Snart är det dags att… tadaa…

I år har jag gjort lite mer än att invänta dagen och leta fram två olika par sockor. Jag beställde ett par. Och dom är designade enkom för den dagen. Klicka på bilden för att läsa mer, och för att eventuellt beställa ett par

Jag såg detta klipp igår och förundrades över att man suttit och gjort, i princip allt detta. Och att då inse, att man inte varit ensam om det. Haha… Hur knäpp är vi, egentligen

Sen kan det vara så att vi alla, har våra fel och brister, på ett eller annat sätt. Men en brist behöver inte vara negativ. Det påminde Theresé mig igår, då hon skickade denna bild.

Yes, mitt lokalsinne, brukar ta mig långt och inte bara det. Det tar mig också till ställen jag aldrig varit på, så man får se nya vyer också.

Apropå att fara fel. Mamma berättade att storebror Sivert, tog med en kompis ut i skidspåret på Nydala, då dom var i 9-10 års åldern. Dom skulle köra 3 kilometers spåret. Dom började aldrig på dyka upp och mörkret var på intågande.

Vår pappa var förmodligen på sitt arbete och mamma, blev orolig. Hon gick ner till en granne i nästa ingång, plingade på och berättade att hon var orolig och med tanke på när detta var, så hade hon ingen möjlighet att lämna min lillebror och mig hemma själv.

Mannen, John Renman, tvekade inte en sekund. Han tog skidorna och begav sig ut i spåren. Och hem kom han med 2, lättade killar. Dom hade tagit fel, och hamnat i 1 milaspåret. Siverts kompis hade inte njutit att skidturen, utan blev orolig och trodde aldrig att dom skulle komma hem.

Tror väl tusan det, det är ju stor skillnad på 3 kilometer, kontra 1 mil. Och ännu större skillnad då man bara är i den åldern. Nåja, dom kom sig då hem, tack vara den mindre insatsstyrkan.

Ha en fin tisdag, allihop, och ett tips. Ni kan ju lägga ut en sträng med skorpsmulor, om ni ska ut på okända vägar. Har ni tur och det varken blåser, snöar eller regnar och inga fåglar är ute, så är det bara att följa skorpspåret hem igen.