Etikett: minnesstund. Maria Lundmark Hällsten

Kan sandpapper vara lösningen?

Av , , 4 kommentarer 9

 

Jag skrev ju det då vi hade pappas begravning, att det är ju egentligen synd, att man träffas så här på minnesstunder efter en som avlidit, och det är ju för det mesta jätte trevligt. Man träffar människor man inte sett på år och dar och som man inte håller någon direkt kontakt med, och man vet, att den man är där för att minnas, också hade velat deltaga i levande livet och inte bara andligt.
Men då har vi det där med vem som skulle orka samordna något liknande, vart skulle man komma överens om att träffas, många bor ju på andra platser i världen. Vem skulle kolla att tiden och platsen passar flertalet, och hur skulle man få det att gå ihop, i slutändan.
Nja, då blir det nog övermäktigt, ingen har tid, fantasi eller kreativitet att utföra det, och allting fallerar. Minnesstunden efter Åkes moster var på Vingen, eller hotell Vännäs, som det så vackert heter idag, och det var en trevlig stund, mycket prat och sorl, och mysig omgivning, så tiden gick fort och plötsligt var det dags att åka hem och fundera om man verkligen skulle behöva fixa någon middag.
Mamma ringde och undrade om jag kunde komma och hålla henne sällskap på kvällen så jag åkte upp dit efter att ha snabbätit ett litet grillspett. Och jag blev väl där till halv tio, någonting.
Sen, då det blev dags att kvälla, så lyckades Maria med det mest otroliga konststycket att halka på köksgolvet (hon var barfota, och Nicco har frågat flera gånger tidigare hur fasen hon lyckas slira och halka hela tiden), ja, jag vet inte jag heller, hur man lyckas med det, men det gick, jag lovar.
Jag skulle valla in katterna och få ner dom i källaren, och det gick precis som det alltid brukar gå, Enya är det inga problem med, men Eloise hon går in i köket och när du vänder ryggen till så försöker hon smita in i tv rummet igen, och det var exakt så hon gjorde igår också.
Jag tvärvände och skulle sätta upp foten för att hindra henne att gå tillbaka, och när jag gör det så flätter den andra foten upp och jag landar obönhörligen på svanskotan, utan att hinna ta emot mig med armar eller annat… det var inte skönt.
Det gjorde till och med så ont att jag inte fick fram ett ljud utan jag låg bara där och försökte kolla om jag skulle kunna röra på mig eller inte. Enya kom upp från källaren igen och nosade mig i håret, hon undrade förmodligen om jag hittat på någon ny lek. Eloise satt som en stenstod i tv rummet och gluttade.
Nå, jag tog mig upp, och katterna gick ner i källaren, men jag visste att detta skulle jag förmodligen få känna av ordentligt, och oh ja, det gör jag. Jag kunde inte ligga på rygg och inte är det skönt att sitta eller försöka ställa sig upp heller… så går det, när man har halkiga fötter, får väl klistra dit nå sandpapper under hälarna så det inte händer igen då 🙂
Och en sån där händelse har jag ju skrivit om tidigare, då jag halkade genom hela köket, fast då stod jag ju kvar på fötterna, och drämde in kaffekoppen i dörrlisten, och Eloise låg därunder och väntade på att bli insläppt i tv rummet men hon försvann ju som en oljad blixt då jag kom farande. Mjo, så man skulle ju kunna tro att man hade lärt sig nåt, men icket.
Önskar er alla en fin lördag!
 
Maria Lundmark Hällsten