Etikett: husvagnsekipage

Campingen, del två

Av , , 2 kommentarer 6

 

Nu kommer en liten fortsättning om campingen i Uppsala, som vi tillbringade, omringade av ett gäng högljudda individer, (om dessa kan ni läsa i tidigare blogginlägg, från i söndags, "vi äter inte lera")
Jag avslutade det blogginlägget med att skriva att allt var frid och fröjd, lugnt, tyst och mörkt, och jag och Åke var dom enda som var vakna. Även fast det säkert var nära att vi fått upp hövdingen, i husvagnen framför, genom ett oförsiktigt tilltag av Åke, som lade upp fötterna på tuten.
Nå… en kvart passerade och helt plötsligt blir det liv och rörelse borta vid infarten. Det kommer först en bil med husvagn och snäppet efter, en polisbil. Dom stannar vid grinden, som är låst eftersom timmen är sen, ur husvagnsekipaget kliver en polisman och i polisbilen kliver det sedan ut en polis till samt två, rätt så onyktra killar. Dom surrar på en stund och sedan åker polisbilen iväg och lämnar killarna samt husvagnen där utanför.
Killarna kommer in släntrande och tar sikte på vår buss, givetvis har dom väl lagt märke till att det lyste i den. En av dom tar tag i dörren och öppnar upp den på glänt men Åke är snabbt på plats och säger att dom har kommit helt fel. Dom kliar sig i huvudet och mumlar något, sedan pekar Åke på hövdingens husvagn och säger att det är dit dom ska…ooopps.
Dom lägger om kursen och går fram till husvagnen och bankar på dörren. Vi duckar ner och spejar försiktigt genom framrutan för att se vad som ska hända härnäst (visst är vi då för hyggliga 🙂
Hövdingen ser tämligen sömndrucken ut där han står i dörren, vi hör inte vad som sägs men det pekas och pratas och sedan stänger han igen dörren och kvar står killarna som frågetecken. Vi har släckt och låtsas vara osynliga så hos oss är det ingen idé att dom knackar på, dom försvinner efter en stund neråt campingen och vi varken hörde eller såg aldrig till dom igen. Hahaa… så kan det gå om man ger sig i lag med dom man inte känner.
Glömde också att skriva om när vi anlände till campingen, bussen var aningens längre än vad Åke tänkte på, sen blev det en 180 graders kurva med ett utförslut som hette duga, bussen tog i staketet så vi förlorade en list där bak, sedan tvärnitade han i samband med närkontakten med den följden att våran porta potti (husvagns toalett) tippade. Vilken jädrans tur att den var tillsluten och det rejält, för inte en droppe kom ut genom den…puhhh!
Året efteråt, hade vi en ny buss och provade samma camping en gång till, men nu placerade vi oss så långt bort och undangömt som möjligt. Nicco hittade i alla fall åt dessa barn som hon lekte med, men det var aldrig riktigt bra, och jag sa till slut med en uppgiven suckande röst, – Men kan du då inte hitta några andra barn att leka med? Hon undrade varför, och jag kunde för mitt liv, inte komma på något svar, annat än att jag bara tyckte det. För egen del var det för att jag ansåg mig inte ha lust att uppfostra ännu några stycken barn, just där och då, därav den uppgivna sucken.
Nästa gång vi kom till Uppsala med en annan buss så bestämde vi tidigt att vi inte skulle campa på den campingen, vi valde en annan, utsedd av Theresé och den var väl fin, välvårdad och stillsam, tills vi skulle därifrån, men det blir ännu en annan historia som jag får skriva om sedan.
Idag ska jag ta med chefen på en liten utflykt, vi ska till Norrbyskär, det ska bli trevligt. Önskar er alla en fin dag!
Maria Lundmark Hällsten