Dagen till ära…fars dag, så tänker jag naturligtvis på min pappa, som inte finns här längre. Det är lite drygt 3 år sedan, nu. Förlusten, känslorna då, vad skulle hända, och hur skulle livet bli, utan en pappa, och en mamma som ändå bär den största förlusten, hennes livskamrat, som inte längre finns vid hennes sida.

Det var jätte tungt i början, men hur konstigt det än låter, så blir det lättare med åren. Man minns med glädje hur det var, dom bra sakerna, skratt och tokigheter.

Min pappa var rätt så bekymmerslös, aldrig långt från ett leende. Han ville gärna lära ut saker och det han inte visste, tog han nog rätt på, om intresset fanns där.

När en nära går bort, så försvinner dom ändå inte, det är ju genom våra minnen, bilder och historier dom får leva kvar, och för mig är pappa högst närvarande, varje dag. Så jag säger Grattis på fars dag, fast egentligen kanske man skulle gratta sig själv, för turen att vi fick ha just dig, som pappa.

Översta bilden har Theresé Hällsten knäppt, den andra, mammas kusins man, Bertil, dom sista…ingen aning 😀