Har sagt det förut och vidhåller, att det är fredag hela veckan, tjopp tjopp så var vi där igen.

I Robinson, den här veckan, har dom kört med måndag hela veckan, vilket innebär att dom blir uppväckta på samma sätt, serveras en banan till frukost och dom får köra samma tävling. Roligt första dagen, halv jobbigt andra dagen, och nervöst samt lätt deprimerande, den tredje.

Man vet vad man har att förvänta sig!

Min farmor blev ju dement, och jag vet att jag tyckte att det var svårt att veta hur man skulle förhålla sig. Och själv vill man veta om dom VET, vem man är, och om dom kan dela minnena man har tillsammans.

-Vet du vem jag är? -Kommer du ihåg den där sommaren? -Minns du vad vi gjorde i julas?

Läste alldeles nyligen en artikel om just dementa personer och vad man ska undvika. Det är så lätt att säga, jamen det vet du väl, eller det måste du ju förstå. Fast det gör ju inte dessa människor, dom förstår inte. Och att använda dom orden, blir då lätt förnedrande.

Igår hade vi bastuträff och vi kom in på just detta. Kerstin och Janne hade besökt en vän som ligger på en av dessa avdelningar där det finns dementa människor. Dom hade stött på en karl i samlingsrummet som frågade Janne om han hade jobbat på Volvo. Och ja, det har han, fast det är x antal år sedan, och dom kände inte varandra på det sättet, men mannen kände ändå igen och kunde placera Janne.

Likadant var det för farmor. Hon ställde frågor till mig, som knappt jag kunde svara på, men så plötsligt frågade hon om Åke, och hur han mådde. Så det kan glimta till ibland.

Och nu tänker jag på dom med demens eller alzheimer, för deras anhöriga och dom som är runt omkring, blir det nästan som måndag hela veckan.
Samma frågor, samma historier, samma oro och ängslan. Men jag undrar hur det är för dom? Där är väl varje dag en ny dag, oavsett om frågorna är dom samma? Dom kommer ju inte ihåg vad svaret blev. Sorgligt, men samtidigt ska man kanske vara glad, att just dom, är lyckligt ovetandes om vad som sker.

Nå, än så länge har jag saker i mitt minne som jag kan skriva ner och sedan försöka komma ihåg. Ibland får man bolla sina minnen med andra och plötsligt har man fått historien hel igen, från början till slutet.

Det är väl såna här gånger man kan ångra att man inte lyssnade bättre på saker som farmor och farfar berättade:

Eller mormor Sadura:

Eller det morfar Evert berättade. Man har bitar, men inte knorren på slutet.

Önskar er alla en trevlig fredag! För det är fredag idag, jag lovar!