Etikett: Mustasch

Nä, det där doppar man inte!

En av Niccos 18 års presenter är/var, en hårklippning, så vi åkte ner på stan igår, hon klippte sig och jag uträttade ett ärende. Efteråt tog vi en lunch bagel på Espresso house, trevligt ställe med utsikt över Renmarks torget:

2016-03-07 12.47.17 2016-03-07 12.47.51Vidare in på Finas, där vi tänkte hitta oss några dammsugare/filmrullar, för att ha något att fira på kvällen 😀 Där var dom alldeles för små, enligt Nicco, så vi traskade ner till NK istället, och förhörde oss om att dom verkligen var bakade där, och inga fabriksgjorda saker, och se, det var dom.

Macaronnes är ju något som är väldigt inne, jag har aldrig smakat en, så vi köpte ett 5-pack såna också, och bjöd över mamma och Bosse för provsmakning på kvällen.
Jag ska i ärlighetens namn säga att dom 85:- som dom 5 små kakorna kostade, inte ens skulle vara värda halva det priset, men nu är dom testade och behöver inte köpas igen. Däremot var dammsugarna, perfecto!!!

2016-03-07 14.45.332016-03-07 18.31.51Mamma berättade om en Malåbo, som var hembjuden på kaffe och till det serverades maräng. Något som kanske inte var så vanligt på den tiden. Gubben tog en maräng, doppade i kaffet, satt och pratade med marängen i handen…länge. Sa ingenting, tog en ny maräng, och upprepade det han nyss hade gjort…surrade på, tittade ner i handen och sa med förvånad och hög röst: Men vart fan tog kakan vägen???

Nej, man kanske inte ska doppa, just maränger, dom försvinner nog i tomma intet, då 😀

Sedan berättade hon om hennes farfar, på den tiden dom bodde i Jokkmokk, på andra sidan sjön, i Malå. Min mormor hade bett honom köpa en hink med fil, då han ändå var i Springliden. Han åkte skidor dit och hem, en väg på några kilometer, runt berget. Han hade med sig en mjölkhämtare, som han knöt fast på ryggen.

Hem kom han, och in genom dörren, vit i hela ansiktet och mustaschen…min mormor hade inte kunnat hålla sig för skratt, men svärfarn däremot, gjorde det, han var inte glad över att ha ramlat på skidorna och fått hela fil-tråget över skallen 😀

2016-03-08 08.14.47Min gammelfarfar, Johan Hällsten, även kallad Mr X

Jag tänkte på lillebror Lars, då hon berättade detta, honom kallade vi en period för filimon, då han älskade fil. Min pappa snickrade till i och med ihop ett litet enkomt bord till honom, som döptes till filimon bordet, där satt han varje sommar och åt förnöjt, av filet. Min gammelfarfar, borde ju vara filmannen, fast han inte hann äta av den 😀

Hoppas på en bra dag, för er alla!

Haparanda ligger inte i Mo i rana

Av , , 5 kommentarer 2

Ni som läst min blogg ett tag vet att jag suger på att känna igen människor och dessutom har jag lite problem med lokalsinnet. Nu vet jag ju att det kan ha sina orsaker, om jag nu är ansiktsblind, som det finns något som heter. Skulle egentligen vara ganska kul om man fick göra en undersökning för att komma fram till hur det ligger till, inte för att det skulle räknas till ett handikapp men för att jag skulle kunna säga att det finns en anledning till varför jag inte hejar på alla människor jag möter. Det skulle finnas ett ord att sätta på det.

Jag har tänkt en hel del på detta, nu på senare tid, och när jag tänker efter på hur jag egentligen gör för att känna igen en människa, och hur jag alltid har gjort, så är det först håret man tittar på, färg och bena, lockigt etc., mustasch, skägg, om det är en kille, ögon, någon som har en sned tand osv. Sedan är det kroppshållningen, hur dom går eller rör på armar och ben.
 
Vi satt ute i förgår och njöt av den varma solen. Det passerade en kille och en tjej, ett antal gånger, bärandes på målarburkar och sånt man använder sig av då man uppdaterar sin lägenhet. Eleonor sa att det var dom nyinflyttade som höll på renovera. Nå, sen kom Kerstin och satt sig, samma par kommer en sista gång efter ett tag och Kerstin undrar vilka det var, ja, sa jag, jag vet inte, har aldrig sett dom. Eleonor sa att det var dom nyinflyttade, och jag såg ut som ett frågetecken, nähä, sa jag, är det dom som har gått här fram och tillbaka hela tiden? Japp, säger hon, och jag har återigen bevisat att jag känner verkligen inte igen en människa, det går inte.
 
Sen har vi detta med lokalsinnet. Fösta gången jag kommer ihåg att jag hade problem med det, var då vi hade varit ett gäng på Ålidhem, jag var väl runt 16 år, och skulle gå hem därifrån…själv. Jag bodde ju på Mariehem då detta begav sig. Jag traskar iväg och tycker att jag går och går i evigheter, när jag kommer till en skylt där det står Sävar 12, så inser jag att jag är ute och cyklar. Ja inte bokstavligen utan att jag är lite vill, så jag får sno om samma håll jag kom ifrån. Jag hittade hem till slut men det var onekligen lite nervpirrande.
 
En annan gång som jag drar mig till minnes, är då jag har den lilla uppkörningen, detta var i juni, 1985. Körskolläraren säger till mig att nu tar vi och åker till Haparanda. Ok säger jag och tror mig veta att Haparanda ligger åt samma håll som Vännäs och kör ditåt. Nu hade han ju tänkt att jag skulle läsa på skyltarna, vilket jag inte gjorde, utan jag gick efter vart jag trodde att det skulle vara och se…jag hade fel, Haparanda är inte i Mo i rana. Men en lärdom fick jag ju av detta, jag vet idag vart Haparanda ligger och åt vilket håll jag kör om jag ska till Mo i rana.
 
Och med denna lilla blogg så önskar jag er alla en fin tisdag.
 
 
Maria Lundmark Hällsten