Etikett: gevär

Cowboys 🤠 och pickadollar, gevär och…spel

Av , , 2 kommentarer 13

Apropå det jag skrev om igår, att klä sig efter väder, så poppade den här bilden upp i FB flödet. Den hade ju passat perfekt till det inlägget.

På tal om kläder. Har nog inte skrivit och berättat, att Nicco håller på med pistolskytte. Det går bra för henne, såpass att jag tyckte hon kunde få en fin T-shirt i julklapp.

Hon var inte lika impad av den, som jag 😁

Snart har hon skjutit ihop alla poäng som behövs, för att få licens till att äga en… pickadoll, vill jag skriva, men pistol eller revolver, kanske är mer riktigt. Och då behövs ett vapenskåp. Det ena ger det andra med det tredje.

Hade det nu inte varit för att det kostar en del, så hade jag nog velat göra det där, jag med. Fast å andra sidan, jag gissar att det tar en del på både armar och axlar, så jag kanske inte skulle orka, lite småtungt, kan jag tänka.

Theresé har ju jaktlicens men det är ju för gevär, om jag nu inte missförstått nåt. Så hon kan idka jakt på småvilt, om hon vill. Dom har ju lite skog som hör till deras tomt och mark.

Själv har man bara skjutit med luftgevär, en och annan kula med min mormors salongsgevär, och ja, vi har ju en luftpistol också. Som lämnar rejäla gropar i panelen, nere i källaren.

Apropå skjutjärn, så har vi ett spel nere i källaren. Kolla bara.


Åke säger att det var hans storebror som hade det där spelet. Själv minns ju även jag, bröderna Cartwright. Man tyckte det var lite coolt med både cowboys och indianer, som barn. Det framgår ju av den här gamla bilden på jag i hatt och min kusin Anna, som sitter bredvid.


Jag ser aningens förskräckt ut, och om jag inte missminner mig så var det surströmmingsfest, och det är nåt jag aldrig gillat. Inte på den tiden heller. Fast vi fick garanterat äta något annat…godare.

Åke bär ju hatt, sommartid. Här en bild som kan passa ämnet. Håkan Lundgren, redigerade, jag fotade.

Och en jättefin, bonusbild, på Sally, även hon, i cowboyhatt, Theresé fotade.

Hoppas på en bra dag, för er alla!

Red ut i horisonten

Av , , 6 kommentarer 12

 

Igår kom några grannar från stugan, upp för att träffa pappa. Efter lasarettsbesöket åkte vi till mamma och åt lunch och satt och pratade. Det finns ju som sig bör, en massa änder däruppe i stugan, och eftersom stugorna ligger på en udde så har många av oss stugorna alldeles nere vid vattnet, så även dom.
Änderna har alltid legat, Sören och Margareta, varmt om hjärtat och dom har full koll på alla kullar som vistas där. En sommar fick Margareta syn på en and som svalt ett halsband med en stor medaljong. Kedjan/bandet till medaljongen hade den svalt, och den stora medaljongen hängde utanför, alldeles nedanför näbben.
Hon förstod att den där anden inte skulle klara sig då den inte kunde äta, och hon gjorde otaliga försök att få tag i den, men utan att lyckas. Dom hade även pratat med Stellan, en året runt boende därute, som skulle komma och göra lidandet kort för anden.
Så en dag noterade hon den nere vid bryggan, hon smög upp och hade precis tänkt slänga sig ner i vattnet och gripa tag i den då hon får syn på en hel flock med änder som landade en liten bit utanför och kom simmande emot den stackars utsatta anden.
Det är ju naturens lagar att dom starkare ger sig på dom som är skadade och svaga, så Margareta hann tänka att nu skulle den anden få vad den tålde, men inte då… en av änderna simmade kvickt fram till stackaren, greppade tag i medaljongen och formligen slet ut den och bandet den satt fast i… med andra ord räddad av sina polare och ett öde, värre än döden. Medaljongen har Margareta kvar, som minne av händelsen.
Jag har ett annat minne jag, inte utav en massa änder men en granne som Sören och Margareta hade under en vinter däruppe i stugan, Risfjällan, kallades tanten. Och jag var naturligtvis nyfiken på denna tant som hade fiskenät hängandes i taket med stora glaskulor i.
Stugan hon bodde i var liten som rackarn, med bara ett rum och möjligvis en liten alkov (numer är detta Emma och Johans stuga, men idag är den betydligt större mot för då). Inget rinnande vatten utan på vintern hackade hon hål i isen och hämtade vatten från sjön.
En gång då jag nu råkade vara därnere för att kolla in vilka lustiga saker hon hade i huset, hoppade hon plötsligt upp från stolen, greppade ett gevär och rusade ut på bron, efter vägen kom en gubbe på moped men han vände snabbt då han fick syn på hennes hotfulla min och hörde hennes varningsrop.
Efter den dramatiken gick Maria hem och besökte aldrig mer den tanten… det blev nog för spännande för en 8-9 åring som inte riktigt förstod vad allt handlade om. Tanten bodde inte kvar så länge utan tog sitt pick och pack och red ut och försvann i horisonten… ehhh, eller nja, där tog jag nog i lite i överkant, en häst vet jag inte att hon hade 🙂
Önskar er alla en trevlig lördag!

Alpens Lady

Av , , 2 kommentarer 7

 

Jag gjorde som många i dom yngre tonåren gör, då jag var just i dom yngre tonåren… tjatade på mina föräldrar om att jag ville ha en hund. Efter några års tjatande så fick jag då äntligen min vilja igenom. Kanske inte så genomtänkt av mina föräldrar, men vem kunde väl veta det.
Alpens Lady, hette hon, en chow-chow, med sin karaktäristiskt blåa tunga, lejonmanen runt nacken och knorren på svansen.
Inte en hund man valt om man hade vetat något om rasen. Detta är egentligen en ensamhund, som lyssnar på en person och inte flera. Vilket vi blev varse. Hon var svår dresserad och ville, precis som katterna, göra saker på hennes sätt och ingen annans.
Hon var duktig på att smita och hon var absolut inte det lättaste att locka tillbaka. En av gångerna som hon lade benen på ryggen, eller hon hade åtminstone tänkt det, så var min pappa snabbare än henne. Det var nämligen han som var ute med henne den gången och hon hann inte många meter innan han kastat sig över henne och knölat ihop henne… sen smet hon aldrig mer från honom, hon följde varje steg han tog och han blev den givna ledaren, inte jag… som hade fått henne.
När vi åkte upp till Malå fick hon dela fotutrymmet där fram, med min mamma. Lady låg på golvet, vid hennes fötter, och jädrar vilken nytta vi fick av henne då vi insåg att hon var världens bästa renvarnare. Hon kände lukten av renar på någon kilometers avstånd och satt sig genast upp då lukten av dom svepte in i bilen via friskluftsintaget, då visste vi att det fanns renar på vägen, en bit framöver och pappa saktade ner farten och vi började spana.
Hon var av någon anledning skotträdd, och pappas planer på att försöka få med henne på älgjakten, var bara att glömma, men så hände det sig, en gång för drygt 30 år sedan, att mina föräldrar samt Lady, åkte upp till Malå, på senhösten och nere sjön, uppe i en björk, hittade min pappa en katt, som inte var mer än skinn och ben. En så kallad sommarkatt som någon lämnat efter sig och som fastnat däruppe, och nu var så utmärglad att min pappa tyckte det var mest humanast att skjuta den.
Ja, och nu vet jag ju att det finns många som inte håller med om detta, men det är svårt att få det ogjort, och vem vet vad som egentligen var det bästa? Nå…
Lady hade ju också fått syn på katten och var lätt uppjagad över fyndet. Pappa hämtade geväret. Lady satt kvar, han laddade siktade och sköt, Lady hade allt sin koncentration på katten som föll ner i sjön då den träffades, hunden hoppade (frivilligt, hör och häpna, hon som hatade vatten) ner i sjön och hämtade upp det som nu hade blivit ett byte.
Med katten i munnen struttade hon upp till stugan, lade ner katten på gräsmattan och började gräva en grop, där hon hade tänkt lägga ner katten… förmodligen för förvaring om det någon gång i framtiden skulle bli kris på mat. Efter den händelsen var hon först att gå igång och ville följa med, så fort pappa plockade fram bössan. Förmodligen i tron om att dom skulle jaga katt men hey, en älg var ju inte heller helt fel, svårare att gräva ner bara 🙂
Önskar er alla en underbar söndag!