Maj 2012, jag skrev och jag citerar:

”Jag började gårdagen med ett besök på röntgen. Lite roligt var det att jag gick in södra entrén, jag tycker det är lättast att hitta därifrån. När jag kommer ut i den låååånga korridoren som säkert, snudd på alla umebor gått i någon gång, så kommer det en kvinna och stannar upp i dörröppning där jag kommer och går, och hon ursäktar sig och frågar om jag möjligtvis kan hjälpa henne.

Hon undrar om jag vet vart bild och funktionsenheten ligger. Ehhh…(nu snurrar det för fullt i huvudet på Maria, det lät som om hon letade efter något på ett museum), bild och funktion, upprepar jag och ser fundersam ut. Ja, säger hon… röntgen. Aha säger jag, jamen dit är jag på väg, så hon hakade på. Jag i egenskap av patient och hon som arbetssökande, så vi önskade varandra lycka till då våra vägar skiljdes.” slutcitat

Mm, trots att det nu gått 8 år sedan dess, så har jag inte bättre lokalsinne idag 😀

Det där la jag ut nu bara för att jag ville lägga in den här bilden, i love it 😀

Jaha, när jag läst och kopierat det där, så skrollade jag vidare och samma månad och år, så skrev jag detta:

”Vi har ju en sån där förvaringsplats under arbetsbänken i köket. Där man kan ställa in pallen och annat som man inte vill ska synas på. Jag har inte bara pallen där, utan en stor kartong, brandsläckaren (hade stått där) och några brickor etc.

Nu hade jag använt en av dessa brickor och skulle trycka in den där under igen, men något tog emot, och varje gång jag puttade till den så fräste och väste det under bänken.

Tror ni att man blir fundersam, snudd på rädd över vad som ska komma utrusande därifrån, kanske ett murveldjur eller en ulmerkott med huggtänder. Efter fjärde försöket, så tvärtänkte jag att det måste vara brandsläckaren jag kommit åt, så jag fläkte upp draperiet och gick ner på knä för att kolla förödelsen… ingenting syntes, inte heller brandsläckaren, för den hade jag ju flyttat till ett annat ställe, veckan innan.

Jag puttade till brickan en sista gång, och återigen, samma fräsande, nu plockade jag bort sak för sak och se… där längst in mot väggen står vår gamla sodastream och givetvis, brickan hamnade ju hela tiden uppe på knappen så det var kolsyran som väste och fräste. Allting brukar ju ha en naturlig förklaring till allt som händer… i alla fall nästan alltid, kanske till och med oftast inte, hemma hos oss, men nu så.” Hahaa

Vi har ju läten här i huset,och på sistone är det ytterdörren som låter, till Winstones förtret.

Han tror ju att det är nån som är på väg in, fast det handlar mer om på vilket sätt, man fått igen den. Det krävs ett litet knyck, för att den ska hamna rätt. Eller så är det nån som står där i vägen, bara för att retas, nåt osynligt, som vill skoja till det.

Precis som när nu statsministern sagt att vi i sommar bara får resa 2 timmar. Och nån skrev på FB, att här i Norrland innebär det att vi kanske hinner till grannen, om man gasar på. Hahaa…

Jaja, det är som det är, och jag tänker att då allt är över och förbi, så får vi fira tre dubbelt, och göra saker med dom vi fått försaka. Önskar er alla en fin torsdag!