Det bidde en macklunch på Ullas kondis igår. Så enkelt och gott. Och vilken tur att vi har ett Kondis så nära. Inte alla förunnat att få ha både vardag och helg lyx, så nära inpå.
Ska börja med att gratulera Theresé till hennes nya tjänst som Global RP Service OLC manager & team leader på GE HealthCare. Jag betvivlar inte en sekund att våra döttrar är där dom är idag på grund av ett inre driv. Utmaningar och äventyr, utveckling och sedan belöning för det man lägger ner sin tid på. Men visst, oavsett vad du jobbar med, är det A och O, att man trivs.
Lite roligt att jag pratade om mitt yrke, i en Taxibil igår, då jag och min kund skulle en tripp ut på Tegs sidan. Chauffören sa, direkt då jag klev in i bilen, ”-Du har väl jobbet länge med hmhm nu?” Ja, det blir faktiskt 13 år nu i oktober, svarade jag. Och sedan sa jag, att jag som barn, (när man fick frågan om vad jag ville bli som stor), hade ett önsketänkande om att bli en person som bakade bullar och gick på Posten åt folk. Mja, jag är väl där, med en stor skillnad, jag behöver inte göra det till 10 personer utan åt en enda.
Fast jag började inte där berättade jag. Har väl dom flesta år inom kontor och handel. Han berättade att han börjat jobba på Bank, och blev kvar där i 20 år, innan han bytte bana. Han saknade absolut inte bankjobbet. Vi var stående överens om att det är Guld värt, att få vara där man vill vara, oavsett vart man nu kan tänkas ha sitt arbete.
Teg ja, där är man inte dagligen dags. Rätt fint på sina ställen, men alla områden har väl sin charm. Precis som våra årstider. Jag fotade lite förstås
Vid den här statyn satt ett par på bänken, en bit bort. Jag hade mina teorier om att det var ett brudpar. Hon med vit klänning och en blombukett i handen, han med svart kostym och välkammad.
Jag hade nog rätt…tror jag i alla fall. För då vi kom upp till kyrkan, kom det finklädda människor som gick in där och det dröjde inte länge förrän kyrkklockorna började slå.
Vi satt en stund på en färgglad bänk och pejlade in omgivningen
Då vi var klar med Teg, slog klockorna återigen igång, och ut kom allihop. Nån sa något och sedan blev det jubel och dom kastade…ris, eller vad det nu kan ha varit. Så… ja, inte otroligt att det faktiskt var just dom på bänken, nere vid Umeälven, som väntade på en ny ingång till en gemensam framtid.
Okul då jag skulle hem. Stängde dörren till mitt jobb 20.35, var hemma 21.35…ish. Vi har en tagg som man bland annat öppnar soprum och garage med. Tagg mojängerna, som sitter på väggen, som man ska blippa emot, lyste inte alls
Ja, vad gör man då… inte en bil kom eller for. Men en trevlig äldre herre från huset, försökte sig på att prova med sin nyckel, men gick bet. Han föreslog att jag skulle gå till andra huset där kvartersvärden huserar för att se om jag skulle hitta ett nummer jag kunde ringa. Jag gick dit men kom på att jag lika gärna kunde googla, vilket jag gjorde och ett akut nummer hittade jag.
Tydligen hade någon redan anmält felet så hjälp var på väg. Att den hjälpen sedan, må ha utgått från nån by i obygden, ska jag ha osagt. Allt känns ju att ta evigheter då man väntar men man har ingen hum om hur länge man ska måsta vänta.
Den trevliga grannen kom tillbaka. Han hade kommit på att det finns ju en ingång på andra sidan garaget. Ja, sa, jag kanske skulle gå dit och se om jag kommer in där. Jag lyfte väskan för att gå iväg då han hejdade mig. Nej nej, stå kvar där om dom kommer, jag kan behöva motionera knäna i alla fall.
Han hann försvinna runt hörnet och efter nån minut for porten upp. Då hade dom som skulle fixa porten anlänt…finally!!
Vid 23.30 snåret fick jag veta att det var norrsken lite varstans i Umeå, så jag kunde inte låta bli att ta på ytterkläderna och gå ut i mörkret.
Bilderna blev dock ljusa, haha. Fast inget norrsken såg jag till. Det mest underliga fick jag inte på bild. 3 nanosekunder efter jag tog den här bilden. Blixtrade himlen till åt precis det hållet. Inget ljud, ingenting, förutom ett skarpt, brett ljus.
Jag stod ett tag och filmade åt alla håll, men det kom inte igen. Så jag tog lite fler bilder innan jag gick hem igen.
En sista arbetsdag innan jag gör helg. Känns bra, tycker jag. Det kan vara dags för ett miljöombyte igen. Fast jag kan inte påstå att Ånge, 35 mil söderut, var ett lämpligt ombyte…däremot lååångt bortistan, men men…
Har varit ut med Winstone på morgonen. Ni glömmer väl inte detaljer, mina vänner, detaljerna
Ha en fin söndag!!
Senaste kommentarerna