Vi pratade om husdjur på jobbet igår, och jag sa att vi haft några stycken genom åren. Mitt första djur var nog den där killingen. Sen fick jag en kanin, men bara under sommaren, jag kommer inte ens ihåg vad den hette. Efter det blev det nån hamster och sedan chow-chowen, Lady.

Hon hade jag då jag och Åke började dejta, han hade ju karelaren Bronco, så när vi flyttade ihop så fick hundarna stanna hemma hos våra respektive föräldrar. Och för hundarnas del var det nog den bästa lösningen. Vi testade nån gång att ta hem Lady men hon stod bara och skrapade på dörren och ville ”hem”.

Sen har vi provat på att ha fiskar, grodor, kaniner, katter och hund.

En av kaninerna, Caligulaminus, även kallad Pricken, var just en udda prick. Han hade vi lös i lägenheten, det gick alldeles utmärkt, för han gick på kattlådan och gjorde sina behov. Han ville inte att man skulle ta i honom med händerna, så klappa honom fick man göra med fötterna…det gick han med på.

Då vi flyttade till Västerslätt så hade vi parkett i alla rum, vilket han inte gillade, det var ju som att leva livet på en halkbana. Jag fick lägga ut mattor så han kunde röra sig någorlunda fritt. På lördagskvällarna, förväntade han sig något gott. Han hade en godisskål som jag då la ner lite torkad frukt i och han kom rusade, hoppade upp på soffan och ställde sina framtassar mot axeln och bad därmed om lite gott.

Han blev modiga 8 år, och levde då 2 år på övertid, då veterinären inte trodde att just den storleken på kaniner, skulle bli just nå äldre än 6 år. Nu säger ju jag att efter dessa djur vi har hemma nu, så kommer det inte att bli några fler…fast jag vet…det har jag sagt förut.

Önskar er alla en fin måndag!

Dom två sista bilderna har Nicco tagit, bara så ni vet.