Etikett: förtvivlan

Avsked och början på nåt nytt…

Av , , Bli först att kommentera 16

Jag fick ett tråkigt besked igår, inte oväntat, men då en yngre människa går bort, en som precis börjat sitt vuxna liv, ja då finns inga ord. Jag satt där och tänkte, och ska man någonstans komma i närheten eller om man går efter vad man kan relatera till, så måste jag säga att det absolut värsta, alla gånger, jag varit med om, var då pappa gick bort.

Från olyckstillfället till hans kropp inte orkade med mer. Det tog 6 veckor…6 veckor av hopp, jag var ändå positiv hela den tiden, även om jag innerst inne visste, att det skulle nog inte gå vägen. Hoppet blev förtvivlan, och alla dessa frågor som man aldrig kan få svar på. Och jag vet, man ska inte älta sånt, för det enda som händer är att man offrar energi på sånt som inte ger nåt tillbaka.

Nu går mina tankar till den här killens föräldrar, dom har absolut en tuff tid framför sig, även om man visste utgången, så vet man aldrig hur det kommer att bli, den dagen dom inte finns längre. Den största trösten, och det är ju precis som man brukar säga, är ju att personer som varit obotligt sjuka, ändå får det bäst då det är över.
Och jag tror att det är så man måste se det. Dom behöver inte kämpa längre, många har redan gett upp sin strid och bara väntar på att få fortsätta, någon annanstans.

Och även om vi alla tänker, tycker och tror olika, så för min del, så vet jag att det finns en spännande fortsättning, den dagen man lämnar in, och det ska bli spännande, på sitt sätt.

Där kom det där positiva in igen, och ja, att förhålla sig till döden som man gör till livet, och att alltid tänka att det blir bättre, oavsett hur dagen, veckan eller månaden blir, det är jätteviktigt.

Detta fick bli mitt avsked till killen J, jag önskar dig en spännande resa till friheten och det okända, och vi är alla med dig i tankarna.

10636358_307351129458587_4912545018364390575_o

Önskar er andra en bra dag!

15977686_10154887671371585_2506727254902380786_n

Vardagen går på sparlåga

Av , , 12 kommentarer 9

 

Jag och mina syskon, samt mamma och Theresé (som kommit upp från Järlåsa), har tillbringat ett antal timmar på lasarettet. Det är min pappa som varit med om en allvarlig olycka, där han får en järnbalk över sig och ligger fastklämd under 4 timmar, innan man hittar honom. Han är vid liv… men givtevis skadad och läget är fortfarande kritiskt, därför håller dom honom nersövd och kommer nog att göra det ett bra tag framåt
Man tänker att tiden helt plötsligt stannat upp, det enda man gör, är att prata, reflektera över vad, hur och varför…man hinner tänka en hel del på livet i sig, men allt annat lägger man bort och den vanliga vardagen, går på sparlåga.
Under vissa stunder kan man skratta och det känns riktigt bra, och i nästa stund rinner det tårar utan att man egentligen sagt eller gjort något… och det är verkligen jättejobbigt.
Av allt som händer i ens liv, ska man nu ha något att lära sig (enligt vissa), och då sitter man och funderar vad man nu ska lära sig av detta…och nä, jag vet inte, jag har då ännu inte kommit på ett bra svar… än, inget som man inte visste om sedan tidigare.
Vidare kan man ju då också fråga sig om det verkligen är så, eller är det nåt man säger för att man egentligen bara vill ha ett svar… nåt att skylla på och man tycker inte att saker kan hända, bara för att.
För varför ska en människa straffas för att några andra ska lära sig av det???
Nåväl, nu har jag berättat vad som hänt och vart vi är idag, ingen trevlig, underhållande läsning, inte idag i alla fall, men som jag kommenterade för en stund sedan, så visst är det mycket förtvivlan, men hoppet överger vi inte utan det är det vi lever på idag. Ha det gott!
Maria Lundmark Hällsten