Etikett: läkare

Vad gjorde vi där???

Av , , Bli först att kommentera 11

 

Igår var vi på bouppteckning, och jag kan för mitt liv inte begripa vad vi gjorde där? Vi är fyra syskon, inga särkullebarn, och min mamma var gift med pappa, så varför ska vi måsta sitta med på ett sånt där möte där det ska tas upp skulder och tillgångar? Mamma ärver ju allt, that’s it, jag förstår inte?
Lillebrorsan som bor i Stockholm, kunde av förståeliga skäl inte närvara, men en fullmakt med hans underskrift skulle då tas med… jaha, och varför då? Vi skrev inte under på några papper eller dylikt, så detta blir för mig att enda stort frågetecken. Snacka om att dom tjorvar till det.
Jag begriper att en bouppteckning ska göras för att alla konton och såna saker ska få ett avslut, och det är ju jättebra, ändå ska det tilläggas att det inte alltid funkar. Vi får än idag brev adresserade till svärfar, och nu senast var det en faktura på sophämtningen för stugan i Kittelfjäll, som vi förövrigt sålde, för 1½ år sedan, jodå.
I och med att ingen arvskatt finns längre, så är detta bara slöseri med tid… sedan att saker ska skrivas över på den som ärver allting, är ju en sak, och att det ska kollas upp så inga testamenten är skrivna, det är en annan sak, men nog kan väl det göras utan vår närvaro… näpp, tydligen inte.
Jaja, nu är då det gjort, så får vi se hur lång tid det nu tar innan papperen är skickade till höger och vänster, underskrivna, stämplade och klara.
Nicco fick sin julklapp igår också, vi åkte upp på MediaMarkt och köpte henne en mobiltelefon då hennes gamla fått halvsidesförlamning och bara fungerade på halva sidan… så att säga. Och detta kom sig av att hon tappat den i backen, jodå… kunde man ju ha räknat ut. Men nu har hon också fått veta att tappar hon denna i marken så behöver hon inte komma hem och tala om det, för då är hon utan.
Vi investerade också i ett par brandvarnare, även fast vi hittade två fungerande här i huset, en i hallen och en i matrummet, men däruppe sitter det nog ingen, och som dom säger, det är en billig livförsäkring, man vet aldrig vad som kan hända. Och även om man är hur noga som helst med ljus och annat, så kan man ju missa någon gång.
Idag ska jag till läkaren, och höra vad han kan tala om för mig… typ, eller om det är jag som får berätta för honom, det har hänt det med. Nu har jag dessutom listat om mig, jag blev nämligen less på att alltid få höra att det kunde bero på vad som helst, hur kul är det på en skala. Även om vissa saker kanske inte går att åtgärda, så vill man ju väldigt gärna veta vad det är för fel man har, inget konstigt med det, tycker jag.
Önskar er alla en fin tisdag!

Nicco hade baktankar…

Av , , 2 kommentarer 11

 

-Vi sjukskriver dig i tre veckor, till att börja med, sa jourläkaren på vårdcentralen. När jag kom hem och läste intyget så var det inte tre veckor utan två, men det spelade då ingen roll, jag har en tid hos min ordinarie läkare, dagen innan detta går ut, och är jag bra då så jobbar jag, om inte så får jag ta det med honom istället.
Sen fick jag googla på alla konstiga ord han skrivit, och det han tog upp mest var golfarmbågarna, och sedan detta med höften. Skulle inte det vara bra på tre veckor kan kortisonspruta vara ett alternativ, sa han, Jaja, vi får se.
Och ordinationen är: Vila, medicinera och sedan träna. Ja, det var väl en bra ordination, men promenera lär jag göra, men jag behöver ju inte plåga mig själv utan tar det lite lugnare.
Efter läkarbesöket åkte jag och hämtade mamma, jag skulle på Kupan och se om dom hade kvar julklappen till Theresé och Anders, men tji fick jag, och det hade jag väl nästan räknat med också, att dom skulle vara borta, två vägglampor som suttit inne på Stora Hotellet, pampiga, guldfärgade saker. Jag kom på det försent, men jag tror att jag vet vad vi ska köpa till dom ändå… något helt annat, men något dom använder sig av, dagligen, jajamän.
Tina kom förbi efter hennes jobb så vi hann med en liten 30 minuters promenad runt Nolia, det blev som perfekt.
Efter middagen kom Nicco ned och skulle shoppa loss i vårat skafferi, hon hade tänkt baka, så hon tog fram den svarta bagen för att fylla den med diverse ”bra-att-ha” saker till baket, men blev överfallen av Enya, som genast siktat in sig på bagen.
Och, eftersom vi saknade mjöl så fick Niccos baktankar ge vika, då lade sig Enya i bagen och låg sedan där i 2 timmar, innan jag fick tömma ut henne på golvet för att ordna i säng henne och Eloise, jodå.
Enya gillade inte Eloise avundsjuka blickar, utan hon fräste då Eloise kom i närheten av bagen, det är syskonkärlek det 🙂
Apropå något helt annat, så hörde jag på ett halvt öra på nyheterna i förrgår, där dom sa att blodet från blodgivare här i Umeå skulle kollas upp då flera blivit sjuka, och det skulle gås igenom så inga onödiga dödsfall skulle inträffa. Jaja, ok, dödsfall vill vi ju inte ha, men varför säger man onödiga? Är inte ALLA dödsfall onödiga, då det nu inte handlar om ålder, det tänkte då jag i alla fall. Ha det gott, allihop!
 
 

Så var det gjort

Av , , 6 kommentarer 14

 

Sår där ja, då har man provat på årets första julbord. Men Maria snålade, ingen rödbetssallad, eller sill i olika format, inte heller köttbullar och prinskorv… näpp, jag nöjde mig med att ta en skiva kalvsylta, en bit revbensspjäll, en skiva leverpastej och lite Janssons, sen var det bra. Jag hoppade till och med efterrätten, ris alá Malta och godisskålen, jajamensan (klappar mig själv på axeln).
Besöket hos sjukgymnasten tog sin lilla tid, hon var jätteduktig på att förklara, och visade på skelettet, jo, det är inte bara vi som har skelett hemma 🙂 , hur det ser ut och hur det kan bli. Hon säger att jag har en inflammation i ryggen, som kan komma av en utåtbuktande kota, inget allvarligt så, har även en inflammation i eller kanske rättare sagt runt, höftkulorna, och det är därför, jag knappt kan lyfta benen efter att jag gått i fem minuter… det gör sååå jäkla ont, men går jag i saktare fart, klarar jag mig längre.
En inflammation bör få läka ut, för att undvika att det blir kroniskt. Upp till 6 veckor sa hon, ja huvva, det är lång tid det. Så nu väntar jag på samtal från vårdcentralen, måste ju boka in ett besök hos läkaren för att få höra vad han/hon säger om det hela.
Jobbet jag har är inte heller idealiskt för ryggar och nackar, tyvärr… så det kanske inte är så konstigt att det blivit som det blev. Men det ska även bli ändring på arbetsplatsen och det blir ju bra, då kanske vi håller ihop ännu längre, vi som jobbar där..
Jag fick även två handledsskydd som jag ska använda för jämnan, usch, det är inte kul och dom känns bara att vara i vägen. Jag ska även använda dom då jag sover, och jag vet inte hur många gånger jag vaknat i natt och funderat vad stackarn jag haft på armarna. Dom är inte korta heller utan går upp på halva underarmen, jojo, så kan det gå om man golfar för mycket… typ.
Nå, när inflammationen har läkt ut, så ska jag börja styrketräna igen, jag som trodde att jag skulle få köra igång med det redan i veckan, men det gick ju inte, och det ser jag fram emot. Har ju gjort det förut och tyckte att det var roligt, jag ska tillbaka dit veckan före jul, så då… är jag igång igen.
Jag önskar er alla en fin torsdag!
 

Vem vet vart och hur och när?

Av , , 2 kommentarer 11

 

Jo, dom ringde upp från kirurgen igår, nu var det en annan som satt i receptionen eller vad det nu kan heta.  Jag förklarade återigen och för fjärde gången, vad jag var ute efter, och hon kollade vad som skrivits upp, och hon sa… typ, följande:
Aha, här står det att Malin, kontaktat Frans, men det var inte bra, för Frans är i Afghanistan, så Sören tar över och skickar vidare till Gösta, Gösta undrar vad det är för intyg, ett med ett datum eller ett sjukintyg, Fredrik säger att dom ska kolla om dottern… Gösta skriver att det ska kollas så det inte blir dubbelt till dottern…och sen har det inte hänt nåt mer.
Nu säger hon i receptionen att hon ska kontakta Malin, som hon vet, har haft hand om pappa, vi ligger på, säger hon, och jag kan ju inte annat än hoppas på det då. Men tillåter mig själv att tvivla på att detta var sista gången jag behövde ringa upp kirurgen.
Alltså hur ska någon kunna veta vad den andra gör, om dom bara skickar vidare och inte fullföljer vad som påbörjats? Kanske detta är en av anledningarna till varför, patienter försvinner mellan stolarna, dom slussas också vidare från ena stället till nästa, och ingen vet till slut, vart dom ligger… knappt dom själva.
Jag steg upp i morse och noterade ett fint ljus ute på vägen, ner mot bron:
Det var alltså en långtradare med släp. Och nu vet dom flesta som känner till detta område att ingen lastbil ryms under bron, och det kanske chauffören noterat, för den stod still. Vad jag inte begriper är hur den ens kommit på tanken att köra dit ner, i den trånga rondellen och hur han sedan trodde att han skulle kunna backa tillbaka.
Men… han backade inte, och han körde inte heller framåt, nejdå, han svängde upp på gärsmattan/lervällingen/asfalten, mellan kyrkan och vägen, och står just nu med nosen mot vårt hus. Så kan man också göra.
Önskar er alla en fin onsdag, själv ska jag ringa till sjukgymnasten… har så förbenat ont i ryggen så efter uppmaning från sköterskan på vårdcentralen, som jag ringde igår, så kontaktar jag dom idag och ser vad dom har för utlåtande om mig… om det finns hopp… eller om det bara  är amputation som gäller. Seee Yaaa!!!

HALLLÅÅÅ!!!

Av , , 4 kommentarer 15

 

Det tar ett tag att lära sig sin nya mobil… jag hade slagit av volymen då vi satt på begravningsbyrån igår, och givetvis, precis som vanligt, så glömde jag bort att sätta på ljudet igen.
Då jag sedan stod och höll på med maten som bäst såg jag att det lyste på mobilen, frågade Åke som stod bredvid den om han kunde se om det var ett sms på inkommande. Nä, det ringer sa han och gav mig luren samtidigt som han sa att han svarat, jag såg bara att det stod meddelande så jag tvivlade på att det var någon där, men sa ändå HALLLÅÅÅÅ!!!
Och inte trodde jag att jag skulle få något svar, men det fick jag. En röst som sa att han sökte Maria Lundmark Hällsten och denna röst trodde jag tillhörde min lillebror, ja, det lät exakt som honom. Jaha, svarade jag, det är ju jag det. Mhum, sa rösten, så du är Maria Hällsten? Ja, sa jag och lät säkert lite små spydig, vi har ju träffats vid förut… angående er dotter Niccolina, fortsatte mannen, och då gick det upp ett ljus, ojdå, det var inte min lillebror, utan en läkare.
Hahaa… jag var tvungen att förklara för honom vem jag trodde att det var och att jag inte kunde begripa vad brorsan höll på med, han lät ju drogad då han inte verkade fatta vem han talade med, jojo, så kan det gå 🙂
Det väntade även några blommor då jag kom hem, och det var från ”Kul-Janne” och Ingegerd, jättefina, och jag som älskar dom där blå sakerna, jag vet inte vad dom heter, men har alltid tyckt att dom ser så fina ut… och så fick vi en sån, kunde ju inte bli bättre, tack för dom!
Nu är då datum bestämt för begravningen, det blir fredagen den 9/11, och vi ska vara i Maria kyrkan. Nekrologen eller minnesrunan har jag skrivit färdig och skickat in, och nu återstår det att se om jag får tillbaka den med bannor om att jag skrivit fel någonstans.
Mamma och Emma upptäckte då två fel, då jag först skrev att min pappa träffat sin andra, äkta hälft, och det kunde tolkas som om han hunnit med en fru innan mamma, och det stämmer ju inte riktigt, och jag tänkte nog att det skulle låta som om han var halv innan han träffade henne… nå, sen hade han inte hunnit ta lastbilskörkortet klart, men det var påbörjat, jaja, såna där små saker. Men nu ska det väl inte vara nåt annat… tror jag.
Och med det avslutar jag dagens bloggande då jag måste hinna äta frukost innan jobbet. Önskar er alla en fin tisdag.
 
 

Har ni noterat det?

Av , , 4 kommentarer 13

 

När Nicco hade tid på vårdcentralen så fick hon i receptionen, ett papper om att det fanns studenter där som skulle vara med på undersökningen. Hon funderade vad studenterna var för typer… det stod ju att dom gick första året och hon ansåg att första klassare från typ dragonskolan, INTE kunde närvara där, för ålderskillnaden mellan dom skulle inte vara så stor.
Men jag kunde lugna henne med att det inte skulle vara någon därifrån utan studerande vid universitet. Nå, jag målade också upp hur det kunde se ut, några stycken som skulle stå där och glutta, ibland är det bara en eller så kunde det vara lika jäkligt som den gången för 15 år sedan då jag hade en tid hos hudläkaren.
Han frågade om jag hade något emot om det skulle vara med några stycken då han skulle gå igenom mina bekymmer och journaler. Nä, jag har väl inget emot sånt, dom ska ju också lära sig av någon, och det är väl bra om dom får göra det.
Vi bytte rum och se… det var inte bara 2-3 stycken studenter där, inte, nejdå, dom hade ställt fram ett helt gäng med stolar och där satt väl en 10-12 personer och det kändes som om jag satt uppe på en scen, med allas blickar riktade mot mig.
Jaja, det gick ju bra i alla fall, och riktigt så många skulle det nog inte vara som skulle kika på Nicco. Och det var det inte… det var ingen där, förutom läkaren, så vi blev lite felinformerade, men det gjorde ju ingenting.
Och apropå studenter… har ni noterat att det inte längre heter Östra gymnasiet? Vad snopen jag blev då Nicco påpekade att det numer, står Fridhems gymnasiet på väggarna därborta, hm…
Idag ska jag jobba, hade jag tänkt, känns ändå bra med lite rutiner. Livet på sistone har ju varit lite si och så. Och imorgon får jag hit en fönsterputsare… härligt, och då får man äntligen byta ut lite gardiner också. Ser verkligen fram emot det. En träff med kusin Anna ska också klämmas in, det var längesedan vi träffades, förutom för två veckor sedan då, men det var ju bara som hastigast i en korridor på lasarettet.
Önskar er alla en fin måndag!

Dramatik i lunchrummet

Av , , 2 kommentarer 19

 

Nu ska ni få höra vilken dramatik som utspelades uppe i lunchrummet på NIVA, i förrgår. Jag, mamma och Emma hade gått ifrån ett tag och mamma hade av en av sköterskorna, fått lov att ta hennes lunch, dvs välja en måltid från kylskåpet som sedan skulle värmas upp i mikron.
Mamma valde kalops, något hon tyckte det var längesedan hon ätit. Jag och Emma drack kaffe och vi pratade på. Rätt var det är så börjar mamma hosta och säger med en gång att det fastnat något i halsen på henne… något hårt. Hon hostar, kraxar, sitter ner, ställer sig upp, och vi ser hur hon kämpar med att försöka få upp det.
Jag ställer mig upp och står och tänker ju naturligtvis, vad gör man??? Jag vet att man kan göra *heimlichmanöver, men jag vet inte hur, eller rättare sagt var man sätter in nävarna. Jag frågar om jag ska hämta hjälp och hon svarar ja.
Jag spurtar iväg ut i korridoren där jag hittar två sköterskor och säger att ni måste komma och hjälpa oss, mamma har satt något i halsen och vi vet inte hur man ska göra.
Dom kommer in, en av dom smäller till henne i ryggen, sedan sätter hon nävarna under bröstet och trycker till, men inget händer. In kommer så fler och fler sköterskor, en läkare, och dom provar igen att dunka henne i ryggen, hon dricker vatten, men inget händer. Vi är en hel samling av människor som står runt henne.
Nä, säger en av dom, vi måste hämta en öronläkare, NEJ säger nästa, det blir akuten. Alltså ni skulle ha sett hur man nu i efterhand upplever denna dramatik och vad vissa gjorde och sa.
Mamma är alldeles likblek och givetvis stressad av hela situationen, plötsligt böjer hon sig fram, hostar till och ut flyger grejen som suttit fast… och kan ni gissa vad alla då gör… dom hurrar och applåderar, alltså kan man annat än skratta.
Nå, hon bad om ursäkt och sedan droppade dom av, en efter en och kvar satt vi och faktiskt skrattade, för det var verkligen dråpligt, inte att hon satte i halsen, för det var ju fruktansvärt, men allt som hände därefter, en som står med benen i kors och ena handen på höften, läkaren som hade armarna i kors och som sedan följde grejen med fingret då det flög ut och såg jättenöjd ut då han pekade och sa: Ja…ja!!!
Sen får man också en tankeställare, vad gör man om detta händer då man är ensam. Det var ett lagerblad som satt fast i halsen, ett hårt sådant, och denna mat serveras till dom som ligger inne där, och då kan man ju hålla sig för skratt, för tänk om detta hade varit en ännu äldre person med sjukdom och andra besvär, undrar hur det hade gått då. Lagerblad brukar man väl ändå plocka upp ur grytorna, eller?
Jaja, det var dramatik i lunchrummet, det, och mamma sa efteråt med ett leende, att just det där kanske behövdes, för att lätta upp stämningen.
*Heimlichmanövern: När du utför heimlichmanövern använd dig av dessa 3 punkter.
 1. Ställer du dig bakom personen och lägger armarna under bröstkorgen.
 2. Knyter ena handen och placerar tumsidan nedanför bröstbenet.
 3. Griper tag i den knutna handen med den andra handen och trycker kraftigt inåt-uppåt. Då skapas en luftstöt som kan få hindret att lossna. Ibland behövs flera stötar för att få upp det som hamnat i luftstrupen
Önskar er alla en fin fredag!

Ingen lydde honom

Av , , 4 kommentarer 13

 

Jag och Nicco satt på vårdcentralen igår, det skulle utredas ifall hon har migrän, vilket jag nu har trott och tror väl fortfarande, då även jag har migrän och det till viss del är ärftligt.
Hon undrade på vägen dit, hur undersökningen skulle gå till och jag svarade att jag inte hade en aning men antog att det hela skulle gå ut på att svara på en massa frågor, sedan skämtade vi vidare och sa att dom förmodligen skulle klämma på hennes skalle för att kunna se om det var migrän hon lider av.
Jag hade rätt, angående frågorna… men sedan fick hon även göra en neurologisk undersökning, samt… att läkaren klämde på hennes huvud. Jojomensan, där ser man vad lite man vet. Dessutom ska hon få en remiss upp på lasarettet där det ska göras en skiktröntgen och det känns väl bra att dom gör det.
Visst måste det väl vara bättre att få utesluta vissa saker, och tänk, hemska tanke, om dom skulle hitta något där, så är det betydligt bättre att dom gör det nu, än om ett år framåt i tiden. Jag tror precis som läkaren, att det är migrän och inget annat, men ändå…
Nå, så satt vi därutanför provtagningen, i väntan på att prov skulle tas, även det för att utesluta vissa brister som kan orsaka huvudvärken. Vi var många som satt på tur och ni vet ju hur det kan vara i en väntsal… tysssstnad. Ingen säger något, men det gjorde nu vi.
Vi satt och pratade i lågmäld ton, och avverkade en hel del olika ämnen, bland annat så nämnde jag något om en skötare, vadå skötare sa Nicco, en delfinskötare eller vad??? Nä, en sköterska då, men jag tycker att det låter så knäppt då man säger sköterska och det handlar om en manlig sådan, därför säger jag skötare.
Då kom hon in på dagis, och deras lilla fröken Tomas, en mycket omtyckt ”fröken”, som dom hade under flera år på Klumpen. Nicco kom ihåg att han tyckte det var retfullt att kallas fröken, så han hade bestämt att dom skulle säga Magister Tomas istället, men tror ni någon lydde honom, hahaa… näpp 🙂
På dagis tappade hon sin första tand, Nicco satt i rutschkanan och framför henne satt en liten kille och filosoferade, akta dig, sa Nicco! Nej sa han, åk du, det gör ingenting, så åkte hon, och när resan tog slut och hon stötte honom i ryggen så flög tanden ut. Hon kom även ihåg sin andra tappade tand, då var Theresé delaktig. Hon skulle ta av Nicco tröjan, drog den över huvudet och plopp så åkte den ut. Nicco mumlade nu något om att det inte alls var så roligt och hon var nästan säker på att tanden inte ens var lös, hahaa… nä sa jag, det var säkert en permanent tand också, så där, bara för att.
Och med dom historierna kom jag ihåg hennes tredje tand, och sa till henne att den gången satt du ju och gnagde på en barbiedocka då tanden lossnade. Nu puttade hon i mig och sa att hon inte alls hade gnagt på dockan, och då brast det för mig, jag började skratta för det lät så dumt, och Nicco fyllde i med att det lät ju precis som om dom inte hade någon mat på dagis, utan att dom satt och åt på leksakerna.
Ja ni vet ju hur det, då det är tyst överallt, och man sätter igång att skratta fast man försöker hålla sig… det blir bara värre. Och nu började även Nicco fnissa samtidigt som hon väste åt mig att sluta, men jag kunde inte det. Jag fick börja torka tårarna, innan mascaran skulle börja rinna nerför kinderna. Så blev det då äntligen vår tur och man fick annat att tänka på.
Hon berättade sedan att hon hört människorna sitta där och sucka, då vi fnissade och skrattade, men det bjuder jag på, kan man inte skratta och ha roligt bara för att man sitter i väntrum, då är det illa.
Önskar er alla en fin onsdag!
 

Livets berg och dalbana

Av , , 6 kommentarer 12

 

Vi har verkligen fått vara med om berg och dalbana och jag är inte så säker på att resan stannat av ännu, heller. Ingen har fått kliva av utan vi kastas mellan hopp och förtvivlan.
Tre gånger, under tiden då pappa legat inlagd, har vi nu fått tre ursäkter, av tre olika läkare. Ursäkter över hur dom gett oss information, hur dom har hanterat hela situationen och att ingen, gett oss en och samma information.
Vi vet ju inte på vilket öra vi ska lyssna. En läkare sa bland annat att dom inte tyckte att pappa gjort några större framsteg på en månad… då hade han legat inlagd i 16 dagar. Då mamma påpekade detta bad han om ursäkt och tackade för informationen. Inte är det då underligt att man börjar tvivla på kompetensen hos vissa utövare.
Nu först förstår jag också all kritik som lasarettet och dom olika avdelningar får, och som man så vackert brukar säga, man ska vara frisk för att vara sjuk. Allting är verkligen ledsamt och senast igår fick vi ytterligare, dåliga nyheter, och vi slogs ner i skorna igen. Nu behövs inte bara ett mirakel för att han ska klara av det här, utan mer än så.
Jag vill ändå inte klanka ner på hela sjukvården, det finns otroligt engagerade sköterskor och läkare, och dom gör sitt yttersta för att det ska gå vägen, men visst förstår man också att det brister, när dom är för få, och team spelet inte fungerar sinsemellan, och sådant krävs ju för att det ska fungera felfritt.
Jag, Emma och mamma satt och pratade en del igår kväll, efter att vi varit upp till honom, och det blir djupa tankar och funderingar, det hjälps inte. Men vi är nog alla överens om att det som kommer att hända, är för pappas skull och ingen annans, han kommer i första rummet och vi får ta det som blir.
Vi pratade även om det här med att man brukar säga att man vill komma ihåg dom som dom var, och inte hur dom ligger där på lasarettet och är sjuk. Men jag måste säga att detta påstående inte stämmer, hur många gånger har vi nu inte suttit däruppe, men min bild av honom kommer alltid att vara hans leende, och när han kommer gåendes från parkeringen med fika kaschen i handen.
Fotograf: Theresé Hällsten
Önskar er alla en fin dag!

Skit i ögat… jojo

Av , , 2 kommentarer 7

 

Jag blev sjukskriven, veckan ut, sedan går jag på jobbet och ser vad som händer då man kommer tillbaka till verkligheten igen. Jag känner mig ju betydligt bättre än för en vecka sedan, men det är inte bra… än, och därför känns det också väldigt dumt att chansa, och se om det går bra, och om det inte gör det, så kanske man orsakat en ännu längre hemmavistelse.
 
Sedan sa min läkare att dom inte kommer att hitta något fel på röntgenbilderna och även om dom gör det så kommer det inte att åtgärdas… det brukar vara så med ländryggar. Så då vet vi det också, undrar varför dom då överhuvudtaget röntgar en ländrygg, det måste ju vara totalt bortkastat. Jag sa till honom, att det må så vara, men det kan ju vara ”kul” att veta vad det är som är fel, och på det fick jag inget svar, utan bara ett hum.
 
Jag vet inte, men jag litar inte riktigt på min läkare… tyvärr, och det har hänt tidigare, till exempel då jag fick göra en sån där test om benskörhet, och killen som gjorde den gick igenom svaren och sa att på ena höften, var det en början på urkalkning, och han sa att jag skulle ta det med läkaren, för att eventuellt medicinera mot benskörhet.
 
Svaret jag fick från läkaren, brevledes, talade om att allt var normalt. Vem ska man då tro på? Jaja… jag får väl tro på tomten då, så har jag ju någon i alla fall 🙂
 
I bastun igår, blev det bland annat prat om fåglar, Jan B:s syster, hade nämligen oturen att få in en skraka i deras sommarstuga, den hann skita ner en hel del där, och dessutom lägga ett ägg, innan den lade sig ner för att dö, på ett bord. Usch vad hemskt, och sedan att måsta ta reda på all dynga.
 
På lon, där mina föräldrar bor på sommaren, kommer man först till en port, som alltid står öppen, förutom då det stormar eller ösregnar, här har ni en bild på den… eller två:
 
1½ meter ovanför porten finns det ett fyrkantigt hål, där man på den tiden då det var en hölada, slängde in höet. Nå, då jag var liten så var det hålet öppet, och på insidan, om man ville ta sig fram till luckan så fick man balansera på en rätt så bred timmerstock, som gick ända fram, då kunde man sitta där och tjoa åt världen.
 
När man kommer in genom porten så är man i en hall, med vänstra dörren som leder in till min då levendes moster, hennes man och mina två kusiner, i den högra dörren bor mina föräldrar. Dessutom finns det en trapp som leder dit upp och där kommer man fram till två dörrar, den högra dörren ledde in till ett rum som jag och brorsan fick ha som vårat, och våra kusiner hade det andra rummet.
 
Andra halvan av utrymmet däruppe, nyttjas som förråd. Och där spenderades en hel del tid då det regnade, ni fattar ju ljudet som kom på det stora plåttaket då det regnade… mysigt värre.
 
Ännu mysigare tyckte ju svalorna att det var då dom hittade av att flyga in genom luckan och bygga små bon därinne, under taket, jättetrevligt med alla skit som hamnade i trappen och därnere på golvet. Så dom försökte hålla dom undan genom att ta bona som dom höll på med, en gång skulle min mosters man, klättra upp till ett av dom och se om ungarna flyttat, ut, för hade dom det så skulle boet plockas bort.
 
Han hann komma sig en meter ifrån boet, då stack svalan ut ändan och sket honom rätt i ögat… det ni, det är värre än en snigel på ögat det 🙂 Sedemera lades hålet igen, och som ni ser på bilden så hänger det även plastband vid porten för att dom inte ska flyga in där, men ibland så händer det i alla fall.
 
En annan gång satt vi inne hos mina föräldrar då det plötsligt började skramla och krafsa i kaminröret. Jaha sa pappa, nu är det en fågel som trillat ner där. Han tog några sidor tidningspapper och vred ihop det med ett låååångt snöre. Sedan gick han upp på taket, skickade ner papperet genom kaminröret och stod där och såg ut som om han fiskade, och efter ett tag, tro det eller ej, så fick han napp.
 
Fågel nöp sig fast i papperet och följde med upp, vilken hissfärd han fick vara med om. Och givetvis, efter det, så lades ett lock dit, som skulle förhindra att fåglar trillade ner.
 
Och med den lilla berättelsen lämnar jag er till allt ni nu tänkt ge er på, själv är det frukost, röntgen, en blixtvisit hos en gammal kompis och sedan veterinären som gäller för mig. Fullt upp, med andra ord, ha det gott!
Presentation
  Sysselsättning: Jobbar som personlig assistent...YESS!!!. Bloggar om: livet, funderingar och tankar. Ålder: 56 Bor: Umeå Familj: min man Åke, döttrarna Theresé och Niccolina. Utbildning: grundskola Dröm: rättvisa åt alla, förmodligen en riktig dröm som aldrig kommer att gå i uppfyllelse. Bästa egenskapen: empatisk och ärlig Sämsta egenskapen: vill gärna ha rätt och har lite svårt att ge med mig. Husdjur: 1 japansk spets som heter Winstone Bil: kör en Audi quattro som bruksbil, men har även en camaro årsmodell 70, som är gatregad men som jag även kör dragracing med. Sen har vi i familjen även en Dodge Van, Volvo buss med garage utrymme längst bak, kan behövas 😀 Intressen: dragracing, att skriva, innovationer, människor i ren allmänhet. Vi bär alla på olika historier. Senast lästa bok: Mormor hälsar och säger förlåt Senast sedda film: på bio så var det Masjävlar vi såg sist. Har varit på bio totalt ca 5 gånger under sista 24 åren. Bästa maträtten: finns många att välja på, men en favorit är älgskavsgryta med pressad potatis och vinbärs gelé, tillbehör: en god sallad med italiensk dressing, mini rågrut och bords dricka. Förebild: min chef, Annika, en riktig överlevare som jag skulle vilja ha lite av hennes energi av och säljförmåga. Annars finns det nog en hel del att välja på, om man kunde ta lite av andras goda egenskaper och sätta dom på en själv. Bästa minne: finns så otroligt många minnen, egentligen alla stunder då vi varit tillsammans och fått skratta och må bra. Många såna stunder har vi haft genom åren då vi firat midsommar uppe i Maltträsk med ett gäng goda vänner. Därifrån har vi riktigt fina och roliga minnen. Fem bästa sakerna med Umeå: Med Västerslätt som utgångspunkt så har vi nära till allt, goda grannar, fina utflyktsmål som t ex hamptjärnsstugan, fina stormarknader och otroligt gott vatten i våra kranar.
Senaste inläggen
Senaste kommentarerna
Sök
Mina länkar
Arkiv
RSS Nytt från vk.se
Presentation

Sysselsättning:Personlig assistent och arbetsledare
Bloggar om:livet, funderingar och tankar.
Ålder: 52
Bor: Umeå
Familj: min man Åke, utflugen dotter som heter Therese och bor i Järlåsa samt yngsta dottern Niccolina. Är även, stolt mormor till Sally Maria Johanna, som föddes 29/6-2010.
Utbildning: grundskola
Dröm:rättvisa åt alla, förmodligen en riktig dröm som aldrig kommer att gå i uppfyllelse.
Bästa egenskapen:empatisk och ärlig
Sämsta egenskapen: vill gärna ha rätt och har lite svårt att ge med mig.
Husdjur:Winstone som är en japansk spets.
Bil: Kör under sommaren en Camaro årsmodell 70, (om vädret tillåter) den är gatregad men jag kör även dragracing med den. Sen har vi i familjen även en Audi Quttro, en Camaro -75 (projekt), Volvo S70 samt en Volvo buss med garage utrymme längst bak, kan ju behövas 😀
Intressen: dragracing, att skriva, innovationer och att vara delaktig i min familjs intressen, som bl a involverar bilar, och nu även Niccos dragracing karriär.
Senast lästa bok:  Silvervägen
Senast sedda film: på bio så var det Cornelis vi såg sist. Har varit på bio totalt ca 6 gånger under sista 26 åren.
Bästa maträtten: finns många att välja på, men en favorit är älgskavsgryta med pressad potatis och vinbärs gelé, tillbehör: en god sallad med italiensk dressing, mini rågrut och bords dricka.
Förebild: min före detta chef, Annika, en riktig överlevare som jag skulle vilja ha lite av hennes energi av och säljförmåga. Annars finns det nog en hel del att välja på, om man kunde ta lite av andras goda egenskaper och sätta dom på en själv.
Bästa minne: finns så otroligt många minnen, egentligen alla stunder då vi varit tillsammans och fått skratta och må bra. Många såna stunder har vi haft genom åren då vi firat midsommar uppe i Maltträsk med ett gäng goda vänner. Därifrån har vi riktigt fina och roliga minnen.

Fem bästa sakerna med Umeå:
Med Västerslätt som utgångspunkt så har vi nära till allt, goda grannar, fina utflyktsmål som t ex hamptjärnsstugan, fina stormarknader och otroligt gott vatten i våra kranar.

Maria Lundmark Hällsten