Etikett: läkare

Nu ni, funkar det!

Av , , 6 kommentarer 11

Nu har jag ett fungerande ben 🙂 Jag hade ju tid hos min nya husläkare igår, och jag ville att han skulle ge mig en kortisonspruta i bägge benen. Jag har i över ett års tid, haft jätteproblem då jag är ute och går. Hinner gå 2-300 meter och sedan börjar det ta emot, fortsätter jag att gå så känns det som om benen stumnar och jag måste till slut… låtsas få ett sms så jag kan stanna och bara stå still några sekunder för att låta blodet rinna ner till fötterna (så har det känts). Sen har jag kunnat fortsätta gå, men jädrar vad det har tagit emot då man kommit hem och ska upp för trappen.

Nå, han sa att jag har en inflammation i stora lårmuskeln, och sedan fick jag sprutan i ett ben, jag får vänta till 2/10 för att få ta i nästa ben, han sa att kortison i för stora mängder, kan bli för mycket för kroppen att ta hand om.

Nu skulle jag ta det lugnt någon dag men efter någon halvtimme skulle det där kicka in…och det gjorde det nog. Jag var ute med Winstone, på en 30 minuters promenad och trappan märkte jag aldrig av då vi kom hem, inte heller benet under själva promenaden.

Vad vi däremot märkte och kände, och detta är ju sååå typiskt också, det var regnet som föll. När man är som längst bort hemifrån. Då började det droppa. Då har du inget val eller rättare sagt, då spelar det ingen roll vad du väljer, att vända om eller fortsätta hela rundan runt.

Jag kom bort till dom två broarna nedanför Preem, mot Vindelvägen, men dom är ju så attans smala så inte gav dom nåt lä mot regnet, jo lite, då står man där och funderar om man ska vänta ut det hela, men… hur länge?

Vi gav järnet istället, kom hem plaskblöta, och då mina vänner, hade det slutat regna… jag är inte ett dugg överraskad, och sedan sken solen resten av dagen, jodå!!!

Jag ställde i ordning i matrummet och lade in nya mattor, det blev bra, tycker jag, kul med lite nya färger:

Foto0601

Jag jobbar i eftermiddag men så är jag ledig imorgon igen, vi ska nämligen på en liten utflykt med ”gammgrannarna” och eventuellt mamma och Bosse, mer om detta kommer imorgon 🙂 Ha en fin torsdag, allihop!

 

Saknad 24-7, alla dagar, året om

Av , , 9 kommentarer 16

Hur kunde jag veta att det skulle bli så här? Vi har en årsdag idag… ingen rolig sådan, och jag kan egentligen inte begripa varför man ska måsta komma ihåg den heller, hade varit så mycket skönare att bara få vara i nuet, men vad gör man.

Redan för 2 veckor sedan började tankarna gå i huvudet om när den här dagen skulle komma och att jag gav mig den på att försöka sudda över och inte komma ihåg, men det är ju kört, så fort man ens tänker en sån tanke, det vet jag ju redan.

Nu har jag upplevt den dagen vi hade för ett år sedan, flera gånger i mitt huvud, vad vi gjorde, hur det trasslade till sig i början, att jag ringde 2 gånger till mamma, för att fråga efter pappa (något jag inte vet att jag gjort speciellt många gånger förut), hur det skulle strula för att sedan lösa sig och sen… det stora dråpslaget då min bror ringer och säger att pappa råkat ut för en olycka och dom vet inte om han kommer att klara sig.

Niccolina ringer i samma veva som jag försöker greppa situationen, få på mig kläder och åka upp på akuten, förklarar snabbt för henne vad som hänt och hon säger med hög röst: DU KÖR INTE BILEN VA? Det får pappa göra.

När jag kommer upp på akuten vet inte ens hon som sitter där, vad som hänt, ingen har kommit in. Jag blir hämtad till ett annat rum, får lämna pappas personuppgifter och sedan frågar en av dom som jobbar där om jag vill sitta själv eller om jag vill ha sällskap. Jag klarar mig själv, säger jag, och sitter där och fattar absolut ingenting. Jag vet att jag tänker att det här är ett skämt.

Ja jag vet, hade det varit ett skämt hade det varit ett av dom grymmare slagen, men just det här att jag är först på plats, och inte ens dom som jobbar vet att det ska komma in en skadad person. Sen dröjer det nog inte så länge innan det plötsligt rasar in folk genom dörren.

Mamma, mina syskon och syskonbarn och sambos, sedan sitter vi där och bara gråter, försöker reda ut saker, vad som hänt och varför. Sen kommer en ambulanskille in och förklarar vad som hände där borta i Norum, och vilka skador han ådragit sig.

Han börjar med att säga att pappa fick ett hjärtstillestånd då dom lyfte upp honom och det varade i 17 minuter… men säger han och sedan andra, han fick det på rätt ställe och med dom rätta grejerna på plats. Han har inga benbrott, fortsätter han med, men en punkterad lunga och alla revben på ena sidan är av och nu får tiden utvisa vad som blir.

Sedan kommer det om en läkare som säger att han fått ännu ett hjärtstillestånd så dom får avvakta ett tag och se om han klarar av det, sedan ska vi få gå upp och träffa honom lite tvärt. Dom 3 första dagarna är mest kritiska, säger hon.

Sen får vi veta skadornas omfattning…han har brutit ryggen på 3 ställen, han har ett öppet benbrott vid armbågen och ett brott längre upp, han har en spricka i levern, han har brutit bröstbenet och alla revben, bägge lungrna punkterades varav en, blev blodfylld, han har en skallskada och en shunt sitter inopererad i huvudet, det ser  plötsligt inte så ljust ut, längre. Och man börjar undra på hur hans liv ska bli, om han klarar sig.

Dom följande 6 veckorna har bara flutit ihop, jag vet inte vad vi gjorde på dagarna annat än att vi satt däruppe hos pappa, 2 gånger om dagen, någon gång 3 gånger. Det var papper som skulle skötas, instanser som skulle ringas upp, andra saker som skulle ordnas.

Vi levde varje dag mellan hopp och förtvivlan, det såg bättre ut, ett litet tag och sedan vände alltihop. När dom sedan berättade för oss att det fanns inget mer att göra, utan nu skulle allting stängas ner, så fick vi ju lita på att dom visste vad som var det bästa. Pappa levde 13 dagar efter allt tagits bort, och det var nog det värsta under hela resan, att se en människa förtvina och bli till någon man inte kände igen.

Såna gånger förstår man ju inte varför detta inte kunde skötas på något annat sätt, om utgången ändå är given.

Så här i efterhand, ett år senare, så är ju givtevis saknaden fortfarande stor, men den är hanterbar, och man kan styra sina tankar lite åt det håll man vill, man behöver inte fördjupa sig i detaljer, det är då det blir jobbigt.

Pratade med mamma igår och hon påpekade att det nu skulle vara årsdagen idag, hon tyckte det var jobbigt, och jag sa att det dessutom blir mer… inte bara årsdagen för olyckan, utan sen blir det dödsdagen och efter det begravingen… det är aldrig bara ett. Men det kan hända att just den här dagen känns tuffast.

Om jag går tillbaka i mitt bloggarkiv, till dagarna innan, så var man ju bara lyckligt ovetandes, och det är också tufft att läsa, men ännu värre efteråt, det är som om man blev förflyttad tillbaka till det som var, då. Jag brukar låta bli just den där tiden, i arkivet, man blir för mycket påmind om allt som var.

Man kan också se på alltihop med lite ironi och humor, det är nog vårat sätt att överleva och gå vidare. Som när dom kom upp, 3 veckor efter olyckan och berättade att pappa hade brutit näsan också…som om det inte räckte med allting annat.

Eller när dom sätter igång att renovera rummen som låg precis ovanför pappa, och det levde om flera timmar varje dag, hela avdelningen dånade och man hörde inte vad man sa, och pappa fick ligga där med hörselproppar i öronen och läkarna sa, jomen även om han inte ger tecken ifrån sig, så tror dom sig veta att han vet, att vi är där, så det är jättebra att ni sitter där och pratar med honom…ehhh ok, och det får man höra då man inte själv hör vad man säger och han dessutom har dom där hörselpropparna i stoppade, jojo.

Mamma sätter ett lagerblad i halsen, då vi sitter där i matrummet och det blir värsta uppståndelsen, med flera sköterskor, och läkare som står och diskuterar över hennes huvud, vad dom kan tänkas ska göra, för att få bort det som fastnat. Efteråt sitter jag, mamma och Emma och skrattar åt fadäsen, som kunde ha slutat illa, men det gjorde den ju inte, utan för oss blev det lite av en lyckostund, då vi skrattar och har roligt, mitt i allt elände.

Ja det blev ett långt inlägg idag, men det känns också skönt att ha fått skriva av sig, det man går runt och ältar i sitt huvud, inte hela tiden, men ofta, och jag tror ju också att ju mer man pratar om det, skriver ner det och får det ur sig, desto lättare blir allting att bära.

Med facit i hand, nej, det här är ingen årsdag man vill komma ihåg, men pappa finns ju alltid kvar i våra hjärtan och tankar, där kan ingen komma åt honom, och där finns han 24-7, alla dagar, året om, saknad och älskad.

Önskar er alla en fin tisdag!

pappa(1)

 

Jag har ju tur jag…

Av , , 4 kommentarer 9

 

Ringar som är justerbara… är egentligen ett otyg, detta hände då jag skulle lyfta till min chef och ringen särade sig och det kändes som om fingret skulle kapas av, typ, fast inte genast utan efter en stund:
Jaja, tur man har fler fingrar, sen skulle jag tömma diskstället, nu för en stund sedan, och tappar två glas som faller rätt ner på min hand och krossas där, jättebra jobbat, men återigen, tur man har mer än en hand då.
Jag var ju på öron/näsa/hals igår, och en kamera fördes ner genom näsan ner till stämband och struplock… allt såg bara bra ut, förutom en del slem så hans teori är att mitt onda härrör från den fantastiskt fina, långvariga förkylningen, jag åkte på i julas.
Han undrade vad jag tyckte om det svaret…vad säger man, jag sa att jag hade önskat att ett fel hade synts, så man hade kunnat åtgärda det, men… man är ju samtidigt dum, om man önskade det, för ingen vill väl ha struma, cancer eller annat elände. Så jag sa att jag får vara glad att det ser bra ut.
Han berättade även provsvaren som egentligen min husläkare skulle ha berättat för mig för över 3 veckor sedan, och även där såg det bra ut, fortsatt förhöjd sänka, men inte så mycket, och sedan sa han att jag fått en anmärkning på spirometri testet, så han tyckte jag skulle be dom berätta av vilken anledning.
Det tyckte jag var lite konstigt, eftersom hon som utförde testet sa att det var bra, hm… undrar just vad det var för anmärkning då?
Efter det besöket gick jag upp till mamma, hon fick ligga kvar ännu en dag och blir väl utskriven idag då, efter ytterligare provtagningar. Bra att dom kollar upp ordentligt, så kanske det blir någon ordning till slut.
Nu har jag tänkt mig ner på stan om ett tag och hämta ut passet till Nicco. Hon ska inte bara till Budapest i slutet av april, två dagar innan hon åker ska hon ta moppekortet också… det är mycket nu. Och till veckan ska hon, hör och häpna, göra sin prao med Åke, och följa med honom i lastbilen. Passar väl bra det, hon som säger att hon ska köra lastbil då hon blir äldre. Önskar er en fin torsdag, allihop!

Hög kvalitet… eller inte

 

Igår blev det en lättare dag på jobbet eftersom jag hade en inskolning. Det är ju alltid bättre att vara två än en, åtminstone i det här yrket. Direkt efter arbetet åkte jag och tränade, upp och handla, hem och stöka undan.
Jag hann både dammsuga, torka golv, tvätta kläder, laga mat, diska och ren bädda innan halv sju, då jag sa att nu gör jag helg… åtminstone till idag. Man kan ju aldrig låta allt vara, även om man skulle vilja ge det en chans, någon gång. Det är nog inte så kul att inte göra nåt heller.
Nu har jag i alla fall fått remiss på öron/näsa/hals, dit ska jag på onsdag, även om jag inte hört en bokstav från min läkare, om provsvaren.
”Kul-Janne”, ni vet, han tipsade minsann om en länk, här kan ni gå in, och betygsätta läkare, eller se vad just eran läkare har fått för betyg: http://doktorsguiden.se/
Det lustiga är att min läkare har högt betyg, mja, jag skrev ju det, han låter proffsig, är duktig på att dra igång saker… men det vore ju fint om han även avslutade dom.
Sedan blir jag något irriterad över detta med mina vårdkontakter, på nätet, där man kan logga in, förnya recept, skirva in att man vill bli kontaktad osv. Där står det att man får svar efter 3 dagar… bullshit, säger jag, nu har det gått en vecka, och det enda pipet därifrån var att meddelandet var skickat.
Inte nog med det, man kan också klicka i om man tycker det är ok att bli kontaktad av annan läkare än just ens egen, det har jag nu gjort vid två tillfällen, men tydligen finns det ingen läkare där, för som sagt, INGEN, har hört av sig.
Vidare så finns följande att läsa på deras hemsida, nu då Carema sålts till något som heter Capio:
 Vad innebär det för mig som patient?
Verksamheten fortsätter som förut. Du som är listad hos våra vård- och hälsocentraler runt om i landet och du som är patient hos vår övriga verksamhet ska känna dig trygg med att du även fortsättningsvis kommer att erbjudas hälso- och sjukvård av hög kvalitet.
Hm, hög kvalitet… undrar hur det ser ut då det är dåligt då? Eller menar dom att jag ännu inte blivit erbjuden, denna höga kvalitet, ja, det återstår ju att se. Vet ju inte heller vem man skulle lista sig hos istället.
Önskar er en fin lördag, och hoppas hoppas, att dom ljög på vädret, någon snö vill vi inte ha.

Det bidde nåt heeelt annat…

Av , , 2 kommentarer 11

 

Nu ska jag testa något nytt, från och med idag skippar jag eller stryper ordentligt på intaget av kolhydrater, jag hoppar med andra ord, bröd, pasta, potatis, ris och såna där utfyllnader. Jag har köpt kokosfett att steka i, kokosfett som energi samt kokosmjöl som fibertillsats, ska bli så kul att se vad som blir av detta.
Nå, gårdagen till ära och min ”sista” måltid med sånt jag ska undvika, skulle då bli tjockpannkaka med fläsk och otämjd hallonsylt.
Tar fram mjölk, mjöl och ska gå efter äggen då jag till min förskräckelse ser att det bara finns tre ägg, jamen jösses, snabb omräkning, Nicco skulle inte äta hemma, ok, jag gör en pannkaka på tre ägg istället då, det spelar ju ingen roll…och ja, jag gör en fläskpannkaka, och det var väl tur att jag bestämde mig för det. För då ska ju fläsket stekas först.
Tar fram biten jag köpt för några dagar sedan med utgångsdatum 4/2, öppnar paktetet och det luktar F-N. Jag får kasta bort hela alltet, och göra ännu en omplanering av middagen. Det bidde ingen pannkaka, det bidde ugnstekt falukorv med potatis.
Jag sa till Åke då vi satt och skulle äta, att detta faktiskt är fläskpannkaka… och han tyckte det var tur att jag sa det, för han tyckte att det såg ut som och luktade falukorv. Jaja, så kan det gå, och det smakade inte illa i alla fall.
Hörde att dom sa på tv igår och det är många svenskar som har sömnproblem och efter forskning har dom kommit fram till att en av orsakerna är tät näsa… ha, sa jag, det hade dom inte behövt forska om, det hade dom kunnat ringa till mig och frågat om så hade jag kunnat tala om det.
Har för fasen varit vaken hur många gånger som helst den sista månaden tack vare tät näsa, lite hosta på det och ont i hals, samt torr i mun. Jojo!!!
Idag har jag bokat in en tid hos läkaren, jag har nämligen fått en liten fläck på benet som han ska få titta på… bara så där utan vidare, kanske han kan säga vad det är för nåt också, vi får se. Och när jag liks är där kan han få titta i munnen också och tala om varför min tunga inte känns som den ska och vad jag kan göra åt det. Tänk, han kanske till och med har fått röntgensvaren på mina hand och handledsbilder så jag kan få veta nåt om det… snacka om att slå två flugor i en smäll.
Sen ska jag träffa Tina och Anneli, vi ska lunchdejta på Nybro och sen ska jag hämta upp Ullis, för vi ska på ett litet uppdrag. Önskar er alla en fin måndag!

Att man får göra så….otroligt!

Av , , 6 kommentarer 13

 

Jag, Nicco och Rickard, var på djurmagasinet i förrgår och införskaffade hundbädd och mat/vattenskål. Vi stod en stund och diskuterade hur pass stor valpen kommer att vara då vi hämtar hem den, och måttade lite med händerna, men det är som halvsvårt ändå att gissa sig till.
Sen stod jag där vid en hylla och kollade på nå saker då det plötsligt bjäbbade vid sidan om mig, jag vände mig om och där står en kille och håller i världens sötaste hundvalp, jag ler och nickar som om för att säga att den var gullig, är på väg att fortsätta med mitt då jag uppfattar att hunden är helvit och väääldigt lik den ras vi valt.
Så jag frågar, men du, vad är det där för ras? Ja sa killen, det är en japansk spets, jag har hämtat hem den nu, från Strängnäs så den är 8 veckor. Ja, ni fattar, vad var oddsen för detta. Att vi skulle råka stå just där och då och få se hur stor vovven kommer att vara. Det finns tydligen 7 stycken japanska spetsar i Umeå och snart 8 då 🙂
Bilden lånad från http://www.chezzays.com/hundar.html och därifrån kommer pappan till Niccos hund ifrån.
I och med detta hund köp och kontakt med kenneln så har Nicco dom på Facebook, där det nu skulle göras en speciell grupp osv. Nicco förklarade hur detta går till och man häpnar ju, fattar inte ens hur det kan vara möjligt att man får göra så där.
Och här kommer nu en lite förklaring till er som inte har facebook, mig inräknad. Vem som helst kan alltså starta upp en grupp, vilken som helst, låt oss säga att jag gör det och kallar gruppen för ”Alla som avgudar Maria Lundmark Hällsten”, sedan klickar jag in alla mina vänner där och då är alla dom med i den gruppen, oavsett om dom vill eller inte.
Sen kanske det finns några stycken… ja några få (hehe) som nu faktiskt inte vill vara med i den gruppen, och då måste dom tacka nej eller gå ur. Jag har aldrig hört nåt så befängt, detta innebär ju att jag kan hamna i vilken j-vla grupp som helst som jag absolut inte står för, och då är det upp till mig att ta bort mitt namn därifrån, visst ska det väl ändå vara tvärtom. Att man blir inbjuden och får välja om man vill eller inte.
Ponera att jag nu är en stor skrytsam jäkel som har en nagel i ögat på någon, jag är 14-15 år och gillar verkligen inte den där tjejen i klassen bredvid. Låt oss säga att hon heter Rakel Rakelsson, och nu startar jag upp gruppen: ”Alla vi som älskar Rakel Rakelsson”, och jag sätter dit alla mina 800 ”vänner” varav 775 av dom, inte ens vet vem Rakel är.
Givetvis kommer folk då att klicka bort sig själv och till slut finns det inte en enda kvar i den gruppen, och allt detta kan givetvis även Rakel se, för hon har också facebook. Är inte detta psykisk mobbing/misshandel, eller vad? Nä, ännu en anledning till att vara glad att man inte är med i facebook, jag klarar mig utan.
Jag var ju till läkaren igår och nu har jag fått astmamedicin som ska inhaleras morgon och kväll i upp till 2 veckor, men sen ska detta vara bra, om det inte mot all förmodan, blir en lunginflammation, sa han, men det är ytterst sällsynt, problemet är ju att det sitter slem i halsen och jag får ju inte upp det, men det har inte gått ner i lungorna… än, i alla fall, men det lär jag ju märka om det gör.
Nu hade jag då bästa natten hittills, då jag fick sova 5 timmar i sträck innan det var dags att kliva upp och vandra runt lite. Och jag har inte hostat i natt heller, skönt! Däremot låter jag fortfarande som en väsande någonting, då jag pratar, men då får det väl vara så då, ett tag till. Önskar er alla en fin torsdag!

Avsiktligt eller oavsiktligt, vilket som…

Av , , 6 kommentarer 12

 

Jag tillbringade natten på soffan, min rethosta fortsätter och visst måste det vara nåt galet då man vaknar av att man sätter igång och hostar och man tar i så det blixtrar under ögonlocken? Är det en hjärnblödning på gång då?Och vart… vart kommer allt snor ifrån, seriöst?
Är det hjärnan som är på väg ut eller, för det kommer ju inte nerifrån halsen, och när man snutit sig och gjort klart (trodde man), och hinner vända på klacken för att hoppa i säng. Så är det helt plötsligt lika mycket som ska ut… igen… och igen… och igen. Men nu är det mest blod som kommer därifrån, kan det vara blödningen jag undrade över?
Rösten har inte heller kommit tillbaka och igår på röntgen var det snudd på omöjligt att få fram ett ljud, jag är ju glad att jag hann ta mig för halsen och snabbt förklara att jag inte hade någon röst, så hon skulle fatta varför jag inte kunde svara så snabbt på hennes frågor.
Jag hann också vara in på apoteket… igen, för typ fjärde gången för att köpa, förhoppningsvis, det man trodde var det man behövde, nu stod Therahoney, som jag blev tipsad av, från fröken krass, på min lista, och det fick jag tag i. Mycket lenande för halsen, tyvärr inte långvarig effekt, men för stunden, när man är helt uttorkad, så känns det skönt att ta sig en liten jävel 🙂
Läste bipacksedeln till den medicinen och återigen får man undra vad dom menar med detta:
Om man oavsiktligen fått det i ögonen… hm, ja, ska man göra på något annat vis om man avsiktligen hällt det i ögonen då? Varför skriver man inte bara, vid kontakt med ögon, skölj genast, eller nåt sånt, låter kanske lite bätttre.
Nä, nu ska Maria ta och ringa på vårdcentralen igen och fråga om det inte finns några prover dom kan ta, eller om det är meningen att man ska härda i tjugo dagar till eller nåt sånt. Jag har ju haft så här i tio dagar nu, med rösten, och varit förkyld från 23 december. För fem dagar sedan sa ju läkaren jag var till, att det skulle klinga av på en vecka, men det har jag inte sett en tillstymmelse till att det är på gång, så nä, nu testar jag att prata med dom igen och ser vad som kan göras.
Jag, mamma och Tina var på myrorna i förrgår och jag gjorde ett litet fynd, tyckte jag, ett salt och peppar kar, kolla här:
Robin Roderick står det under och jag hittade dom sedan på nätet, går att beställa från Amerika för 15 dollar + frakt, jag betalade 30 svenska enkronor för båda, så jag är nöjd 🙂 Men det var ju inte av den anledningen jag köpte dom, dom var cool, tyckte jag.
Jamen då är det väl bäst att jag fixar frukost nu då, om jag skulle råka p åatt få komma till en läkare sedan, önskar er alla en fin onsdag!

Söndags rapport!

Av , , 2 kommentarer 9

 

Tre timmar tog besöket på ålidhems hälsocentral, igår. Ur vissa synaspekter ett intressant väntande… eller intressant, kanske hellre häpnadsväckande. Där man får lyssna på 20 åringens samtal med hennes medföljande kompisar om hur dålig hon är i magen och hur spyan såg ut osv, och det räcker inte med att säga det och sedan gå vidare till nåt annat, nejdå… prova en timme, typ. Intresseklubben antecknar!
Eller dom där tre typerna som kom in och såg ut att äga hela vårdcentralen, som sprang in och ut i ett av rummen för att hämta vatten, tigga värktabletter, låna rullstolen och höll på. Man undrade ju vart man kommit.
Läkaren tvärfluktade i min hals, lyssnade på lungorna och tog en snabbsänka som var förhöjd. Sa att det satt sig på stämbanden (nähä, tror att till och med jag kunnat säga det), sa att jag skulle ta hostdämpande till natten och på en vecka skulle allt ha klingat av. Det enda positiva är i alla fall att du är smittfri, sa han. En vecka sa jag, jag trodde att det skulle klinga av för fem dagar sedan. Tack för det!
Jag gjorde som han ordinerat, och första gången jag vaknade blev jag sååå glad, klockan var ju 8:51, men insåg efter en nanosekund att jag sett fel, 8:an var en nolla, med andra ord hade jag sovit två timmar. Och sedan har jag fått vara upp med jämna mellanrum, det känns ju som om man ska kvävas.
Och inte nog med allt detta, jag har fått en muminbobba (läs finne) längst ut på näsvingen, och hur liten den än må vara så gör den jätteont varje gång man ska snyta sig. Nåja, det är ju som man brukar säga, alltid någon som har det värre, och när man väl börjar kännas bättre så uppskattar man ju att man är frisk i övrigt, vad är väl då, en liten förkylning att gnälla över… som en kuse i vår herres näsa.
Nu är nästan all jul borta. Åke hittade ju fler saker som skulle bort, kulorna i tallen därute, och jag tog den lysande tomten som hängde på bron, så nu är det fortfarande tomte skelettet kvar och gardinerna, men idag så…
Och med den lilla morgonrapporten lämnar jag er (tillfälligt) och hoppas ni får en fin söndag!
 

Är vi fattiga, or what???

Av , , 6 kommentarer 13

 

Kommer ni ihåg våran gamla Chevrolet Caprice, den som alltid hade något fuffens för sig, bland annat så ville ju dörrarna, under vintertid, inte gå igen, utan hade det varit plusgrader och sedan blev det minus så studsade dörren bara upp igen.
Jag vet att jag berättat om den där julaftonen när vi packat bilen, Nicco hade placerat sig i baksätet och vi skulle bege oss 21 mil norrut, upp till Malå, där vi skulle fira jul, för oss själva.
Allt gick ju som på räls tills vi skulle stänga Niccos dörr, den ville icket, Åke tog dörren och stod och slog den fram och tillbaka mot dörrkarmen, men inte hände något för det. Då tog han olja och annan smet och hällde ner i låsanordningen och överallt han kom åt.
Sen tipsade Maria om att han kanske skulle testa att elda lite med tändaren, på den där grunkan som inte ville funka, och det gjorde han, med den följden att bildörren började brinna, invändigt och plötsligt var det rena cirkusen därinne på gården.
Nicco som hade spänt fast sig fick ju panik och ville ut, om nu någon granne stått och sett på hela scenariot så måste dom ha undrat vad tusan vi höll på med… döda bilen, eller vad? Först smäller man i dörren som om man ville ha ihjäl någon och sen ledsnar man och tuttar eld på den istället.
Nu var det ju inte mer dramatiskt än så, det som brann slutade ju att brinna och se… sen funkade dörren som vanligt igen och vi kunde ge oss av för ett helt normalt julfirande. När vi pratade om det igår, vid middagen, så tyckte Nicco synd om sig själv och sin tuffa uppväxt och hon undrade också hur sjutton pappas lastbil egentligen kan rulla, den borde ju vara lika misshandlad som bilen hade blivit, mja, sa jag, nu var det ju inte pappas idé, att tutta eld på dörren, det var ju egentligen min… moahaha!!!
Varför vi ens kom in på den berättelsen var att samma fenomen inträffade igår, då jag och Nicco hade bråttom till en läkartid vi hade att passa. Förardörren på Jeepen, ville först inte gå upp, jag bankade på knappen och plopp så lossnade isen och den gick att trycka in, men sen… ja då ville den inte stängas.
Ringde in till Åke som kom ut och provade både det ena och det andra, men det ville sig inte, till slut höll han bara in dörren och jag låste, så då satt då dörren fast i alla fall så vi kunde åka. Samma sak då vi kom fram och jag skulle låsa, dörren studsade så jag höll emot och låste.
Fick be om ursäkt att vi var sena, men sa jag, bildörren gick inte att stänga så det tog sin lilla tid. Nu till en något bisarr upplevelse därinne. Nicco skulle undersökas och när vi sedan pratade så skulle läkaren skriva ut medicin, han vände sig till mig och frågade om vi var fattiga? Ehhh, nä sa jag, det är vi inte. Är det säkert, sa han, hur ser det ut i plånboken? Det är lugnt sa jag, vi har pengar.
Han sa att medicinen han ville skriva ut, var dyrare än andra mediciner, den kommer att kosta ungefär 150:-, kommer inte det att kännas av, frågade han återigen. Nä, sa jag för tredje gången, det är INGA problem.
När vi sedan åkte hem skrattade vi då vi satt i bilen och Nicco undrade hur han ens kunde ställa en sån fråga, man borde väl kanske rimligtvis ha ställt frågan på ett annorlunda sätt, kanske frågat om man hade något emot en lite dyrare medicin, eller nåt sånt.
Nu berättade dock Nicco, att eftersom hon hade haft så bråttom då vi skulle iväg så hade hon inte haft tid att sätta på sig sockar så hon gick alltså barfota med sina Converse skor, och när han skulle kolla hennes längd fick hon ju ta av sig skorna så han hade ju sett hennes bara fötter. Jaha du, inte så konstigt då att han trodde att vi var fattiga, sa jag.
Först får han höra att vi har en skitbil där dörrarna inte gå att stänga och sedan ser han att du går barfota i ett par tunna tygskor mitt i vintern. Så vad skulle den stackaren tro… jaja, nu vet vi ju det i alla fall 🙂
Tur också att man är vig, jag fick hoppa in och ut genom passargerardörren, två gånger, men sen så funkade dörren, får se hur illa det är idag, då vi ska på begravningen, ser ju inte så seriöst ut att måsta ta sig in på den sidan av bilen.
Önskar er alla en fin dag!
 
 

”Mr” Detkanvaravadsomhelst

Av , , 4 kommentarer 10

 

Jag träffade en jobbarkompis på stan igår och vi gick och käkade lunch på Åhléns. Jag tog dagens, vilket var fläsk, löksås och potatis. Nu har jag hört talas om denna mat i flera år men har aldrig någonsin ätit det, så jag föll till föga och testade, ja, och det var inte så tokigt.
Sa det till Tina då jag pratade med henne igår kväll och då undrade hon nog vart jag varit i mina ungdomsdagar då min mamma skulle ha lagat till den maträtten. Hm… ja sa jag, då ropade jag förmodligen att jag inte var hungrig för det låter inte så gott, faktiskt. Men nu har jag provat… och jag lever idag med 🙂
Var ju till min ”nya” läkare igår, och jag måste ju säga att han verkar veta vad han snackar om… inga krusiduller här inte, jag blev fortsatt sjukskriven till den 16/12, och detta beror på mina händer. Jag har, vad han tror, fått reumatiskt i händerna och detta på grund av psoriasisen på armbågen, så nu ska jag få en chockbehandling med kortisonsalva och tabletter, sedan ska jag få röntga både händer och handleder… äntligen får man då utredas och komma sig någonvart.
Så nu fick man ju svart på vitt att det finns dom som ”Mr” Detkanvaravadsomhelst, och det finns såna som precis som en själv, vill veta vad felet är, även om det kanske inte finns något att göra åt saken.
Ursäkta avbrottet… eller ja, det såg ju inte ni va, jag har precis varit utanför dörren och gasat iväg med Åke till vårdcentralen, han skulle vara där klockan 8, men Mazdan ville inte det, den var stendöd, men Jeepen gick igång, om än något motsträvigt, är nog dags att ladda upp batterierna lite, dom tar stryk i kylan.
Själv ska jag åka ut på jobbet om någon timme, då det tydligen är julklappsutdelning från våra arbetsgivare och sedan ska jag ju vara till optikern. Åke får handgå hem och sedan kanske han får ta Jeepen då han ska ner på stan och besöka tandläkaren… det är mycket nu.
Jag bytte gardiner i tvrummet igår också, retar mig så fruktansvärt på dessa panelsaker och andra gardiner som INTE har någon färg på baksidan, det ser ju ut som man hängt ett lakan i fönstret, så nu blev dom bara röda, men det blev då färg utåt också…HA!!!
Önskar er alla en fin onsdag!
Maria Lundmark Hällsten