Jag berättade ju tvärt om min svärmor, Elsie, som alltid ställde upp på att hjälpa andra även fast hon inte hade pejl på hur man skulle göra med alla saker.
 
Den här aktuella gången som jag nu ska skriva om utspelades vid juletid, för några år sedan.
 
Hon hade varit på en julmarknad som hölls borta vid nuvarande hippologum och där köpte hon hembakade struvor. För er som inte vet vad det är så är det en typ av kaka som man friterar, ser ut som stjärnor och man doppar dom i socker.
 
Några dagar senare hade hon som vanligt, bjudit hem en massa människor på kusinträff. Det gjorde hon varje år vid jultid. Och kaffebordet dignade av alla hennes hembakta kakor som hon var vida omkring, känd för. Nu hade hon dessutom lagt fram dessa struvor vilket visade sig vara ett misstag från hennes sida.
 
Dom föll nämligen alla i smaken och hon fick så mycket beröm över hennes talanger, att kunna baka så goda kakor och aldrig misslyckas med något. Alla pratade i munnen på varandra och hon fick aldrig en chans att säga som det faktiskt var utan det slutade med att hon nickade och låtsades att det var hon som var bagaren, och efteråt tyckte hon att det skulle kännas dråpligt att helt plötsligt medge att hon faktiskt inte gjort dom där struvorna.
 
När bjudningen var över och alla gått hem, kom hon in i köket där jag satt, suckade högljutt och sa: Men förbajat också, varför ska man inte kunna hålla truten, nu måste jag ju fara och köpa ett struvjärn och lära mig att göra såna. Sen berättade hon hur det hela gått till.
 
Jo hon fick tag i ett järn och hon klarade av gesällprovet, ingen av kusinerna vet idag att det inte var hon som gjorde dom allra första struvorna som hon bjöd på och sedan kunde då ingen märka någon skillnad. Där ser man, det man försätter sig att göra, det klarar man om man bara vill. Ha en lugn söndags kväll!