Gick en prommis utmed Strandpromenaden igår. Strålande fint väder, men som oftast förtas lite, då det har en tendens att blåsa. Lite mer därnere vid älven också.

Såg på håll, ett äldre par som satt på en bänk. Kvinnan ställer sig upp, tar mannen under armen och han ska resa sig upp, men han sätter sig ner igen. Dom gör om proceduren, men med samma resultat. Jag ser att kvinnan ser lite orolig och hjälpsökande ut.

Det kommer en kille som springer förbi mig, han är ute och motionerar. Jag tänker förstås att han sett vad som händer och kvinnan söker ögonkontakt med honom men nä… han passerar i en grisblink.

Klart jag frågar om dom vill ha hjälp och kvinnan skiner upp och säger ja, absolut, han ska bara ta sig upp från bänken. Vi tar han under armarna och han är uppe på nolltid. Han säger på ett ursäktande sätt, att det blir så där då benen inte bär. Ja, svarar jag, men vad ska man göra. Dom är jätte tacksamma för hjälpen, som tar 10 sekunder av min dag, men som betyder så mycket mer för dom.

Jag ångrar att jag inte fortsatte säga att jag tycker ändå dom gjorde det bra. Att sluta vara ute och röra på sig är nog mer förödande än att behöva en liten hjälpande hand för att komma sig upp.

Sen kommer givetvis en tyst undran från mig. Varför hjälpte ingen till, innan jag kom fram? Bryr man sig inte? Är man egotrippad eller blundar man bara för omgivningen? Jag blir ändå lätt störd då jag tänker på det. Vi är ju inte ensamma därnere på promenadstråket, jag kan väl ändå inte, vara den enda som noterade detta, eller?

Visst, kvinnan flaggade inte med sina armar att hon behövde hjälp, men det kanske inte är så lätt heller. Man vill inte vara till besvär. Men det ska inte heller vara så svårt att fråga om nån behöver hjälp. Jösses, och kan man inte själv, av olika orsaker, så kan man väl ändå erbjuda sig att få tag i nån som kan.
Nåja, dom kom sig upp och dom tågade på, bara fint där dom fortsatte sin promenad i det vårlika vädret.

Innan jag åkte iväg på jobbet såg jag en bortskänkes annons. En stor sideboard i teak. Det var redan folk som kommenterat så mina chanser att få den där, trodde jag var obetydliga. Men det fanns ett mobilnummer så jag slängde iväg ett sms.

Åke förberedde bilen, men det kom inget svar. Jag såg chansen att få den där försvinna i cyberspace. Är på jobbet då det plötsligt plingar till. Möbeln är kvar och jag får ta den om jag vill…och ja…OM jag vill. Vi pratar på telefon och jag får veta att den är aptung och finns ute i Boviken/Sörmjöle.

Här får jag engagera en lätt motvillig Nicco, att ställa upp med bärkraft, och ge Åke info om körväg, nummer och så vidare. Nu står pjäsen i vår hall.

Jag är jättenöjd, och har aldrig skrattat så mycket som när Nicco skulle berätta om allt elände dom fick uppleva på dom 2 timmarna.

Om NÅN, någonsin i framtiden, kommer och säger att dom fått en sideboard att hämtas i Sörmjöle, och frågar om min hjälp, så går jag och gör nåt dumt med mig själv. Så började Nicco, då hon skulle berätta…

Dom körde fast och gled baklänges, Nicco fick nån flaschback från nåt avsnitt av Vägens hjältar. Nån kom ut med en grushink, Åke sa högljutt att -Gud hör bön Dom fick låna varsitt par icebugs för att ens ta sig över gårdsplan, dom såg en lastbil bromsa så hårt att den slog i räcket efter E4an. Möbeln var inte bara aptung, utan ännu tyngre. Ja, jag vet inte allt hon sa, för jag skrattade nästan så jag grät

Nu väntar en rejäl flytt av andra saker. Vi har redan bestämt att vi ska ha den nere hos oss. Tanken från början, var att den skulle få stå däruppe. Såååå, rockad av saker, är att vänta. Och lamparmen har kommit så snart kanske vi har en ny lampa med.

Men jag ska börja med prommis, sen åker jag och Ingegerd på äventyr, så jag får greja då jag kommer hem. Tur att man är ledig i dagarna 4.

Ha en fin torsdag, allihop! Och kom ihåg att titta er omkring, på era promenader, ni kan gå miste om både det ena och det andra.