Etikett: dråpligt

Korta eller långa, det var frågan eller svaret

Av , , 1 kommentar 8

 

Theresé ringde i går kväll och lämnade en förklaring till skillnaden att träna med mer vikt, alternativt fler repetitioner, och sa att det berodde på vilken typ av muskler man är ute efter.
Korta muskler som klarar höga vikter och är starka ett kortare tag, får man om man har höga vikter men färre repetitioner. Långa muskler som inte blir lika starka men som blir mer uthålliga, får man med lägre vikter fast fler upprepningar, så därför ska jag testa fler upprepningar och behålla vikterna jag kör med idag, eller minska lite, beroende på hur många fler gånger jag ska köra på varje vikt.
Den här killen har fömodligen tränat för att få korta muskler:
Bild lånad från google.se
Och ja…ehhh, som sagt, jag tar nog dom långa musklerna, jag.
Jodå, det blev en liten lektion i hur man tränar det, sedan skulle det också vara roligt att veta hur många gånger, i veckan, man borde träna så där för att det verkligen ska ge något. Det optimala borde väl vara tre dagar/vecka, men kan vara svårt att få ihop med arbete och annat man ska göra under veckorna.
Apropå träning så såg vi ju på Ola-Conny och Morgans starka resa igår, och jag vet inte jag, men jag håller då på garva ihjäl mig varje gång jag ser på det programmet. Inte nog med att dom är lite stolliga så behärskar dom inte heller det amerikanska språket och det blir verkligen dråpligt, men det är ju tur att både dom skrattar och människorna dom möter… och vi, här hemma i soffan 🙂
Jo dom tränade minsann igår, dom också, men Morgan hade ett litet utlägg där om att han gick då i kyrkan på söndagarna, och det var hans tro…och med det sagt så menade han nog att dom som tränar på gym, har en annan tro, att det ska vara bra, och för han räcker det med kyrkobesök. Mjo, en finurligt liten kille.
Idag blir det en liten roadtrip med Tina, ska bli kul att se en annan del av Umeå kommun 🙂
Önskar er alla en fin torsdag!

När man vill mer än man kan

Av , , Bli först att kommentera 2

Jag berättade ju tvärt om min svärmor, Elsie, som alltid ställde upp på att hjälpa andra även fast hon inte hade pejl på hur man skulle göra med alla saker.
 
Den här aktuella gången som jag nu ska skriva om utspelades vid juletid, för några år sedan.
 
Hon hade varit på en julmarknad som hölls borta vid nuvarande hippologum och där köpte hon hembakade struvor. För er som inte vet vad det är så är det en typ av kaka som man friterar, ser ut som stjärnor och man doppar dom i socker.
 
Några dagar senare hade hon som vanligt, bjudit hem en massa människor på kusinträff. Det gjorde hon varje år vid jultid. Och kaffebordet dignade av alla hennes hembakta kakor som hon var vida omkring, känd för. Nu hade hon dessutom lagt fram dessa struvor vilket visade sig vara ett misstag från hennes sida.
 
Dom föll nämligen alla i smaken och hon fick så mycket beröm över hennes talanger, att kunna baka så goda kakor och aldrig misslyckas med något. Alla pratade i munnen på varandra och hon fick aldrig en chans att säga som det faktiskt var utan det slutade med att hon nickade och låtsades att det var hon som var bagaren, och efteråt tyckte hon att det skulle kännas dråpligt att helt plötsligt medge att hon faktiskt inte gjort dom där struvorna.
 
När bjudningen var över och alla gått hem, kom hon in i köket där jag satt, suckade högljutt och sa: Men förbajat också, varför ska man inte kunna hålla truten, nu måste jag ju fara och köpa ett struvjärn och lära mig att göra såna. Sen berättade hon hur det hela gått till.
 
Jo hon fick tag i ett järn och hon klarade av gesällprovet, ingen av kusinerna vet idag att det inte var hon som gjorde dom allra första struvorna som hon bjöd på och sedan kunde då ingen märka någon skillnad. Där ser man, det man försätter sig att göra, det klarar man om man bara vill. Ha en lugn söndags kväll!

 

Maria Lundmark Hällsten