Etikett: lärare

Om ledordet är rättvisa, så…

Livet är ju aldrig rättvist, det vet vi ju, allihop, men då man står och pratar om, och låter rättvisa vara ett ledord och något man tycks stå för, men inte håller, då är det inte juste.


Rektorn för Liljaskolan, vill att alla ska gå på skolan med samma förutsättningar, det ska vara lika, för alla, och dom ska ha tillgång till likvärdiga saker, men…så är det uppenbarligen inte, där Nicco går, på fordons mek.

Dom får sämre grejer, av den anledningen att det är mer smuts därnere, mm, kanske inte så konstigt, om man håller på med bilar och motorer på dagarna. Då kanske man inte ska välja att ställa dit en soffa i vit klädsel, till exempel, den är inte vit, speciellt länge. Dessutom kan man påpeka, att soffan, redan var begagnad.
Igår  hämtade dom en annan soffa, den enda dom har, för att slänga bort den. Dom som nu satt på soffan, ifrågasatte, vad dom nu skulle få ha att sitta på, då hämtades det in en träbänk.

Det har funnits kaffebrygg och andra saker som försvunnit, men aldrig ersatts, varför? Och framförallt, varför ska dom ”bättre” sakerna finnas på ”storskolan”, som Nicco sa, Liljaskolan, kommer väl för evigt att förknippas med just fordon, och visst, det finns andra linjer att välja på, idag, men vad hände med ”lika för alla” tänket.

Vill man ha in fler elever, så vill man väl också kunna visa upp fräscha lokaler, bra och uppdaterade möbler och annat, detta är ju också en arbetsplats, för lärare, och för eleverna som ska vara där hela dagar, är det jätteviktigt att ha trivsamt runt omkring sig. Vem jobbar i sunkig miljö och känner stor entusiasm över att gå till jobbet, om det bara är gammalt och slitet. Då skulle nog jag söka mig någon annanstans.

2016-02-29 16.16.09Så, nog om detta och över till något annat. Kolla här vad man kan tycka olika, om en specifik dag:

10394841_1539712109661266_6963160458479425630_n 12803162_750201828444478_3391876059886995074_nHaha…så är det, och så kommer det att förbli, så länge vi har skottdagar 😀

Idag ska jag och Nicco, testa IKEA, ryktena säger dock att det är mycket folk där, svårt att hitta parkering, och man kan få köa i 45 minuter för att få sig en lunch, där. Nåja, jag tänker inte äta på IKEA, det är överskattat, men en plats att ställa bilen på, vore inte så dumt.
Nu iväg och träna, så var det bortgjort, och sedan kommer nog dagen att rulla på. Ha det gott, allihop!

Lååång start sträcka

Av , , Bli först att kommentera 13

Detta står att läsa skolverket
”PRESSMEDDELANDE 2016-02-12
För barn mellan ett och tre år är riktmärket för barngruppers storlek sex till tolv barn. För barn mellan fyra och fem år är riktmärket nio till 15 barn. Skolverkets nya riktmärken för barngrupper ska tillsammans med nytt stödmaterial bidra till att kommuner och fristående förskolor kan skapa en bra förskola för barnen.” Slutcitat
Precis som om dom idag, kommit på att det är obra med för stora barngrupper, och nu, tänker dom gör nåt åt saken.
2004, gick jag med i något som hette föräldraföreningen, vi hade kontinuerliga möten med skolpolitikerna om att få igenom, mindre barngrupper. Men det var knappt, dom lyssnade, lovade men det var inte så mycket som hände.
Oktober 2009 fick jag ett mejl, här är lite ur det:
”Vi som varit engagerade i föreningen känner oss nöjda med det arbete som vi har gjort under dessa år, vi har varit pådrivande i frågor som gäller att förbättra våra barns vistelse på förskolan och fått gensvar från För- och grundskolenämnden. Det har inte alltid varit lätt och vissa frågor har vi fått kämpa hårt för, som bland annat målet om 15 barn/ avdelning. Detta mål är inte ännu nått men att målet finns känner vi ändå är en vinst.

På årsmötet i våras beslutades det slutgiltigt att föreningen lägger ner eftersom det inte finns tillräckligt många som är villiga att fortsätta arbetet. De flesta av oss som drivit och varit engagerade känner att det finns mer att jobba för men vi känner att vi gjort vårt eftersom våra barn har slutat i förskolan eller bara har något år kvar och därmed har det inte funnits några som varit beredd att driva föreningen vidare.

Vi säger därmed tack för oss och hoppas att föräldrar oberoende om det finns en förening eller inte ska fortsätta att bevaka och engagera sig i förskolans verksamhet.”

 

Och det var slutet på den föreningen och det arbetet. Nu säger jag inte att vi lade grunden för detta, nya beslut, men att tankarna fanns redan då, och varför skulle det måsta dröja så här länge innan något gjordes åt saken.
Precis lika snopen blir jag då dom igår, talade om en skola i Sverige, där det är förbjudet med mobiltelefon i klassrummet, och att dom flesta tycker det är bra. Men jisses, är det någon överhuvudtaget, som kan säga motsatsen???
Snacka om dravel, visst kan eleverna vara utan mobil, under lektionerna, vart är annars koncentrationen, och vad lär dom sig.
På nåt sätt tänker jag, att om saker som bestäms, tar så här lång tid att driva igenom, så är det stora fel och brister, överallt, och det måste också vara en stor bidragande del, till varför det ser ut som det gör, idag, tyvärr. Och här menar jag skolorna, ungdomarna, och vart allting barkar.
Hade det varit mindre grupper, från början, så hade lärare sett alla barn, dom hade haft det mer lätt arbetat, och alla hade tjänat på det i längden. Dessa dröjsmål har ju blivit på bekostnad av våra barn. Men visst, bra att det då nu, händer något, tack för det…televerket!!!
Hoppas på en bra dag, för er alla!

ps. Kul att man kan sära på styckena i texten…(ironi), nåt är fel på denna sida, jag kan redigera, men det sparas inte som jag vill, sorry, men jag kan inte göra nåt åt det. Bara så ni vet ds.

Det går framåt…

Av , , 4 kommentarer 11

Mitt första möte eller handhavande med en dator, hade jag då jag var 15 år och gjorde min pryo på Rune Johanssons marknad, på Haga. Där blev jag snabbt insatt i hur man lade in kunder som hyrde filmer och hur man sedan tog bort filmerna som återlämnades. Min SO lärare (minns inte namnet just nu) kom förbi och imponerades av mitt hanterande av datorn, som om jag aldrig gjort något annat.

Men…det var nog inte så jädrans svårt som man kunde tro. Och hur snabbt har inte tekniken gått framåt. Internet skulle dröja x antal år till, innan jag ens hörde talas. Jag gjorde också en praktik på gamla Lantmännen (numer Granngården), och dom hade hela sitt lagersaldo inne på datorn. Där fick man också kika in, om det var något man sökte. Till exempel priser, eller om varor fanns på andra ställen, att kunna ta hem.

Sen fick vi då internet, hemma, och Theresé fick sin första dator och kunde surfa ut på nätet. Helt otroligt, jag var lite rädd för det där. Trodde att datorn, typ kunde explodera eller ställa till med ett elände värre än döden. Fast sakta men säkert vande man sig med än det ena och än det andra. Nu sitter man här och knappar, söker info, anmäler sig till saker, betalar räkningar och allt vad det kan vara, helt otroligt.

Men man är ändå bara och rör i ytan på allt man säkert skulle kunna göra. Så världsvan är man ju inte…än. Detta hände sig för bara 3 veckor sedan.

Jag skrev ju in Pinterest.com, en kul hemsida med tips på roliga och annorlunda saker man kan göra. Så fick jag ett mejl från Theresé, i ämnesraden stod det, gå med mig i pinterest. Jag svarade henne snabbt, och precis då jag klickar på skicka, ser jag att det är Pinterest som avsändare, inte Theresé.

Men det hade redan gått iväg, trots att jag försökte klicka på alla knappar jag hann med. 2 nanosekunder senare, får jag ett mejl från Pinterest, i ämnesraden: Behöver du hjälp?  Haha, ja se där, vad trodde jag nu skulle hända, egentligen, varför försökte jag stoppa mejlet, skulle datorn ha fått eget liv och jag skulle hädanefter vara styrd av alla kommandon den skulle ge mig…njaeee, skulle inte tro det va. Hoppas på en fin lördag, för er alla!

019 021

Usch vilken bilförare…jag är :)

Av , , Bli först att kommentera 9

 

Jag läste att dom har på förslag att man skulle få betala en högre försäkringspremie på bilen om man var en hetsig chaufför, hm…undrar om jag skulle åka dit på det då? Jag kan ju lätt reta mig på vissa saker, som till exempel i förrgår.
Jag kommer upp på Mariehem där mina föräldrar bor, min pappa har två p-platser, en under tak och den andra stolpen är ute bland dom andra platserna på den större parkeringen. Där brukar vi nu ställa oss om inte han har någon bil där.
Min plan var då att göra just det, men se, då jag kom dit hade någon annan…okänd typ, tagit platsen. Nu hade jag, om det inte varit så olyckligt att det finns en p-ruta bakom den platsen, ställt mig precis bakom bilen, i ren trots, alltså parkerat in den där. Detta är nämligen inte första gången det händer att någon ”knycker” hans plats, som han ju betalar för.
Men jag besinnade mig och tog istället och fotade regnumret med min mobil och tänkte att jag kunde ju ta reda på vems bilen är. Kommer upp till mamma och hoppsan, där sitter ju typen som stulit platsen, min lillasyster, hahaa…hon hade lånat sin sambos bil och inte kommer jag ju ihåg regnumret på den.
Nu till nästa händelse som inträffade igår. Jag kommer och kör Vännäsvägen från lasarettshållet, ligger i höger körfält och retar mig lätt på alla som viker ut i vänstra…enbart för att klämma sig in, längre fram, som vanligt.
En bil snett framför mig slår plötsligt på blinkersen för att komma in framför mig, jag saktar in…ännu mer, och ännu mer och sticker ut hela armen genom rutan och vinkar allt jag har att den ska svänga in, vilket den gör i snigelfart, så när vi är framme vid trafikljuset vid Ö.K,  ska den svänga in där, och bromsar helt *SUCK*.
Och då börjar lyset slå om till rött och Marias tålamod är slut, så hon trycker ner gasen och passerar skuffen med några cm, uppenbart irriterad, men njuter i stillhet av vrålet som Buicken ju kan ge ifrån sig och hoppas i sitt stilla sinne att gubben i bilen studsade till på sätet, och slog huvudet i taket…typ.
Sedan kom Niccos kille Rickard, hit igår kväll och berättade att han hade tutat på mig, utanför KFUM, men att jag förmodligen inte sett eller hört honom. Hahaa…njae, sa jag, jag var nog lite uppretad just då. Ja sa han, jag satt i en lastbil med min lärare (han går alltså på lilja) och när du kom så tutade jag och sa att det där är min flickväns mamma, men läraren hörde bara flickvän så han hade snopet sagt: Va…i raggarbilen, hur gammal är din flickvän då? Moahaha…nä, svarade Rickard, flickvännens mamma, och då fattade han, men historien förtäljer inte vad han tyckte om min körning 🙂
Önskar er alla en fin torsdag!
 

Skräcken på skolan

Av , , Bli först att kommentera 3

 

Jag vet inte om jag berättat detta tidigare men kom i alla fall att tänka på denna händelse då jag satt ute igår, och brevbäraren flängde runt härute.
 
När jag var gravid med Nicco, för 12 år sedan, så städade jag på backenskolan. Jag började halv sex på morgonen och var den första på plats varje dag. När senhösten kom så var det ju alltid kolande svart ute och inte fanns det en endaste lampa som sken på skolgården eller inne i skolan.
 
På dörrarna som var i korridorerna, som ledde in till klassrummen, så satt det små runda fönster, och av någon anledning tyckte jag att det var lite kusligt att gå förbi dom där dörrarna, man ville titta dit men samtidigt tänkte man att man förmodligen skulle dö på fläcken om det stod någon där och tittade tillbaka. Det var lite småläskigt, sådär. Nu var det bara den första timmen, varje morgon, som jag var ensam, sedan poppade det in fröknar och efter dom kom fritidsbarnen.
 
I alla fall så var det inte bara på skolan man kände sig lite olustig, utan varje morgon då jag kom körandes efter Backenvägen så mötte jag en cyklist med lyckoluva på huvudet. Jag gissade på att han bar ut morgontidningen, eftersom han alltid hade samma rutt, och han var dessutom den enda levande människan man stötte på, vid den tiden på morgonen.
 
 Nu hade det inte varit något att lägga på minnet, men alltid då jag passerat denne man så vände han sig om och tittade efter bilen. Jag fattade inte varför han nödvändigtvis var så intresserad av den. Nu hade vi på den tiden en ovanlig bil, säkert den enda här i Umeå, då det bara fanns 73 stycken totalt i Sverige, så från början tänkte jag ju att han bara var nyfiken på bilen, men sedan blev jag sådär osäker och tänkte att om han cyklar där borta vid skolan, och ser bilen där, så vet han också vart jag jobbar. Ja, ni vet, när man fått något på hjärnan så kan man inte släppa det.
 
Nu var det också så att när jag kom till skolan så låste jag alltid upp den stora dörren, men hade på inrådan av personalen på skolan, alltid dörrarna mellan korridorerna låst, dom ville ha det på det viset.
 
Denna morgon var inte annorlunda på något sätt, inte till en början i alla fall. Jag började alltid på övervåningen och däruppe var jag då jag hörde ett knackade ljud på dörren. Jag hann aldrig reflektera över vem mannen var (men å andra sidan vet ni väl vid det här laget att jag aldrig känner igen en människa om dom inte har samma kläder på sig alltjämnt) så jag gick och öppnade dörren, genast då jag gjort det så kände jag att det kröp bakom ryggen på mig, jag insåg att detta var mannen jag alltid mötte på morgonen, och nu hade jag öppnat dörren…
 
Jag är postbärare här, inledde han med, och sedan frågade han om det var jag som ägde den röda bilen därute på gården. Ehhh, ja, svarade jag och lät frågande. Ok, sa han, då har du glömt lyset på. Nu hade ju inte detta varit något att haka upp sig på om jag inte varit helt hundra på att jag faktiskt slagit av lamporna då jag kom, jag visste att jag hade gjort det därför det var något med lysknappen den morgonen och därför var jag så säker.
 
Ni kan ju gissa hur jag försökte analysera situationen medan jag stod och gluttade genom fönstret för att se om han försvann. Jag trodde naturligtvis att han skulle stå och lurpassa någonstans därute i mörkret då jag skulle gå ut för att släcka lamporna. Nä, jag tordes inte gå ut utan inväntade den första läraren som kom, sedan berättade jag för henne vad som hänt och då sa hon, jaha, men då är det din bil som står där med lysena på, dom har ringt från matsalen och berättat det. *stor inandning* ok, då hade ju mannen haft rätt, och ville ju bara vara till hjälp, jag kommer inte ens ihåg att jag tackade honom. Jag hade tryckt in lysknappen, men bara ett hack, så jag hade trots allt haft rätt…till hälften.
 
Efter denna händelse så försvann en hel del av olustkänslan av att vara där ensam, sen vet jag inte om man kanske är eller blir lite annorlunda då man är gravid, man tänker på saker på ett annorlunda sätt, åtminstone har nog jag gjort det.
 
När jag väntade Theresé så var min stora skräck att jag skulle dö så jag aldrig skulle få se henne växa upp och hur hon skulle se ut eller vad hon skulle arbeta med. Med Nicco, var det annars, då trodde eller tänkte jag att någon skulle skjuta mig i magen så hon skulle dö innan hon föddes, ja ni hör ju vilka vilda fantasier man kunde ha. Haha, fast vilda fantasier har jag nog ibland nu också, fast dom brukar inte vara så där dramatiska.
 
Önskar er alla en fin dag i solen!
Maria Lundmark Hällsten