I vanlig ordning ser vi på roliga klipp då det är helg. Och man skrattar så man kiknar. Vad jag tänkte på, är hur vi påverkas eller vad vi känner, då vi ser vissa av klippen.
Folk som ramlar och i fallet ser det ju ut som om dom gör illa sig. Och det känns, på oss som ser det.

Jag och Åke har våra ljud, aouch…ajaja, neeeej, ouffh. Och det kan ibland ila i mina ben, eller rygg, då jag ser dessa klipp. Men varför?

Visst har man slagit sig, nån gång, men absolut inte på alla dom ställen eller på detta sätt som man kan se i dessa klipp. Därför undrar jag varför man reagerar som om man vet precis, hur det känns.

Är det vårt arv, som ligger i generna? Det finns saker vi ska passa oss för, om vi vill överleva, typ. Ungefär som många djur som redan vid födseln, har i ryggraden att dom ska upp på benen och gömma sig, fort som tusan.

Sen funkar inte dessa medfödda gener på alla. Eller vad säger vi om den här bilden jag haft ute förut. Då Åke ska byta lampa i trappen upp till övervåningen.

Åke känner tydligen inte innan, hur det kan tänkas kännas i kroppen, om man misslyckas 🤪

Tur han har barnbarnet, Sally,  som kan pigga upp tillvaron i alla fall.

Fotnot, detta skrev Sally för några år sedan och jag tror att det var då han knäckt nacken 😨

Ska pipa iväg på ett ärende åt min mamma, och sedan tänker jag ägna min dag till att städa lite, baka ett bikarbonatbröd med en massa gott i, och göra klart det jag ska skicka till Mary och Jerry.

Hoppas på en fin måndag, för er alla!