt byter färdriktning, mot mötande trafik, får sladd, häver den och åker tillbaka rätt in i hans bil. Får ögonkontakt med honom (hm undrar om han ser svordomarna som kommer ur min mun?) och det ser ut som han har tänkt köra vidare.

Jag svänger in precis framför hans bil och vi stannar därmed av. Ut ur bilen och han kommer och säger att det låg en STOR snöklump mitt på vägen, jaha, säger jag och du har en STOR J-VLA bil på den andra sidan??? Då skrattar han lite och förstår väl vad jag menar, det hade väl varit bättre att satsa på snöklumpen istället för på en bil. Dessutom, sa jag till honom, är det ingen smart idé att krascha in i en amerikanare, dom är byggda för att stå emot en hel del.

Och ja, det gjorde den också. Förmodligen hittade han av kofångaren, längst fram i hörnet och det var även den som puttade tillbaka honom då jag hävde sladden, hans bil var ingen vacker syn, men på våran bil, kunde jag inte se något just då, i alla fall. Men jag har hans telefonnummer, regnummer och namn, så jag sa att han får räkna med att Åke ringer upp om vi hittar något galet.

Så spännande kan det vara att hänga med mig en dag 🙂

Vi är tacksamma för att det gick bra den här gången, det hade ju faktiskt kunnat gå värre. Over and out!

ps. Och det värsta av allt…jag glömmer att köpa dessa eftertraktade kaffebönor så nu måste jag ut igen och införskaffa dom, fast dit kan jag gå 🙂 ds.

En sköldpadda utan fotfäste

Av , , 2 kommentarer 5

 

Ojoj, nu var vi där igen. Så fort snön kommer och avåkningar med den så ska det hittas på olika saker att skylla på. Är det inte vädret, saltet, sandningen, hastigheten, föraren, cyklister, gångare eller däcken det beror på så är det något annat. Varför ens idas spekulera, det som har hänt har hänt, punkt slut. Den som sitter eller satt bakom ratten är säkert den som förmodligen vet bäst vad det hela berodde på och har förhoppningsvis lärt sig en läxa.
 
Jag känner vår bil vid det här laget, den är tung och bär det iväg så bär det iväg, då är det bara att hålla i hatten…eller nä, hålla i ratten var det 🙂 Nä, skämt å sidor, jag anpassar farten efter rådande förhållanden, tyvärr så är dessa förhållanden inte dom samma överallt, här borta vid rondellen alldeles innan Granngården, där är det isbana och det är bara att börja bromsa lååångt innan man är framme vid den, däremot, borta vid Ersboda rondellen, där hade dom slängt ut en massa sand och det var det bästa hittills, mera sånt, tack!
 
Kom osökt att tänka på en händelse för två år sedan, vinter, halt och jag och Nicco var på väg ner på strömpilen. Sekunden innan jag ska svänga in på parkeringen, i en 90 graders kurva, så ser vi en man, iklädd en stor lång rock, gåendes på vår högra sida nere vid älven, det är en svag lutning på vägen där borta och *tjopp*, så halkar han till och hamnar i rullning, han ser verkligen ut som en sköldpadda som tappat fotfästet och jag kan inte låta bli att skratta högt och gott, Niccolina tyckte också att det såg jätte knäppt ut. Han bara rullade iväg.
 
I och med denna uppståndelse så ”glömmer” jag väl bort att sakta ner tillräckligt, och halkigt är det ju som sagt var, så vi hamnar i buskaget, hahaha…ja jag vet, synden straffar sig själv.
 
Nu vill jag i alla fall inte ha mera snö, tack så mycket, nu får det räcka ända fram till april. Jag tycker inte att dom är världsbäst på att skotta här, där vi bor, men på Ålidhem, där jag har mitt jobb, där är dom urusla på att skotta. Parkeringen var oskottad då jag kom dit igår klockan 14, och den var lika oskottad då jag for, klockan 21. Jag fick vada runt i snö som nästan nådde upp till knäna.
 
Sen, vad som kanske är ännu mer märkvärdigt, i detta lägenhetskomplex, finns det en del handikapps anpassade lägenheter och då kan man ju tycka att snöskottningen kanske är mer aktuell lite tidigare på dagen än klockan 17, på kvällen. Sitter du i en rullstol så är det inte tvärenkelt att ta dig ut i denna snömängd.
 
Jaja, nu är det som det är, vitt och snöigt, oskottat och halv dj-kligt, tur att vi har tak över huvudet och att det är helg samt att vi är lediga 🙂 Önskar er en fin lördag!

Hysteriska katter i bilen

Av , , 4 kommentarer 4

Vi skulle, i vanlig ordning, fira midsommar uppe i Maltträsk. Kan ha varit för en sisådär tre-fyra år sedan och jag körde Cheven och Åke rattade upp bussen. Fråga mig inte varför, kanske vi ville ha med bilen för att kunna göra en tripp runt omgivningarna eller så ville vi bara vara lite omständliga.

Nåväl, jag fick det eminenta uppdraget att ta med katterna, Enya och Eloise, i bilen, dom är som bekant, inte speciellt förtjusta i bussen och vi trodde väl att dom kanske skulle vara lättare att ha med i bilen. Nicco åkte med mig, hon tycker inte heller om att åka buss, det skramlar och motorn låter osv.
 
Nu hade jag stängt in dom i sina burar, jag ville inte ha en hysterisk katt, fastnaglad i skallen så av den anledningen så satt dom där…en liten stund. Hann bara passera Hissjö så hade Eloise klöst sig ut ur sin bur. Jag ut ur bilen, fick tag i katten, in med hon i buren och ställde öppningen mot dörren, sedan fortsatte färden…en bit. Sen var hon ute igen. Jag vet inte hur många gånger jag fick stanna bilen och pressa in henne i buren igen, jag höll på bli tokig.
 
Dessutom var Nicco lätt hysterisk också, varje gång hon kom ut, jag hade väl skrämt henne med att katter inte ska vara lös i bil eller buss för man vet aldrig vad dom gör. När vi närmade oss Hjuken och jag klev ut för hundrade gången, så hittade jag en motorvärmarsladd därbak i bilen, så jag knöt, helt sonika fast både galler och tak och alla lösa delar på buren så nu satt Eloise där hon satt.
 
Gasade på igen och då…mina vänner, så skiter hon!!! Alla som har katt eller har varit i närheten av en då dom gör det, vet att det kan lukta nå fruktansvärt. Jag gjorde ingenting utan satt bara och hoppades och bad till nån däruppe att hon inte var lös i magen. Kom upp för backen till Hjuken, mötte en lastbil och ser hur småsten kommer flygande mot bilen, jag viker huvudet åt sidan och sedan smäller det så fruktansvärt högt, att man kunde tro att någon skjutit med en hagelbössa, fick tre små stenskott på rutan, ringer upp Åke som kommit sig fram till Maltträsk, för att få berätta om all dramatik, då kommer jag dessutom ihåg vad jag glömt hemma i Umeå, hela väskan med alla hygien sakerna, tandborstar, hårborste, kam, spray, deo, parfym, ja allt man kan tänkas vilja ha för att kunna fixa till sig lite. Då drog jag ett djupt långt andetag, och hoppades att konsum i Åmsele fortfarande skulle ha öppet då vi kom dit så jag åtminstone skulle få köpa oss ett par tandborstar och en kam.
 
Dom hade öppet, och Eloise var inte lös i magen så det blev till slut en trevlig midsommar och det är som man säger, när saker händer så där så kommer man i alla fall ihåg dom. En smärtfri resa utan speciella händelser, faller nog lätt i glömska.
 
Ha en fin torsdag!

Det är mycket nu

Av , , Bli först att kommentera 3

 

Det bidde inget besök hos bossen igår. Hon hade glömt bort att hon skulle till Ryssland idag, hon trodde att det var imorgon, så hon var en dag kort. Så då bestämde vi att jag kommer och hälsar på henne då hon kommit hem därifrån.
 
Jag tog istället min stol och gick ut och satte mig under balkongen på gården. Det tog bara en stund så var vi två, sedan tre och till slut fyra stycken som satt där ute och pratade. Två timmar i solen gör bara gott, hoppas att det blir lika bra väder idag så kan man fylla på solförrådet efter träningen. Niccolina ska dessutom till Vindeln med scouterna ikväll, inte för att solen lyser då men man kan då önska lite plusgrader till dom.
 
Helt otroligt att det bara är en vecka kvar innan vi är inne i April månad. Åke började prata om deklarationen igår och det blev också ett wake up call (på att sommaren närmar sig). Jag får ju igen (förhoppningsvis igen) på skatten i juni och Åke först i december, och dom senaste åren har jag fått tillbaka upp till 10 000:- och jag lovar, det skulle vara väldigt välkommet i år. Men bara för att jag nu skriver det så sprack väl den önskningen också, jaja, vi får se vad papperen säger, dom borde väl snart dyka upp i brevlådan. Lika spännande varje gång och jag försöker alltid dra smygen, hur lätt det nu är med alla dessa papper som är vikt åt alla håll 🙂
 
Det kommer att bli en fruktansvärt dryg månad nu i april, vi har försäkring för tre bilar, som ska ut, dessutom fick jag den fina lilla skatten på Cheven, 3000:- vill dom ha. Och det tackar vi televerket för! I maj är det sedan dags att besikta Camaron och innan dess ska den förhoppningsvis gå som en klocka. Det är mycket nu.
 
Näpp, nu ska jag surfa vidare och se vad som hänt i världen, jag återkommer vid ett senare tillfälle, hoppas ni får en lika bra dag som jag ska ha…seeee yaaaa!!!
 
 
 
 
 
 

Förmedlat arbete

Av , , 2 kommentarer 2

Ja inte hörde a-kassan av sig i veckan, så på måndag blir det jag som får ringa upp och fråga om deras telefoner kraschade förra onsdagen eftersom dom aldrig ringde upp. Däremot, och detta är ju lite intressant, så ringde min handläggare på arbetsförmedlingen upp och undrade om han fick lämna ut mitt namn till ett företag som sökte en vikare, visserligen bara i tre månader men man ska ju börja någonstans och bara att få in foten på ett företag är ett stort plus.

Givetvis fick han göra det men det är inte bara jag som står på den listan utan 2-3 stycken till så vi får se hur det utvecklas. Jag vill inte skriva vart det är, men om jag får det jobbet så ska jag tala om det för er.
 
Det intressanta är inte bara jobbet i sig, utan att dom ringde upp mig  🙂 nog har jag arbetat i flera års tid, och många gånger har jag anmält mig som arbetssökande på arbetsförmedlingen men hittills, aldrig någonsin, blivit uppringd av dom. Å andra sidan, så är det kanske precis vad dom gör men att det aldrig har funnits något som skulle ha passat mig, vem vet. Det var i alla fall snyggt jobbat av honom och nu fick man lite mer tilltro till förmedlingen.
 
Den allra första gången jag satt med en handläggare där, jag var väl runt 16-17 år, och fick frågan om vad jag ville jobba som eller med och jag svarade, något inom kontor, så fick jag svaret av handläggaren att det var inget framtidsjobb, det skulle jag genast lägga på hyllan, vilket jag också gjorde. Hur dumt som helst och man kan ju fråga sig vad det var för typ av handläggare. Hade han, den gången puschat för mitt val så kanske jag hade sökt mig en utbildning men nu blev det aldrig så. Fast åter igen och å andra sidan, om man nu ska tro på att vissa saker är förutbestämda att hända så kanske det var en mening med det valet också, det lär jag aldrig få veta.
 
Idag blir det förmodligen promenad med en annan granne, Kerstin och Janne är upptagna med annat. Åke har kört in Volvon på verkstaden och ska dit och skruva och sedan ska Cheven tvättas, det är verkligen på tiden men samtidigt vet man att med slasket som nu blir på våra vägar, så kommer tvätten att vara lika ogjord, om några dagar. Men den värsta skiten kan man ju kanske få bort. Ni får ha en bra lördag, det ser ju att bli en solig och fin dag så det är bara till att he sig ut.
 
 

En ”riktig” Robinson borde…

Av , , Bli först att kommentera 2

Robinson är ett ämne som kan diskuteras i evigheter. I allra första början så var det intressant att följa med och man visste aldrig vad saker gick ut på, den näst sista Robinson följde jag med i lite så där, och denna omgången struntade jag totalt i.  Man ledsnar på hela upplägget och vinnaren är oftast den som slingrat sig ur alla jobbiga situationer och egentligen, om dessa vinnare verkligen skulle ha varit strandsatta på en öde ö, skulle dom då ha klarat sig?

Det är väl vad en ”riktig” Robinson vinnare ska vara, en överlevare och fixare. I alla program så har det funnits några sådana, men dom har bara fått hänga med en stund, man har sugit ur deras kunskaper och sedan skickat hem dom. Nä, om jag ska se en annan säsong av detta (om det nu blir någon fler) så får dom ändra på konceptet, rejält.
 
Skulle vara kul att se vilka som ställde upp om vinnaren av hela tävlingen fick stanna kvar, alldeles ensam på ön i en månad efter tävlingens slut, och där skulle han/hon få klara sig på egen hand, utan tv team eller annan uppassning. En kommunikations radio var det enda som fanns att tillgå och uthärdades hela tiden utan gnäll så fanns det en summa pengar att hämta efter månaden hade passerat. Fast med dessa regler tror jag inte att det fanns någon som ställde upp. Ibland har man ju verkligen funderat på vilka som sökt, när det första dom gör då dom landat på ön är att fundera på vad dom ska äta och blir förvånade över att det inte finns så mycket att välja på.
 
Från det ena till det andra. Jag och Jennifer åkte upp till morsan igår och drack kaffe. Åke mekade med bilen hela dagen och jag var sugen på att testa om Cheven nu skulle starta en gång till. Och ja, det gjorde den, det måste ha varit slut på soppa och inget annat. Nu finns det dock ett annat problem. Vindrutetorkaren på passagerarsidan gick sönder…i molekyler. Åkte förbi verkstan för att höra om Åke kunde fixa ihop den men det gick inte, den var för trasig, svängde in på Preem och där fanns det ingen att köpa. Han sa att det var en utgående modell men eventuellt skulle han kunna ta hem en om han fick regnumret på bilen. Eller så får man byta ut själva grejen på armen, så den passar dom nuvarande torkarna. Vi får se om Åke kan hitta någon i Vindeln, det är inte helt uteslutet.
 
Väl uppe på Mariehem så fick jag ett mms från Theresé, en bild på hennes BMW, stående i sidled i en stor snöhög vid sidan av vägen med texten, se vad jag har gjort idag. Hon var på väg in till Uppsala för att gå på en antikmässa, och fick sladd på bilen som snurrade tre varv och åkte sedan av vägen. Tur sa jag att det inte var en sten eller ett träd där, utan hon landade mjukt men hon tog sig inte därifrån på egen hand utan fick ringa efter hjälp från en kille som hon känner som råkade ha en traktor eller vad det var, ståendes en bit bort. Kom osökt att tänka på vad jag skrev i bloggen till henne då hon kommenterade våra bilar, säg inget skrev jag, nästa gång är det din bil det gäller. Och nu fick jag ju nästan rätt.
 
Nu vankas det frukost innan morgonpromenaden i kylan…brrrrr, det går kalla kårar efter ryggen bara av att tänka tanken. Men det är väl bara att ta på sig dubbelt av allt. Ha det gott!

Apropå tro

Av , , Bli först att kommentera 7

Ska vi tro att det bara var soppatorsk vi hade med Cheven? Den startade nämligen då vi tankat i den några liter och hjälpte till lite med ett batteri, hm…

Ja jag hoppas då det, det enda kruxet är då att soppamätaren inte funkar som den ska utan då får man fortsättningsvis gissa sig till hur mycket bilen har dragit och nollställa trippelmätaren varje gång man har tankat, och givetvis komma ihåg hur mycket bensin man tryckt dit också.

 

Nu och då

Av , , 6 kommentarer 3

Morning has broken…i alla fall igår. Nu lyser solen med sin frånvaro men kylan håller sig envist kvar, även fast det är 3 grader varmare än vad gårdagen hade att erbjuda.

Helena bloggade igår om ungdomarna nu och förr, och menade att idag är eller åtminstone så känns det som om klimatet mellan ungdomarna har blivit kallare. När jag läste det så kom jag genast ihåg en träff jag hade med en från Bräntis (skolan som jag gick på en gång i tiden), det var nu inte ett planerat möte utan jag skulle in på idrottsmedicinska, i höstas för att mäta bentätheten, och han som skulle göra det, råkade vara en av dom som vi umgicks med, gängvis eller hur man nu ska uttrycka sig. Ibland var man ju bara 3-4 stycken och andra gånger höll man ihop i gäng upp till 10-12 stycken.
 
Det blev givetvis en hel del prat om vad man nu gjorde och om man kom ihåg den eller den och hur det hade varit. Han berättade att han var pappa till 3 pojkar (jag kan ha fel där men pojkar hade han i alla fall), och han berättade att dom ofta satt framför datorn.
 
Jaha sa jag, på gott och ont, för mycket dator är ju inget vidare heller. Nä, sa han men då vet jag åtminstone vart dom är. Du kommer väl ihåg vad vi gjorde på den tiden? Man rökte och drack, men å andra sidan sa han, så höll vi varandra om ryggen, man lämnade inte en kompis som kanske behövde hjälp och det tycktes han ha upplevt nu, att man struntar fullkomligt i sina polare och då det verkligen gäller, så är det var man för sig. Tråkigt, men det ligger nog en hel del i det.
 
Sen kan man alltid undra om anledningen, till varför det har blivit som det är. Har vi lagt för mycket ansvar på dom som är yngre, har vi tagit för givet att dom kan mer än vad dom egentligen klarar av, ställer vi för höga krav och låter vi inte våra barn få vara just barn?
 
När jag var i 9-11 årsåldern så upplever jag att allting egentligen var ganska bekymmerslöst, inte gick jag på scouter, körer, simning etc. Jag tog dagen som den kom och alla vänner jag umgicks med, hade det precis likadant. Jag vet ärligt talat inte om en enda som hade någonting som dom var med i. Och idag tycks var och varannan ungdom ha ett fullbokat schema under veckorna.
 
Nu menar jag inte att ingen ska göra någonting, visst är det nyttigt att komma sig ut och skaffa sig ett intresse eller hobby, men det ska ju vara på en normal nivå med dagar då dom kan vara hellediga. Läxor och dylikt som har med skolan att göra, ska ju också räknas in i allt som dom ska göra. Och fort drar det ihop till att bli ganska fulltecknat.
 
Nä, huvudansvaret ligger ju på oss föräldrar, att se till att allting funkar, tyvärr så är det inte alltid det går vägen, men det finns säkert hjälp att hämta om man skulle behöva. Man är aldrig ensam. Tror att om man nu söker hjälp så kan skolan vara en start, om inte annat så bör dom veta vart man annars ska vända sig. Och man ska inte heller låta saker gå för långt. Det är inte fult och skamligt att be om råd, om man behöver det.
 
Idag ska vi se om vi får igång cheven, tänk, det kan ju faktiskt vara så snöpligt att vi fått soppatorsk, bensin mätaren har ju faktiskt levt ett eget liv, lite nu och då. Även fast den nu verkar ha fungerat när nivån kommit under halvtank. Nu låg den på det röda fältet men enligt den så skulle det ändå vara kvar en tio liter sådär, fast…som vi nu vet vid det här laget, så kan allting hända och ingenting förvånar en längre. Jaja, vi får se, man kan ju faktiskt hoppas på att det bara är det som är felet, så slipper vi lägga ner mer tid på att hitta problemet. Önskar er en trevlig lördag!

Vad är felet?

Av , , 2 kommentarer 2

Skulle aldrig ha skrivit att man skulle ringa 118 8000 för att fråga om fel på bilen. Nu ser det ju ut som att vi skulle få lova att göra det.

Jag skulle vara snäll med Åke och sa att han kunde ta Cheven idag, eftersom jag inte behöver den och det skulle ju vara kallare ute. Han for imorse i vanlig ordning, men efter 20 minuter ringer han. Bilen startade, han backade ut fick in driven och sedan dog bilen. Så nu ville han ha hjälp att knuffa undan bilen en bit för att sedan kunna ta Volvon på jobbet.

Strartmotorn snurrar men den vill inte kicka igång, vad har nu hänt? Bilen står lite malplacerat, egentligen mellan två skyltar om parkeringsförbud, men den står inte i vägen för trafiken. Vad gör man då man inte orkar knuffa undan den mer och folk som går förbi struntar i att ens försöka, hjälpa till. Jo man puttar den dit man orkar och nästa gång, just dom här människorna vill ha lite hjälp, så ska dom inte fråga oss.

Fast ska jag vara ärlig, jag som inte ens kommer ihåg hur grannarna ser ut kommer väl knappast ihåg vilka som passerade då vi stod där 🙂

Presentation
  Sysselsättning: Jobbar som personlig assistent...YESS!!!. Bloggar om: livet, funderingar och tankar. Ålder: 56 Bor: Umeå Familj: min man Åke, döttrarna Theresé och Niccolina. Utbildning: grundskola Dröm: rättvisa åt alla, förmodligen en riktig dröm som aldrig kommer att gå i uppfyllelse. Bästa egenskapen: empatisk och ärlig Sämsta egenskapen: vill gärna ha rätt och har lite svårt att ge med mig. Husdjur: 1 japansk spets som heter Winstone Bil: kör en Audi quattro som bruksbil, men har även en camaro årsmodell 70, som är gatregad men som jag även kör dragracing med. Sen har vi i familjen även en Dodge Van, Volvo buss med garage utrymme längst bak, kan behövas 😀 Intressen: dragracing, att skriva, innovationer, människor i ren allmänhet. Vi bär alla på olika historier. Senast lästa bok: Mormor hälsar och säger förlåt Senast sedda film: på bio så var det Masjävlar vi såg sist. Har varit på bio totalt ca 5 gånger under sista 24 åren. Bästa maträtten: finns många att välja på, men en favorit är älgskavsgryta med pressad potatis och vinbärs gelé, tillbehör: en god sallad med italiensk dressing, mini rågrut och bords dricka. Förebild: min chef, Annika, en riktig överlevare som jag skulle vilja ha lite av hennes energi av och säljförmåga. Annars finns det nog en hel del att välja på, om man kunde ta lite av andras goda egenskaper och sätta dom på en själv. Bästa minne: finns så otroligt många minnen, egentligen alla stunder då vi varit tillsammans och fått skratta och må bra. Många såna stunder har vi haft genom åren då vi firat midsommar uppe i Maltträsk med ett gäng goda vänner. Därifrån har vi riktigt fina och roliga minnen. Fem bästa sakerna med Umeå: Med Västerslätt som utgångspunkt så har vi nära till allt, goda grannar, fina utflyktsmål som t ex hamptjärnsstugan, fina stormarknader och otroligt gott vatten i våra kranar.
Senaste inläggen
Senaste kommentarerna
Sök
Mina länkar
Arkiv
RSS Nytt från vk.se
Presentation

Sysselsättning:Personlig assistent och arbetsledare
Bloggar om:livet, funderingar och tankar.
Ålder: 52
Bor: Umeå
Familj: min man Åke, utflugen dotter som heter Therese och bor i Järlåsa samt yngsta dottern Niccolina. Är även, stolt mormor till Sally Maria Johanna, som föddes 29/6-2010.
Utbildning: grundskola
Dröm:rättvisa åt alla, förmodligen en riktig dröm som aldrig kommer att gå i uppfyllelse.
Bästa egenskapen:empatisk och ärlig
Sämsta egenskapen: vill gärna ha rätt och har lite svårt att ge med mig.
Husdjur:Winstone som är en japansk spets.
Bil: Kör under sommaren en Camaro årsmodell 70, (om vädret tillåter) den är gatregad men jag kör även dragracing med den. Sen har vi i familjen även en Audi Quttro, en Camaro -75 (projekt), Volvo S70 samt en Volvo buss med garage utrymme längst bak, kan ju behövas 😀
Intressen: dragracing, att skriva, innovationer och att vara delaktig i min familjs intressen, som bl a involverar bilar, och nu även Niccos dragracing karriär.
Senast lästa bok:  Silvervägen
Senast sedda film: på bio så var det Cornelis vi såg sist. Har varit på bio totalt ca 6 gånger under sista 26 åren.
Bästa maträtten: finns många att välja på, men en favorit är älgskavsgryta med pressad potatis och vinbärs gelé, tillbehör: en god sallad med italiensk dressing, mini rågrut och bords dricka.
Förebild: min före detta chef, Annika, en riktig överlevare som jag skulle vilja ha lite av hennes energi av och säljförmåga. Annars finns det nog en hel del att välja på, om man kunde ta lite av andras goda egenskaper och sätta dom på en själv.
Bästa minne: finns så otroligt många minnen, egentligen alla stunder då vi varit tillsammans och fått skratta och må bra. Många såna stunder har vi haft genom åren då vi firat midsommar uppe i Maltträsk med ett gäng goda vänner. Därifrån har vi riktigt fina och roliga minnen.

Fem bästa sakerna med Umeå:
Med Västerslätt som utgångspunkt så har vi nära till allt, goda grannar, fina utflyktsmål som t ex hamptjärnsstugan, fina stormarknader och otroligt gott vatten i våra kranar.

Maria Lundmark Hällsten