Kollade in bygget på Östra Station igår, det går framåt

Men det var inte därför jag var där, utan jag hade en kaffedejt med Katarina uppe på Nybro. Vi satt och pratade om allt möjligt och jag tycker ändå att det är lite roligt, att ju mer vi pratar, desto mer inser man hur lik man kan vara i tycke och smak.

Inte bara då det gäller åsikter eller hur man tänker i vissa, specifika situationer. Utan även vad man gillar och ogillar. Hon diggar, på tal om det, lampor. Gissa vad jag gillar…jomen lampor, förstås. Haha…berättade att jag ville ha en liten fönsterlampa och hade suttit och googlat på nån lämpligt frän lampa, bara dagen innan.

Jag hittade en jag vill ha, fast, priset bestämde att jag INTE alls kommer att genomföra ett köp, finns inte på min världskarta.

Den finns även i större format…gissa om jag hoppas att jag snubblar över en sån, nånstans på en loppis, för en billig peng, haha.

Efter lunchfikat tog vi hennes hund Thompson och gick en, nästan 5 kilometers promenad i omgivningarna. Thompson är ju en underbart fin kille. Här lånar jag av bild av tagen av ägarinnan, Katarina Tengman 🧡

Vi pratade en hel del om hundar också. Jag gick och funderade på det idag, på min och Winstones morgonsväng. Vi kostade på oss en lite längre prommis idag, han verkade pigg och på.

Jag vänder mig om och inser hur maskerad han är i denna omgivning

Det blev lite drygt 2 kilometer, på ett behagligt underlag, även om asfalt inte är optimalt ur flera synvinklar. Men det ger bra fäste!

Nå, jag tänkte på hur vi formar våra djur efter vårt beteende. Sen är alla djur individer, inte att förglömma. En del är enmans hundar och andra gillar och lyder alla i en familj. Winstone kan lätt hänga med oss men jag tror mig ha mest att säga till om. Ibland behöver jag inte använda ord heller utan bara en blick eller nick.

Skrev ju det förut också, att det känns som om han håller på gubba till sig. Han bryr sig inte lika mycket om andra hundar, vid hundmöten. Han gruffar inte alls åt alla som han gjorde förut. Det enda som är sig absolut likt är skällandet då någon plingar eller knackar på dörren. Och han vänjer sig aldrig med att hyresgästerna kommer och går.

Om jag ser att dom är på väg in så kan jag distrahera honom, och ibland hinner jag bli så glad över att han tyst sitter och väntar, tittar på mig, väntar men lik förbenat vill han ha sista voffen och avrundar inlärnings sessionen med ett

*SUCK*

Har säkert skrivit om detta förut men… Jag jobbade en period i mitt liv hos den fantastiska kvinnan Annika Collén. Företaget hade hon hemma i sin villa på Marieberg. Hon hade även en hund, Lufsen, som var en Cavalier King Charles. Här lånad bild från nätet.

Hon införde en daglig rutin. Lufsen tog med oss ut på en promenad. Vi fick allihop frisk luft och lite paus från stillasittandet. Vi träffade ofta på en kvinna som hade en liten grå/vit toypudel. Kvinnan skulle jag vilja beskriva som aningens högljudd, det hördes när hon pratade. Hon puttade rollatorn framför sig och hunden var alltid vid hennes sida

Jättetrevlig, så våra ”-Hej”, började sakta men säkert bli lite mer. Hon kunde stanna och berätta nån fadäs, eller en liten anekdot från förr. Det blev nästan som att vi såg fram emot dessa möten. Hon var rolig!

Julen närmade sig och Annika pyntade hela taket i köksregionen med hängande julkulor i olika höjder. Det såg fantastiskt ut, på riktigt. Hon hade även nylagt ett golv som sträckte sig från ytterdörr ända in i köket. Kan tillägga att hon hade halvöppen planlösning, så hallen flöt in till köksbordet som stod avsides från själva köket. Det var MÅNGA kulor som hängde i taket.

Då vi skulle ut en morgon så frågade Annika om vi skulle bjuda in kvinnan på fika, ifall vi skulle träffa på henne. Oh ja, det tyckte jag kunde bli en intressant eftermiddags fika. Sagt och gjort, vi träffade kvinnan och Annika frågade om hon ville komma på en kaffe. Hon tackade ja och vi bestämde en tid hon kunde komma.

Kvinnan hade lite rörelse problem, så då hon kom och steg in genom ytterdörren blev vi varse att hon hade värsta broddarna på sig

Jo ja, jag överdriver lite, men bara lite. Ni fattar skräcken i Annikas ögon då kvinnan säger att hon inte kan ta av sig skor eller dobbar. Annika såg nog hennes nylagda golv, rivas upp i flisor. Fast, Annika är inte den som kan komma på lösningarna i stunden. Hon stoppar kvinnan, springer och hämtar 2 trasmattor, och vi lägger dom framför kvinnans fötter och flyttar mattorna vartefter stegen hon tar. Haha, vilken syn för gudarna, där vi niger och knä och ryggböjer inför kvinnan.

Men fram kom hon och kunde parkera sig själv i en köksstol. Oj vad vi skrattade och häpnande, samt såg dessa julkulor snurra och åka fram och tillbaka eftersom kvinnan inte bara pratade med rösten utan även med armar och händer. Hon klatschade till kulorna med jämna mellanrum och vi duckade där vi satt, i tron om att kulorna skulle lossna från taket. Men…dom satt kvar, wohoo!!

Nu till det jag verkligen ville berätta, som var så otroligt och ofattbart. Fast enligt utsago, en helt sann historia.

Kvinnan hade förlorat sin syster (här lämnar jag det öppet, för jag kan minnas fel), eller sin svägerska, några år innan den här underhållande december dagen. ”Systern”, för enkelhetens skull, namnger jag henne till Asta, hade en hund. Och plötsligt började hunden komma upp i sängen varenda kväll och där, lägga sig bakom Asta.

Hon tyckte det kändes så konstigt och hon började undra om hunden var sjuk på nåt sätt. Så fick hon höra talas om en kvinna, som kunde prata med hundar. På den tiden det begav sig, så fanns den kvinnan belägen några mil utanför Umeå. Asta bokade in en tid hos kvinnan.

På plats fick hon lämna över hunden och själv sitta utanför och vänta till ”samtalet” var över. Hundprataren tog sedan in Asta på rummet och sa att hunden vill, å det bestämdaste att du ringer och får en läkartid. Hunden är orolig över dig, och det är bråttom.

Asta ringer givetvis och får en tid. Hon hinner dock inte få någon behandling utan dör efter 3 veckor. Hon hade fått Cancer, och hunden kände av detta och därför hade den velat visa henne att något var fel.

När Astas syster, kvinnan hemma hos Annika, (nu döper jag henne till Karin, för att göra det enkelt här också) berättat detta så slutar det inte där. Med gråten, fortfarande i rösten efter minnet med Asta, så talar hon om att hon ville åka dit med hennes hund också. Ifall den kunde ha något att förtälja.

Här mina vänner, så avslutar jag dagens inlägg, med löfte om en fortsättning på den berättelsen imorgon. Jisses, jag må ju hinna göra annat idag än bara skriva, haha. Ha en fin lördag, allihop!