Etikett: intyg

Mönsterskyddad pizza 🍕

Av Maria Lundmark Hällsten, 31 januari 2022 kl 10:07, Bli först att kommentera

Sista dagen på årets längsta månad. Eller nä, jag tyckte nog det förut, att januari kändes lååång, kall och allmänt besvärlig. Fast det är länge sedan jag tyckte det.

Theresé ringde igår och sa att Anders ville boka en lägenhet/stuga i Hemavan några dagar samma vecka som det är Rally VM.

Dom ska ju hit då, men roa sig med skidåkning innan dess. Och han skulle bjuda oss på boendet om vi kommer dit.

Mja…så klurar man på hur man jobbar, vem ska man ta det med, hur kan vi lösa logistiken överlag, hunden måste med, lalala. Så tänker man att det är ju ett tag kvar. Sen kollar man schemat…jösses, det är ju om 3 veckor

För vår del, Åke, Winstone och jag, så blir det förmodligen ingen skidåkning, utan bara chill, promenader i andra omgivningar, att få se andra utsikter, och hänga med en del av familjen. Ska givetvis kolla in, då Sally åker utför, också

Jag gjorde pizza till lunch igår. Och denna gången knådade jag degen utav bara FAA…. och ja, det är nog så man ska göra. Den kändes smidig och seg. Fast jag är inte haj på att få till nån rund sak, haha. Nu önskar jag ju att jag tagit ett kort på formen.

Mja, man kan säga att jag kanske hade kunnat söka mönsterskydd på dom. Åkes hade en look, och min, en annan. Nånting åt det här hållet.

Men det sitter ju i smaken. Det är sen gammalt

Idag har jag det där läkarsamtalet inbokat, där jag ska tala om, att dom glömt skriva läkarintyg, för några dagar i början av november. Så tänker jag på alla som råkar ut för sånt här, och som kanske till skillnad från mig, sitter i en sits där pengarna måste flyta på.

Det hade ju varit fruktansvärt, och det skulle till och med förbjudas, att nåt ska behöva ta sån här lång tid, att lösa. Eller så är detta bara ännu ett bevis på, att vi, ska ha koll på ALLT. Det kan läggas tillbaka på mig, som inte loggade in på FK varje dag, för att se hur intyg och övrigt såg ut.

Man ska aldrig ta för givet att andra gör det dom borde. Och där får ju jag vatten på min kvarn. Det kanske inte alltid är så dumt att tänka, att vill man att nåt ska bli som man själv önskar, är det bäst att inte lita på att andra ska göra det, åt en. Fast man vill ju gärna tro, att ensam inte är starkast, men ibland, och nu stryker jag under, ibland, kan det faktiskt vara bra att tänka så. Då vet man att man klarar det mesta.

Nu ska jag fjutta eld under stekpannan och grädda några plättar till n´Åke, så han har middag ikväll. Så jag önskar er alla en fin måndag!

Ingen liten röd tråd, utan en fet, röd neonslang!

Av Maria Lundmark Hällsten, 18 augusti 2021 kl 08:30, Bli först att kommentera

Efter att ha skrivit inlägget igår, om vad som hade kunnat bli, ett riktigt missöde med att fastna i tvättmaskinen. Så började jag fundera på om det faktiskt inte lyser en röd tråd, över mina förehavanden då det gäller hushållsnära prylar.

Att bränna sig på plattor och i ugnen, det vet jag att jag inte är ensam om, så därför har jag inte ägnat så många tankar på det. Men dammsugaren har jag haft närkontakt med förut. Jo, jag snubblade ju på sladden till den, och föll framstupa och tog i med händerna. Jag klarade mig dock med lite ömmande handled.

Frysdisken på Willys, inte att förglömma. Då revbenen fick sig en knäck, jo, jag fick väl visserligen skylla mig själv, men ändå. Jag undrar om jag egentligen skulle begära nåt intyg, från nån instans där det ska stå, svart på vitt, att jag inte ska hantera dom där hushållsgrejerna man har, utan det måste nog läggas över på min man. *nickar* instämmande över mina slutsatser.

Liten lärdom på detta, till er som känner igen er…🤔 Stoppa inte in armar och händer där det inte inbjuder till större utrymme.

Om du snubblar, släpp det du har i händerna, försök inte rädda upp dråpliga situationer genom att veva runt sakerna innan du drämmer dom i backen.

(läs fötterna)

Och, om du inte når det där som ligger längst ner i kyldisken på Willys, be hjälp, försök inte hoppa och sträcka på dig, i tron om att du blir längre 🤣

Sen läste jag igår kväll om en FB vän som fått tid för att ta bort en visdomstand. Tandläkaren hade sagt att det är många som får besvär av visdomständerna, då dom kikar fram, i 20 årsåldern, men han ville påstå att i just det där fallet, var hon nog närmare 30 års åldern.

Mm, och det har vi väl hört förut, visdomständerna, med dom så kommer visdomen. Eller hm, ja kanske, haha…jag saknar fortfarande 3 stycken så jag undrar vad det betyder, då vi snackar visdom. Och jag är ändå 54 år nu. Fast ska jag vara ärlig, har dom inte kommit nu, så behöver dom fasen inte komma sedan heller.

Jag får väl fortsätta snubbla på dammsugarsladdar, bränna mig på heta ugnar och fastna i saker. Huvudsaken är väl att man kan skratta åt det.

Däremot tror jag inte längre på en liten röd tråd, utan mer på en fet, röd neonslang.

Gammlia 2.1 är inställt ikväll. Regnet är den stora boven, och nej, det är väl inte ultimat att sitta och köra i regn och rusk, man vill väl se omgivningarna man färdas genom. Och för vår del, hade det inte spelat nån roll. Jag jobbar ju, ändå.

Däremot har jag pusslat lite i schemat för nästa onsdag, då det är säsongsavslutning för Gammlia. Det meningen att den skulle hållas som gammalt, uppe på Gammlia området, men som nu dom flesta vet, så tyvärr, härjar ju pandemin återigen, och därför blir det en cruising istället.

Önskar er alla en bra dag!

Ord och inga visor

Av Maria Lundmark Hällsten, 9 januari 2016 kl 06:57, 1 kommentar

Jag fick en utbetalning från FK, innan jul, och jag kan säga att den var på en tredjedel av min ordinarie lön. Jag visste med en gång, att något var fel, men som så många andra, kände jag bara att jag orkar inte…sitta i telefonköer, mejla, mera telefon, förklara…ja som det brukar bli, så jag la detta åt sidan.

Sen kom jag på, att det säkert hade med nån skarv i deras utbetalningssystem att göra, och att jag då skulle få resterande pengar, nu i januari…ja, så måste det ha varit, tänkte jag nöjt och gladdes åt att slippa bry mig…HA!!!

Den 4/1 fick jag ett brev från FK som undrade varför jag inte friskanmält mig, dom hade inte fått in något nytt intyg, och jag hade nu 3 dagar på mig, varav en afton och en trettondag, att skicka in det till dom, annars skulle dom ta för givet att jag var friskskriven från och med början på december, vilket jag nu inte var.

Det fanns också ett telefonnummer jag kunde ringa, men där svarade dom inte, under måndagen. Jag la en kopia på intyget i brevlådan och under tisdagen fick jag kontakt med personen på FK och sa att intyg var väg. Jag ifrågasatte också, deras hanteringstider, man skickar inte ut ett brev, med så kort varsel, tycker jag.

Nå, det löste sig ju, denna gång, men hur ska jag, som privatperson, veta att läkaren fått iväg det elektroniska intyget? Sedan kan jag också undra varför varken AFA eller Folksam, krävde intyg, dom gjorde utbetalning utan knussel, dom trodde på mitt ord. Detta är väl FK i ett nötskal!

Och visst är det konstigt då det gäller att kräva saker, det går fint för myndigheter att göra, men då det är vice versa, och en person kanske blivit ålagd att betala igen något, så ska det ske, helst dagen innan dom fått beskedet. Dessutom, som så många säger och har sagt genom åren, en person som är sjuk, känner sig inte stridsberedd eller alert nog, att deala med sånt här. Undrar hur mycket pengar människor gått miste om, då dom inte orkat hålla reda på vad som gäller, och inte idas bråka…det tar på krafterna, det med.

Det blev ord och inga visor, i dagens inlägg, det behövs ibland, det med 😀 Önskar er alla en trevlig lördag!

Dom är som klisterpapper

Av Maria Lundmark Hällsten, 9 oktober 2015 kl 08:19, 2 kommentarer

Jag tyckte att tiden gått extremt fort, jag trodde nämligen att det var 4 veckor sedan jag var i Lycksele, men det stämmer inte, det var 3 veckor sedan. Ojoj, och ändå har man hunnit med så mycket under den lilla tiden.

Våra djur, kanske har känt av att något varit annorlunda, katterna ska helst upp i ansiktet på mig om jag råkar luta omkull mig i soffan, men jag vill inte ha nån katt på mig, seriöst…spelar ingen roll, dom är som klisterpapper.

Dom kan ju också vara väldigt layed back, och vet hur man ska chilla, på riktigt 😀

Bild lånad från pinterest.com

Winstone är mer dresserad, han vill gärna tycka in skallen mellan soffan och benet på mig, samtidigt som han bökar och försöker trycka in sig så långt som möjligt (bus på gång), men han slutar då om man säger åt honom. Tänkte också vilken tur vi haft med honom, det finns ju hundar som har en viss vana att bita sönder grejer.

Winstone som valp, gav sig gärna på skor och vantar, men det var under en mycket kort period i hans liv, men kolla in denna bjässe, det hade ju som sagt var, kunnat vara betydligt värre:

Bild lånad från pinterest.com

Och apropå värre…det finns ju också dom som råkar ut för saker men ändå lyckas rädda upp situationen på ett roligt sätt, ett exempel på det, kommer här:

Idag hoppas jag är sista dagen med antibiotika…det tär lite på kroppen att äta det. Jag ska på kirurgmottagningen idag, och får då veta vad som är tänkt, fortsättningsvis.

Åke hade en ledig dag igår, då han var tvungen att fixa intyg via vårdcentralen. Han passade då på att vintra lite på gården, ställa undan utemöblerna och sånt där. Han var också ner en sväng på stan och fixade en liten bröllopspresent till mig, det var ju vackert 😀

Hoppas på en bra dag och en trevlig kväll, för er allihop!

Fräcka tjuvar nå så jä…

Av Maria Lundmark Hällsten, 9 september 2014 kl 08:12, 2 kommentarer

Jag såg några kommentarer på FB igår, det var min kusin som tydligen blivit av med sin cykel som sedan återfanns hemma hos en kompis, undanställd, i tro om att det var hennes cykel…fast hon hade tagit fel, hahaa…ja, även den bästa kan göra fel.

Jag kom ju osökt ihåg den gången vi hade förlorat en av våra cyklar, en gammal antik sådan som Åkes farmor hade haft. Den brukade ju stå därnere i cykelkällaren (vi bodde i lägenheten då), men nu var den spårlöst borta.

Men så en dag, noterar Åke en cykel därute i cykelstället…nämen fy f-n vilka fräcka tjyvar, stjäla den från källaren och sedan ställa den uppe på gården, precis som om man inte skulle se den. Kanske hade dom hoppats på att någon hade flyttat och glömt cykeln där…ja, vad skulle man tro.

Först blev jag tvärförbannad, hur kunde dom…sedan slog vi våra ”kloka” huvuden ihop och knåpade ihop en lapp, som sedan sattes fast på cykeln, jag kommer inte ihåg vad vi skrev, men vi skräda nog inte orden, utan skrev lite ironiskt så där och dumförklarade säkert, cykeltjuven.

Sen stod vi däruppe i lägenheten, gömd bakom gardinerna i hopp och tro om att få se tjuven läsa våran lapp…det kom aldrig någon. Så råkade vi väl fråga Theresé, om cykeln, hon hade ju haft den där då hon var hem och hälsade på, och då kröp det fram, hon hade aldrig ställt ner den i källaren igen, utan lämnat den uppe…ja det var den tjuven det 😀

Jag sitter nu och väntar på samtal från min läkare, jag hade önskemål igår, om att vara fortsatt sjukskriven och få en utredning gjord, men så ändrade jag mig…sedan, jag tänker åka och jobba, utredas kan jag göra ändå, och sen får vi väl se vad som händer…

Ingenting har blivit bättre, trots medicin, utan jag har fått mer problem, det roliga i kråksången är att man aldrig kan komma med två saker till en läkare, det ska tas en sak åt gången. Och jag fick det bekräftat igår då jag pratade med en sköterska, som snäste fram hundra frågor utan att vänta på svar, där en fråga var: Vad söker du för? Ja…ryggen…och nu foten. Jaha…ska jag skriva ryggen…suck, vad ska jag nu skriva…samma som förut, eller jaha, då får jag väl göra så här då…suck och stön.

Sedan ville hon att jag skulle säga vad jag ville att läkaren skulle göra, det är väl så vanligt, jag trodde dom jobbade för att dom skulle komma med hjälpen, inte tvärtom.

Ponera nu att jag fått en spik i foten, och hoppla, sen råkade jag få en i handen också, då ska jag väl välja vilken dom ska ta först…eller? Ja, nu var jag lite ironisk…jag vet 😀

Önskar er alla en toppen tisdag!

Hugger efter allt levande

Av Maria Lundmark Hällsten, 24 november 2012 kl 08:36, 4 kommentarer

Igår blev det en längre promenad med ”gammbossen”, vi rörde oss runt bräntberget, i halvmörkret. Det var som dåligt med belysningen där. Men det väckte en del minnen. Den gamla, stinkande dammen, som man alltid stod vid och höll vad om, att ingen skulle vilja bada i den. Det gick också rykten om någon stackare som skulle ha gjort just det och sedan dog han.

Nu tror jag att det var en skröna, något som vart sagt för att skrämmas så ingen skulle vilja hoppa ner i dyngvattnet, där alla svanar och änder guppade runt.

Det finns till och med kort från det jag var liten, kanske i 4-5 årsåldern och mamma och pappa har tagit med mig dit för att mata svanarna, men jag kommer ihåg att jag inte tyckte att dom var speciellt mysiga… gapiga och högg efter allt levandes.

När jag och Åke, sedan flyttade in i lägenhet på Mariehem och Theresé kom till världen, så gjordes det ibland utflykter dit ned, och jag är inte säker på att Theresé var så begeistrad över svanarna heller. Änderna gick det ju bra med, dom når då inte så långt upp, men svanhalsarna kommer upp en bit och för en som inte är mer än en tvärhand hög, så kan det kännas skrämmande.

Ibland var det någon kille från klassen (då vi gått dit för vi hade rast… ehhh, eller för att vi hade tandläkartid) som utmanade svanarna, men dom vann alltid, killarna fick lägga benen på ryggen och ingen ville stanna då dom hade svanarna i hälarna. Hahaa… vilka vapen dom kan utnyttjas som, svanarna alltså.

I förrgår kom intyget vi väntat på, från kirurgen, men jag blev ändå tvungen att ringa upp försäkringskassan, för det var bara skrivet till och med den 1/10, och han hade lovat att skriva ut det till dödsdagen, den 23. Dessutom, och nu vet jag varför det finns sidor på nätet där det läggs ut historier om konstiga, knepiga intyg som läkare har skrivit, innehöll intyget en del, både stavfel och annat galet.

På försäkringskassan hade dom fått in två intyg, så det täckte upp hela perioden, fint, då stämde då i alla fall det. Sedan sa jag att någon 100 kilos balk, knappast hade gett honom dom skador han nu fick, utan dom hade nog missat en nolla där, det spelade nu inte så stor roll, men jag tyckte bara att det var så missvisande. Halkotor, visste jag inte att vi hade, däremot halskotor, han jobbade tydligen på en verktad också, vilket måste vara ett nytt ord, för verkstad, och inte bara det, det stod att det var hans yrke… nänänä, jag hade dessutom talat om vad han jobbade med, ALLA fyra gånger jag pratat med dom, här kan man nästan snacka om hör och förståelsesvårigheter eller vad man ska kalla det.

Nå, nu ska jag inte bråka mer om detta, vi fick intyget, och jag skulle gissa att försäkringskassan sett en hel del konstiga intyg som varit svår att tolka, detta var ju inte helt galet, ändå.

Idag ska Åke tydligen ligga under bussen, eller kanske stå i garaget, ja, bussen har inte kommit sig härifrån än, och det hade ju varit skönt att bli av med den, någon gång. Får hoppas att solen kikar fram också så han får lite ljus över sig och ser vad han pysslar med. Önskar er alla en fin lördag!

Nu är det *** igen, eller?

Av Maria Lundmark Hällsten, 21 november 2012 kl 08:15, 2 kommentarer

Jullunch…nu, ja så är det, det är jullunch på jobbet idag, i samband med ett arbetsplats möte, så jag åker väl dit och käkar innan jag ska till sjukgymnasten. Men någon julkänsla eller sånt, har man då verkligen inte. Julmaten i sig, vet jag inte heller om jag tycker är så speciell… det är som med semlor, det räcker med en/år, då är det gott, men inte fyra gånger på en månad.

Man vet ju redan nu, vis av erfarenhet, att det inte bara blir på julafton som man får den där julskinkan, rödbetssalladen, köttbullarna och kalvsyltan, det blir ju alltid över en del som ska ätas upp senare, jaja… man får väl härda då 🙂 Det är ju inte dålig mat i alla fall.

Jag och Tina halkade runt på en promenad igår, ute på Teg, inte så njutbar med tanke på halkan, men vi tog oss runt på ett litet stråk där, och då får man vara nöjd. Jag gick ut en 25 minuters sväng, senare på kvällen, och då var fästet något bättre, om än det höll på frysa på igen.

Och vet ni vad jag gjorde innan jag gick iväg… jag knåpade ihop ett mejl till chefen på kirurgen, där jag avslutade mejlet med att skriva att om sjukintyget som jag nu ringt och begärt att få, fyra gånger och inget har hänt, inte skulle dyka upp, så skulle jag komma och parkera mig själv på kirurgen och inte gå därifrån, förrän jag fick intyget, för nu är jag less.

När jag kom tillbaka hade jag fått svar, snabba puckar, han hade fixat intyget både elektroniskt, och skickat kopior hem till mamma, så där ja, ska vi tolka det som att dom inte vill ha besök av mig där, eller… det kanske inte var så svårt att fixa fram intyget, då man hittade av rätt person att mejla till. Ja, det får jag väl aldrig veta men det behöver jag inte heller.

Vi har fått ett sånt där litet erbjudande från Kvantum, storköpsrabatt, som det så vackert heter, med 5% på nästa köp, men kolla vad som står på lappen:

Dom reserverar sig mot slutförsäljning och tryckfel, hm… jaja, tryckfel kan jag förstå, det hade ju av misstag kunnat stå 50% istället, bra för oss kunder men mindre bra för han som äger stället. Men reservera sig mot slutförsäljning är väl ändå att ta i, tror dom att någon kommer upp och tömmer hela affären innan man hinner dit och utnyttja sina 5%? Njae, tillåt mig tvivla.

Nå, jag önskar er nu alla en trevlig onsdag!

Vem vet vart och hur och när?

Av Maria Lundmark Hällsten, 14 november 2012 kl 07:48, 2 kommentarer

Jo, dom ringde upp från kirurgen igår, nu var det en annan som satt i receptionen eller vad det nu kan heta. Jag förklarade återigen och för fjärde gången, vad jag var ute efter, och hon kollade vad som skrivits upp, och hon sa… typ, följande:

Aha, här står det att Malin, kontaktat Frans, men det var inte bra, för Frans är i Afghanistan, så Sören tar över och skickar vidare till Gösta, Gösta undrar vad det är för intyg, ett med ett datum eller ett sjukintyg, Fredrik säger att dom ska kolla om dottern… Gösta skriver att det ska kollas så det inte blir dubbelt till dottern…och sen har det inte hänt nåt mer.

Nu säger hon i receptionen att hon ska kontakta Malin, som hon vet, har haft hand om pappa, vi ligger på, säger hon, och jag kan ju inte annat än hoppas på det då. Men tillåter mig själv att tvivla på att detta var sista gången jag behövde ringa upp kirurgen.

Alltså hur ska någon kunna veta vad den andra gör, om dom bara skickar vidare och inte fullföljer vad som påbörjats? Kanske detta är en av anledningarna till varför, patienter försvinner mellan stolarna, dom slussas också vidare från ena stället till nästa, och ingen vet till slut, vart dom ligger… knappt dom själva.

Jag steg upp i morse och noterade ett fint ljus ute på vägen, ner mot bron:

Det var alltså en långtradare med släp. Och nu vet dom flesta som känner till detta område att ingen lastbil ryms under bron, och det kanske chauffören noterat, för den stod still. Vad jag inte begriper är hur den ens kommit på tanken att köra dit ner, i den trånga rondellen och hur han sedan trodde att han skulle kunna backa tillbaka.

Men… han backade inte, och han körde inte heller framåt, nejdå, han svängde upp på gärsmattan/lervällingen/asfalten, mellan kyrkan och vägen, och står just nu med nosen mot vårt hus. Så kan man också göra.

Önskar er alla en fin onsdag, själv ska jag ringa till sjukgymnasten… har så förbenat ont i ryggen så efter uppmaning från sköterskan på vårdcentralen, som jag ringde igår, så kontaktar jag dom idag och ser vad dom har för utlåtande om mig… om det finns hopp… eller om det bara är amputation som gäller. Seee Yaaa!!!

Snart brister det…

Av Maria Lundmark Hällsten, 13 november 2012 kl 10:18, 6 kommentarer

Jag undrar just jag… om jag ska söka remiss till urologen, för något påhittat urinvägsbesvär, för då kanske jag blir inskriven på kirurgen, vilka är dom jag egentligen vill komma i kontakt med, men vis av erfarenhet, så slutar väl det helst med att ortopeden tar över, hm… vad gör man då?

Jag sjukskrev nämligen pappa, andra dagen efter hans olycka, och nu är det 4 veckors sjukskrivning som han faktiskt hade rätt till, som jag ansökt om. Men ett sjukintyg måste ju bifogas. Inga problem, sa dom på IVA, då han låg där, ett intyg skickas elektroniskt, så det skulle vi inte behöva tänka på.

Men det var vi visst tvungen att göra, då vi efter 6 veckor fick ett brev från försäkringskassan som efterlyste ett intyg. Jag ringde upp kirurgen, där han faktiskt först blev inskriven, och det tog ett tag innan jag kunde förklara, så hon begrep, vad jag ville ha, men det skulle hon prata med en läkare om. Skynda på, sa jag, vi har till den 3/11 på oss, sedan avskriver dom ansökan.

En vecka passerade, inget intyg… jag ringde upp igen, och hon kom ihåg att hon talat med mig. Jag förklarade ännu en gång vad vi ville ha, och ifrågasatte, hur svårt det skulle vara att få fram ett datum för hans inskrivning. Ja, hon skulle prata med en läkare.

Ännu en vecka senare och ingenting nytt, jag ringde återigen upp, i förra veckan, hon började med att be så hemskt mycket om ursäkt och hon förstod inte varför inget intyg var utfärdat, men hon skulle genast gå och prata med läkaren. JA, sa jag, lätt irriterad, och om dom har såna problem och inte vet hur man gör, skriv då på lappen att dom tar kontakt med D** M******* på ortopeden, det var han som tog över efter kirurgen, han kanske kan förklara hur man ska gå tillväga.

Nu har det gått en vecka till… snart och inget intyg. Jag har för fjärde gången ringt och bokat en återuppringningstid på kirurgen, har något nåt tips, om vad jag nu ska säga? Eller ska jag dumförklara någon… kan inte påstå att jag inte har lust till det, men jag brukar kunna hålla mig sansad, men snart kommer det att brista.

Den 3/11, har vi förövrigt passerat för 10 dagar sedan…

En del att fixa

Av Maria Lundmark Hällsten, 30 oktober 2010 kl 09:39, Bli först att kommentera

Det är inte så ofta man brukar sova till nio, men nu gick det bra. Kan det bero på att man jobbade igår…säkert!

Det blev i alla fall en ganska lättsam fredag och det kan ju kännas bra att få en mjukstart, när man nu aldrig varit med om något sånt här jobb. Vi hade också en trevlig pratstund efter middagen, för att lära känna varandra lite bättre. Dessutom är väl alla jobb som personlig assistent olika, eftersom behoven aldrig är dom samma, eller brukarens önskemål.

Idag kommer Theresé, Sally och Elin hit. Dom landar vid kvart över tre och vi skulle ha behövt göra en del innan dess. Som, för att ta ett exempel, ta Niccos fåtölj som hon har stående i sitt rum och göra oss av med den. Jag undrar om vi skulle ha åkt till retur centrum i Vännäsby och frågat om dom kan tänkas vilja ta den, sedan kanske dom har en tvåsits soffa där, som skulle ha passat.

Inte för att den heller skulle rymmas där just nu, men den kan ju förvaras några dagar i källarförrådet, tills dom ska hem igen. Nicco vill nämligen ha en soffa istället, det är ju inte alltid hon är ensam framför tv:n.

Åke fixade ihop barnmatstolen igår, så Sally ska ha någonstans att sitta, och hör och häpna, han hittade alla delar förutom en skruv, fast han hade lite göra i alla fall, innan alla delar var på plats, det var en viss spridning på alltihopa, en del var i källaren, andra i skrubben och skruvar i kökslådan.

Det har också vuxit till sig ett litet berg av disk, som jag nu förmodligen bör ta hand om, Åke har trots avsaknad av intyg från en läkare, sluppit stoppa ner handen i vatten och borde väl förmodligen få slippa det…ett tag till. Men bandaget lär inte sitta kvar över fingret i all evighet 🙂

En lätt vallning av dammsugaren kanske man också skulle ha kostat på sig men sen tar jag helg.

Önskar er alla en bra och lugn lördag!

Etikett: intyg

Mönsterskyddad pizza 🍕

Ingen liten röd tråd, utan en fet, röd neonslang!

Ord och inga visor

Dom är som klisterpapper

Fräcka tjuvar nå så jä…

Hugger efter allt levande

Nu är det *** igen, eller?

Vem vet vart och hur och när?

Snart brister det…

En del att fixa

Presentation

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Sök

Mina länkar

Arkiv

Nytt från vk.se

Presentation

Maria Lundmark Hällsten