Etikett: gott och ont

Busstreck vs djävulskap, skillnaden är?

Av , , Bli först att kommentera 15

Då Nicco var här i lördags satt vi och pratade om barn/ungdom, nu och förr. Förr som för typ 40-50 år sedan. Det här att man upplever att det händer så mycket mer idag, av någon anledning, samtidigt som det är svårt att veta varför, och på vilket sätt.

Det vi höll på med, back then, kallades busstreck, händer samma sak idag, är det rent djävulskap och straff borde utdelas. Våra busstreck, var nog inte så oskyldiga som namnet på dom, vill antyda. Nog gjorde vi saker som kunde ha gått käpprätt åt…


Fast, nånstans känner jag ändå, att vi brydde oss mer om varandra, ingen lämnades åt sitt öde. Betänk nu att jag skriver utifrån egna erfarenheter, nog vet jag att det knappast var alla, som i alla, som hade en plats tillsammans med precis alla andra. Men min upplevelse, är att det är ett kallare klimat idag.

Vi är visserligen betydligt fler invånare, allt går framåt, saker ska ske snabbare, barn ska växa upp och lära sig i tidig ålder att ta ansvar. Dom ska sysselsättas och det ska tränas och det ska vara aktiviteter. Mja, jag vet inte… vi umgicks hela gäng med barnungdomar från vår skola. Vi var ute och lekte, hela högen. Var det nån som hade en aktivitet, var det på sin höjd, nån karatelektion, eller nåt annat som gjordes en gång i veckan, typ.

Droger…njaee, jag visste av några få, som rökte ibland, men det var som deras grej, och det var inget som ens skedde framför våra ögon. Det gjorde dom som höll på, tillsammans med likasinnade, för stunden. Idag misstänker man droger så fort nån är mer högljudd än nån annan.

Vad beror det på? Okunskap? Egna erfarenheter? Vad du fått höra men inte vet? Rykten Eller folk på sociala medier, som har högljudda åsikter, men som egentligen bara är åsikter och tankar som man kokat ihop i sitt egna huvud och sedan sätter pränt på?


Alla diagnoser som sätts på barn, är verkligen på gott och ont. En feldiagnosticerad människa, kan verkligen fara illa, samtidigt som en diagnos även kan hjälpa, för då vet man vad man har att utgå ifrån. Diagnoser måste ju ha funnits förut också, men var dom lika många som idag? Och om inte, vad skulle det då bero på. Är det ens någon som vet?


Jodå, det är sånt vi grottar ner oss i, ibland. Jag berättade om nåt busstreck vi gjorde, då vi lurade en kompis att nån gubbe kidnappat vår andra kompis. Åke och jag skrattade då jag berättade om det. Jaa, det roliga var ju att kompisen blev lurad och vi som stod gömda, skrattade så vi höll på pinka på oss. Inte tänkte vi då, när det hände, på vad vi utsatte den stackars mannen för.

Så var vi bättre förr, eller var det lika illa…eller lika bra.

Nå, Nicco tyckte att det var fantastiskt ändå, att vi efter 38 år ihop, fortfarande kan berätta saker för varandra som vi inte berättat förut. Hahaa… jamen det är väl bra att man har ett lager av historier man kan ta av.


Önskar er alla en fin tisdag!

Maria Lundmark Hällsten