Ja det var inte många som gissade vikten på strykjärnet, hahaa… här har ni en bild på mitt strykjärn samt järnklumpen, för att ni ska få en uppfattning om storleken.

Och låt mig säga att jag vet inte ens om man kan använda järnet som potentiellt mordvapen, det krävs lite armmuskler för det 💪

Vikten är nämligen, modiga…tadaaa…

Fattar ni vilket gympass man måste ha gått igenom för att stryka lakan med det där? Helt obegripligt. Ligger ens tyget still? Jag tycker att tyngden borde göra att man bara knölar ihop det som ska strykas. Eller punktströk man bara, typ, la ner det och lyfte igen… hellvetans också (hellvetans lät bättre än det andra ordet, haha) vilket jobb.

Då kan man relatera till, att ALLT, var faktiskt inte bättre förr. Och nej nej, glöm det ni tänker säga, jag ska inte testa, jag fortsätter gissa hur dom gjorde istället, och besparar mina armar. Åkes farmor Tyra, använde det som motvikt i hennes vävstol, haha, finurligt, tycker jag.

Jag var upp till mamma en sväng efter jobbet igår. Vattentornet är verkligen coolt med belysningen som skiftar.

På nåt konstigt sätt, har ju vattentornet blivit ett riktmärke för hem. Inte konstigt, då man vuxit upp där. Och tornet syns vida omkring. Alla gånger då vi var barn, som vi åkte till stugan, vinter som sommar, då man äntligen skymtade vattentornet, så sa man säkert högt ibland, och andra gånger tyst i huvudet…nu är vi hemma.

Men hem på riktigt, är där man bor, och där man känner att man vill vara. Där hela atmosfären andas trygghet, trivsel och är ett ställe man längtar hem till. Sen är det absolut inte alla förunnat, att ha ett sånt ställe. Men det behöver inte heller betyda, att man inte kan få det.

Jag är då absolut på den plats jag vill vara, både vad det gäller boende, arbete och livet. Och jag är också glad, att vi inte vet ett skvatt om morgondagen. Vi får leva precis här, och nu.

Önskar er alla en fin torsdag!