Etikett: Karin

Minus åtta grader, brrrr…

Av , , 2 kommentarer 11

 

På min födelsedag fick jag hälsningar via sms, ett av dom kom från min gamla bästis, Annicas mamma, Karin. Hon önskade en fin dag och så där. Jag svarade nåt i stil med: Dagen skulle nog bli bra, vädret till trots och sedan infogade jag en smile-gubbe med solglasögon:
Det gick en kort stund sedan fick jag ett till sms: har du -8 grader där, vi har plus 10.
Jag förstod verkligen ingenting och tänkte att nu hade hon nog skickat till fel människa och svarade att nå -8 grader hade vi inte, utan 10, samma som dom, sen hördes inget mer.
Jag hämtade mamma och jag nämnde att jag fått ett sms av Karin, haha, ja det visste hon, mamma hade varit där då. Men sa jag, hon måste ju ha skickat fel, nä, sa mamma, du skrev ju att det var -8 grader. Nähä, sa jag, det gjorde jag verkligen inte.
Sedan visade jag henne det skickade sms:et och då kom jag ju på vad som blivit galet. Den gubben skriver man ju som c-8, och tydligen kunde inte hennes mobil ta emot den figuren, hahaa… ja lätt att det blir missförstånd då 🙂
Igår var det mycket, jag, en assistent och min chef, träffades på stan och käkade en liten semesterlunch på Eurasia, som vi bjöd chefen på. Hon tyckte det var guld värt. Sedan fixade jag en vit jeansjacka och vita jeans till Nicco, som hon ska ha p visningen ikväll, dessförinnan hade jag skjutsat ut henne på Estetic, där hon skulle stylas i håret.
Hem och ut med Winstone, hämtade en bit av tårtan och åkte och hälsade på Tina och hennes boss, vi satt ute där och drack kaffe och åt tårta, sen åkte jag på Djurmagazinet och köpte hundfoder, hem och ordnade middag.
Först då fick vi se Niccos nya frilla… hon är jättenöjd och jag måste ju tillstå att det ser väldigt bra ut… på henne, kort kommer sedan, jag kan ju inte avslöja redan nu, hur hon blev 🙂
Efter middagen kom en man som från och med igår, blev ägare till Åkes DKW, han kom med kontanter och köpte den rakt av. Så nu har vi en bil mindre att behöva ha plats till, fast vi har fortfarande för mycket, egentligen.
Ikväll blir det då visningen på Estetic, ska hämta upp mamma som ville följa med och se hur det går till, synd bara på vädret, denna visnigen skulle vara en typ av poolparty, och då hade det ju suttit fint med sol och värme, fast det vet vi ju allihop, vädret rår ingen över. Önskar er alla en fin fredag!
 
 

Nu fick jag veta

Av , , 10 kommentarer 14

 

Mina superkrafter togs ifrån mig då jag fick ett mejl från ”Kul-Janne”, han hade hittat följande skrift på en annan blogg, och jag citerar:
Metall i mikrovågsugnar är fascinerande – det glöder i intressanta mönster. Men det behöver inte vara metall. Det går faktiskt lika bra med djupfrysta hallon! Ofta när man tinar djupfrysta hallon i mikro så blixtrar de. Det är som om de innehöll metallpartiklar, för det är samma slags blixtar.
I septembernumret 2007 av Allt om mat så läste jag följande svar på en insändarfråga om hallonblixtar:
Blixtarna beror på hallonkärnornas struktur. Ofta försvinner de om man rör om. Samma typ av blixtar kan man se när man tinar rabarber eller paprika, och ibland om man kokar färska morötter och kärnan i morötterna är torr och lite träig.
 Samma slags blixtar kan man se om man mikrar Magnum med pappret på och osthyvlar, skulle jag säga. Kanske också med paprika, rabarber och morötter, det har jag aldrig ens tänkt tanken på att stoppa i mikron.
Svaret är dock grymt otillfredsställande. Det beror på kärnornas struktur? Det försvinner om man rör om? Kom igen! Slutcitat
Hm, ja, alltid ska man lära sig något nytt, jag har förmodligen aldrig tinat hallon i mikron och därför aldrig heller varit med om något liknande, överraskad blev jag i alla fall 🙂
Igår vart det full dag, jag börjademed att skjutsa Nicco, som försovit sig, sedan hämtade jag upp mamma, tant ”Bibbi”, och Karin, för vidare färd till vaniljdrömmen, där vi käkade lunch, och drack kaffe, vi blev sittandes där i över 2 timmar och surrade om allt mellan himmel och jord.
Skjutsade hem dom, gjorde en snabb vända hem, tillbaka till mamma som skulle ha skjuts upp på lasarettet och medan hon var där så hann jag in hos Ullis dit jag hade ett litet uppdrag, skjutsa hem mamma, hem och laga middag, skjutsa Nicco på praktiken och sedan åkte jag ut och jobbade dom tre sista timmarna på en annans arbetspass, det blev med andra ord en dag full av aktivitet.
Och med dom orden skrivna så hördes ett muller från taket så kanske det sista av snön, åkte nu. Satt härinne i tv rummet i förrgår, och Enya låg på soffan då det mullrade till så jag fick ont i magen innan all snö kom svepandes förbi fönstret, Enya satte sig rätt upp med pälsen ståendes rakt upp, hon blev lika överraskad som jag, en otrevlig upplevelse då det tar en sekund innan man fattar vad ljudet kommer ifrån. Det lät alltså som ett stort, jäkla tåg, som kom farandes, och här finns inga tåg, så mycket vet jag.
Ska ut och handla med mamma idag, sedan vet jag inte vad jag ska göra, vara hemma kanske, och bara ta det lugnt, inte så dumt det heller. Ha en fin onsdag!

Exklusivt… nåt så otroligt!!!

Av , , 14 kommentarer 9

 

Jag fick ett erbjudande igår, då jag tidigare beställt en sak från en viss sida, följande stod att läsa i mejlet:
Som tack för att du tog din tid skulle vi vilja erbjuda dig 10% rabatt på din nästa beställning hos xxxx.xx. Du kommer att motta en exklusiv rabatt kod inom tre dagar efter att du gjort din recension.
Tack för att du tog din tid.
Nu vet inte jag om jag har fel på mitt huvud då jag alltid ser saker i texter som jag inte riktigt begriper. Det står ju i klartext, på översta raden, att jag ska få 10%, bra, då vet jag, det är ju varken mer eller mindre, det gör tio kronor om jag handlar för hundra, punkt slut.
Men där står sedan något mer, på andra raden, jag kommer att få en exklusiv, rabatt kod…*blingbling*. Jag är alltså utvald på något sätt, kan det vara så att själva koden är neonfärgad, kanske större text på den, eller kan det rent av blänka i guld…oj. Nu blev jag faktiskt så nyfiken, så jag kommer att svara på frågorna så får jag se om det blir en häpnadsväckande kod jag får, eller kan det vara ett rent försäljningstrick… jag tror på det sista, dom vill att man omedvetet ska känna sig utvald, vad annars.
För egentligen lovar dom ju inte mig nåt mer än en kod.
Jag fick en julstjärna av Karin (mamma till Annica, som var min bästis och bundis i skolan) strax efter jul. Dom skulle resa bort och tyckte väl att det var onödigt att den skulle få stå där och vissna ner. Och kolla hur den ser ut idag:
Helt otroligt, om ni frågar mig, hur fasen kan den leva…än, och nu måste ni betänka att det är JAG som sköter om den. Inte ett blad har den tappat, nästan så jag får klämma på den varje dag för att intyga att den inte blivit mumifierad på nåt sätt.
Där dom bor, vilket är på samma gård som min mamma, så får alla pensionärer, som bor inom deras förening, en julstjärna varje år, det är ju en fin gest, och jag vet ingen annan förening som gör så. Tyvärr var det dåligt ett sämre slag av blommor som dom fick i år, inga överlevde mer än någon vecka, så där måste det ha blivit fel i transportkedjan, någonstans på vägen.
Önskar er alla en fin lördag!

Vad ljust det är!!!

Av , , 4 kommentarer 12

 

Oj vad roligt att det snöat som det gjort…det blir ju sååå ljust och fint (skrev hon ironiskt och snörpte på munnen samtidigt som hon höjde ögonbrynen i ett försök att se glad ut). Jag ser inget ljus överhuvudtaget jag, det är ju grått varenda dag. Jaja, nu ska vi inte vara sådana, nu ska vi vara glada och snart vänder alltihop igen och våren kommer som den gör varenda år… sådeså.
Jag hade fikabesök igår, mamma och Karin och Erland, som är föräldrar till en gammal klasskompis till mig och Ingegerd och ”Kul-Janne”, som även dom har ett gemensamt förflutet tillsammans med dom. ”Kul-Janne” har jobbat tillsammans med Erland på Bowaters, och Ingegerd och Karin var varit ute på många danser i ungdomen, där dom träffat på varandra.
Lite lustigt va, att man någon gång då och då blir påmind om hur liten jorden är. När vi satt och fikade kom jag på att även Jan B, borde ha något gemensamt ihop med Erland och det har han ju, dom jagar tillsammans, så Erland skickade en hälsning till Janne.
Jag kom så väl ihåg första gången jag träffade Karin, jag hade väl stött på Annika, deras dotter, och hängt med henne hem. Karin frågade vad jag hette och eftersom jag alltid velat heta Jenny, så var det, det jag sa att jag var döpt till. Det hade säkert gått obemärkt förbi också om det inte hade varit för att min mamma och Karin, sedan började umgås och då sprack min lilla lögn 🙂
Även jag och Annika blev som ler och långhalm, och var med varandra vareviga dag. Dom bodde i höghuset och där tillbringades mycket tid då hennes bägge föräldrar jobbade så vi fick vara ensamma en hel del, min mamma var ju alltid hemma hon.
Ibland sprang vi längst upp i huset, tog sats vid närmaste dörren invid trappen och plingade på dörren, sedan gjorde vi en tjurrusning nerför och plingade på varenda dörr vi hittade av, hela vägen ner till deras lägenhet där vi sedan sprang in och smällde igen dörren samtidigt som vi stod och skrattade.
Vi kom in på det här med dockor och jag minns ju med viss avundsjuka, att Annika hade en Skrållan docka, som kunde prata. Den finns fortfarande kvar, meddelade Karin, men kan numer inte prata, det är en tyst docka.
Nicco önskade sig en docka då hon var runt 5 år, ungefär, en Ally, som kunde tala. Dockan fanns inte att köpa här i Umeå men i Uppsala fanns den så Theresé fick i uppdrag att köpa en till jul.
Dockan surrade konstant. –Kan du vara snäll att sätta på mig mitt lila hårdband? –Kan du vara snäll att läsa en saga? –Kan du sätta på mig mina lila strumpor? Och så där fortsatte hon hela julaftonskvällen. Då vi kom hem så sa Nicco med trött röst: -kan hon aldrig vara TYST!!!
Dockan är utrustad med diverse elektronik så den känner av om man sätter på den olika kläder, tekoppen i handen eller en kaka. Dockan lever kvar, nere i källaren men jag vet inte heller om den pratar mer, det var ett antal år sedan den packades ner.
Idag vet jag inte vad vi gör, det återstår att se, önskar er alla en fin lördag!
 

Kunde ha gått illa…

Av , , 2 kommentarer 6

 

Jag var en sväng till mamma igår, vi satt ute på deras gård och drack kaffe, kolla in jättetulpanerna som växer där:
Mitt i alltihop kommer Karin, mamman till min bästa kompis då vi gick i skolan, Annica, som blev mamma själv, för första gången ifjol, och det räckte inte med ett barn utan det blev två pojkar. Så hon har det hon gör på dagarna. Nå, Karin visade bilder på pojkarna och vi pratade om ditt och datt.
Hon var nyss hemkommen från Stockholm, där hon hälsat på sina barnbarn och dom hade varit ut och gungat osv. Och givetvis, apropå att gunga, så dök det upp ett litet minne hos mig som har med en gunga att göra.
Det var dessutom jag och Annica som var inblandade i den lilla happeningen på Mariehem, jag gissar att vi var runt 9-10 år, och vi hade förmodligen lite att göra, så vi parkerade oss i babygungan, ni vet dom där med dubbla däck, sedan pressade vi upp farten allt vad vi kunde och då det svängde som bäst, gick ena kedjan av, mitt ben fastnade i gungan så jag hängde kvar och Annica flög som en projektil och hamnade under en stock dom hade satt framför gungställningen.
Det hade ju kunnat sluta illa, men vi klarade oss fint och skrattade hela vägen till vaktmästaren, men där blev vi nog mer nervös, då vi skulle tala om vad vi lyckats göra. Nu var det ingen elaking till vaktmästare, men han muttrade någoting om att gungan var för småbarn och inte till oss… bara så vi skulle veta det.
När jag kom hem från M-hem så startade jag upp gräsklipparen och tog några varv med den, tur att vi inte har så mycket gräsmatta här. Däremot har vi många många bilar, så där vid fyratiden, då är det snudd på tjätt, ute på Vännäs vägen och i dom båda rondellerna. Det tog fem minuter för en bil att ta sig från vår infart och ut på Vännäs vägen… 200 meter bort (fågelvägen).
Sen håller kön i sig i ungefär 30-40 minuter och sedan blir det som vanligt igen. Vi har ju tur att dom flesta ändå fattar då man kommer körandes och stannar vid infarten att vi ska in här, så dom lämnar en lucka, så det värsta är ju när det då kommer folk som hittar på att dom ska gå över där, då blir det problem, ska man stå kvar och blockera trafiken eller ska man köra emot dom tills dom fattar att dom ska flytta på sig? Mjoå, jag vet då vad jag brukar göra, och det funkar i dom flesta fallen 🙂
Efter middagen rensade jag runt smultronbuskarna och tog rabatten runt hörnet också… Maria som inte vet vad som är ogräs eller inte, men jag rev upp lite saker så det kommer ner lite ljus där. Lena var lite förvånad då hon fick höra att jag satt silverek, ifjol, och den sitter där i år också, samma plantor, hon trodde nämligen att dom var ettåriga, och ska jag vara ärlig så trodde inte jag något annat heller, men dom lever och frodas i alla fall. Har man grön fingertopp eller har man 🙂
Och Åke kunde man hitta här:
Han tömde och plockade ner tanken (synd att jag precis fyllt tanken för 1200kr), och där upptäckte han i alla fall att någon strypt ett av returrören och nu var det återstående röret snudd på tätt. Han ska göra klart det ikväll. Han höll på ända till efter halvtolv igår kväll. Men nu ska det väl ändå bli bra då han får sakerna på plats igen.
Idag ska jag ta och ombesikta Camaron och hoppas att dom nöjer sig med vad Åke gjort med den, det svåraste är väl att få till ljudet så det duger i deras öron samt CO halten. Jaja, vi får se vad dom säger. Önskar er alla en fin torsdag!

Tuff uppväxt

Av , , 8 kommentarer 5

 

Jag åkte och köpte dom där räkmackorna som ”Tant Bibbi” skulle bjuda på igår. Dom var mycket goda, men tyvärr… dom slår inte Ullas räkmackor (Ullas kondis, här på västerslätt), dom är snäppet godare 🙂
Vi blev sittandes där i över tre timmar, snudd på 3½, och pratade en hel del om hur saker och ting var, och hur dom har blivit. Vilken tuff uppväxt vi hade som inte fick ta på träskor förrän första maj, inte heller någon cykel. Då var det lördagen som var vigd åt godisköpande och grillkorv fick man äta om man fyllde år eller åt ute på restaurang.
Två kanaler att välja på tv:n och efter åtta fick då inte jag titta på den. Bibbi berättade att hennes pojk, en gång blivit hemskickad från skolan. Hon ville veta av vilken anledning men han hade suttit där och sett så oskyldig ut, inte hade han gjort något inte.
Hon fortsatte tjata på honom och sa till slut, visst är det väl bättre att du talar om det för mig, än att du ska måsta tala om det för pappa, då han kommer hem? Då kröp sanningen fram… han hade sagt en svordom. Jojo, då hade minsann lärarna något att säga till om. En svordom och du åker hem… basta!!!
Ja, men skämt på sidor, inte hade vi det så tokigt då, jag tror hellre att det är betydligt tuffare att vara barn och ungdom idag. Mera prestige i det man gör, man SKA framförallt göra någonting, press, skola, hänga med kompisar, lättare att få tag i saker som inte är några höjdare egentligen, och dom ser förmodligen mindre av sina föräldrar. Inte så lätt, alla gånger och jag skulle inte vilja byta.
Karin, min klasskompis mamma, berättade om en gång då dom varit i stugan. Jag och Annica var hemma och donade på. Så hade Annica ringt till stugan och sagt: Ehh, mamma, kan du gissa vad jag och Maria har gjort? Nää, sa hon och lät smått oroad, vad har ni gjort för något?
Vi har flyttat ut pianot från mitt rum och tagit in det i erat sovrum. Nämen herregud, hur bar ni er åt då, blev det repor på golvet etc etc. Hon hade blivit jätteorolig för röran som skulle möta dom då dom kom hem. Men inte då, vi hade lyckats med uppdraget, och Karin sa att vi förmodligen gjorde detta när dom var borta, för annars hade inte Annica fått flytta på det.
Hon frågade igår hur stackarn vi hade burit oss åt, men jag kommer inte ihåg… har bara ett svagt minne om flytten. Hon sa att för två år sedan ville dom bli av med pianot, hittade en kvinna av utländsk härkomst vars barn spelade piano men dom hade inte råd att köpa ett… perfekt tyckte Karin, och gav bort det till henne.
Kvinnan skickar dit två gubbar som ska ta pianot, Karin påpekade att hon icket ville ha någon repa på parketten, och sedan sa hon att som dom kämpade för att ens få ut det genom första dörren, kunde hon för sitt liv inte begripa hur vi hade burit oss åt. Efter sig lämnade dessa gubbar en stor repa på parketten, det hade tydligen ingen betydelse vad hon önskat. Sedan såg hon genom fönstret hur dom lastade upp pianot på släpen och sedan släppte dom av det så det tippade med en smäll, rakt bakåt. Ja inte kunde det pianot bli som det en gång varit, avslutade hon berättelsen. Vi sa efteråt, jag och min man, att det hade varit roligt att få veta hur barnen gjort.
Jaja, men det lär dom väl aldrig få veta, nu när man inte har minnet kvar. Men vi lyckades i alla fall, så en viss talang har vi ju 🙂
Hoppas ni får en bra onsdag!
8 kommentarer
Etiketter: , , , ,