Imorgon är det februari, jojomensan, och vad som brukar kännas vara årets längsta månad, försvann i en grisblink.

Skrev om gnäll igår, och påmindes sedan om hur många gånger per dag, gnälls det inte om vädret. Men varför…vem i hela världen besitter kraften att ens ändra på det. Vem gnäller vi för, och på vilket sätt blir vi hjälpta av det.

Det är lika ologiskt eller logiskt, beror på vem du frågar, som detta.

Haha, svarade precis Helena på hennes kommentar i mitt inlägg igår. Och jag håller med, och brukar även säga att man får gnälla. Det roliga blir väl då man gnäller om sånt som absolut ingen kan göra nåt åt.

Man svär åt vädret, men vädret spottar en rätt i fejjan, vinden sliter i ditt hår, åt fel håll och snön slutar inte falla, bara för att du skriker…-NU FÅR DET VARA NOG!!!

Egentligen är det nog inte vädret man är förbannad på, utan konsekvenserna som blir följden av det. Mja, varför ska man liksom ha jobbarpass precis då, varför hamnar det 1 meter snö på vårt tak, vem måste slita ut sig på att ta bort trippel plogkanterna och så vidare… i evighet.

Nåja, jag sa det i början och jag säger det igen. Nu är januari over and done with och även om det förmodligen, alldeles tvärsäkert, kommer att komma mer snö, så vet vi att det kommer en vår, så småningom.

Jag dristade mig till att städa i några kökslådor igår, och vips så var det fint och luftigt i dom. Hittade en tårtspade med graveringen Helga, på. Helga var min svärfars farmor, eller Åkes gammelfarmor.

Och det finns matskedar med bokstäverna C O L och ett litet k med två understreck.

Fick ringa hon som vet de mesta om dom utbredda släktbanden och kunde hon möjligen veta vem som ägt skedarna. Jo, Theresé visste, och hon trodde sig också veta varför ägarens matskedar hamnat i våra lådor.

Han hette Carl Olof Lundmark, k:et på slutet är sista bokstaven i Lundmark. Han var en bror till Nickes (Åkes pappas) farfar. Och 1862 var han bosatt i Levar och var handelsman. Kan ha haft nåt med gästgiveriet att göra. Han hade inga arvingar, så förmodligen var det av den anledningen matsilvret hamnade här.

Matsilver låter flådigt, men det är inga äkta bestick… fast på den tiden, var det nog inte alla förunnat att ha såna fina grejer hemma i kökslådorna.

Fick också veta av Theresé att Oskar var ett namn som användes flitigt. Det var till och med så att en av flickorna fick mellannamnet…tadaa…Oskara. Men nej…lika ovanligt tror jag, som min mormors namn, Sadura 😊

Här är i alla fall en bild på min mormor Sadura och morfar Evert, då dom gifte sig.

Plockade fram det lilla albumet igår, och anledningen till det, skriver jag om imorgon.

Må solen skina på era huvuden, och värma frusna själar. Ha en fin söndag allihop!