Nicco fick göra/lära sig om, HLR (hjärt och lungräddning) igår på skolan. Och väl hemma så satt vi och pratade om hur man skulle göra om en sån situation skulle uppstå, där man blev tvungen att utöva sina nyss, inlärda konster. Hjärtstartaren, till exempel, som ingen kan misslyckas med…säger dom.

HÄR finns den bilden och information

But how about this scenario! Hjärtstataren säger ju vad du ska göra, hela tiden, och vid ett tillfälle, säger den att du ska ta av kläderna…hm…som upplagt för misstag, om du själv börjar klä av dig, hahaa…. Nja, ok, då, risken kanske inte är så stor för det misstaget 😀

Jag började fundera på det här att man faktiskt, kan få igång ens hjärta som slutat slå…så fantastiskt, egentligen, och hur kom man ens på tanken? Hur vet man, när det är dags att ge upp…

I och med pappas olycka, så satt jag och googlade en hel del, jag kunde inte riktigt greppa vad dom hade gjort. Vad jag läst och som jag förstått det, så håller man inte på med återupplivningsförsök, mer än 13-14 minuter. Min pappa hade hjärtstillestånd i sammanlagt 45 minuter…då kanske ni förstår varför man undrar.

Å andra sidan kan jag också förstå att den som håller på att försöka rädda någons liv, har svårt för att släppa taget. Usch, man kan ju bara föreställa sig paniken att vara med om något sådant, man får verkligen hoppas att man slipper.

Nu kom jag osökt ihåg en händelse som inträffade rätt framför mina ögon. Jag vet nu att jag skrivit om det förut, men det var nog längesedan, så jag kan ta det igen 😀
Jag hade följt med Nicco till skolan eller om det var förskolan, och var på väg hem. Vi bodde då på Näckrosvägen, och huset närmast HP:s och Vännäsvägen, höll på att fixas till. Det var byggnationer på taket. Och detta var ungefär denna årstid, kallt och frostigt, kan ha varit lite snö närmast husen.

Jag tittar uppåt  en kille som är och vandrar mitt uppe på taknocken och plötsligt ramlar han på ändan och börjar glida utför. PANIK!!!

HÄR hittade jag den bilden

Han har ingen sele på sig, han kämpar och sätter ut både armar och ben för att försöka bromsa, men det hjälper inte. Allt går som i slow motion, och jag hinner tänka tusen tankar…vad ska JAG göra? Vad händer då han landar i backen? Ska jag börja springa nu eller…ska jag ropa på nån, kommer han att klara sig…

Så kommer han fram till kanten, och får ner foten i stuprännan, och där stannar han…PUH!!!

När jag skriver det här nu så ilar det i mina ben, bara genom att gå tänka hela händelsen igen, vilken färd, och jag undrar idag, vad han kände. Köpte han en trisslott, drömmer han mardrömmar, blev han religiös, sökte han ett annat jobb, på markplan? Jag antar i alla fall att om han fortsatte jobba med sitt yrke, så kom nog selen på, efter detta. Och jag var så glad, att jag inte behövde göra någonting överhuvudtaget…jag slapp se, höra och göra. Tack så mycket!

Önskar er alla en trivsam onsdag!