Etikett: Nydala

Dramatik på promenden

Av , , 2 kommentarer 8

 

Jag fixade inte bara en promenad igår… utan två, jojomensan. Jag och mamma for iväg och gick ner på Nydala en sväng och på väg tillbaka, uppför backen fick mamma plötsligt ett blodsockerfall. Hon har ju diabetes, och gjorde den fatala missen att inte kolla sockret innan vi gick och inte hade hon något ätbart med sig heller.
Så det vart att gå in i en trappuppgång, hon fick sätta sig ner på bänken som stod innanför dörren och jag fick gå runt och börja plinga på dörrarna. Den fjärde dörren jag ringde på, öppnades och där stod en yngre kille och undrade vad jag kunde vilja.
Jag förklarade tvärt vad som hänt och undrade om han hade något sött, drickbart hemma och han trollade genast fram ett stort glas juice och två Dumle kolor.
Hon fick i sig det rätt snabbt och blev pigg på bara några minuter. Jag vet inte vad vi tänkte, jag kollade aldrig vilken adress vi var inne på eller vad det stod för efternamn på dörren, för något borde han ju ha fått för sitt engagemang. Vi får säga tack, på det här sättet och jag hoppas att om han någon gång behöver hjälp, så kommer han att få det också, från oväntat håll. Fler såna människor behöver vi.
Efter middagen satt jag och skrev adresser till alla vi ska skicka tack kort till, och det blev inte bara tio eller tjugo stycken, nä, närmare fyrtio, och jag som knappt använder penna numer, kramp i handen hann jag få. Och sedan tog jag en 25 minuters promenad till Preem… den lite längre vägen, så därför kan man ju säga att jag fixat två promenader, en med dramatik och en utan, inte illa.
Jag önskar er alla en fin tisdag och ett litet ps, kanske, apropå att ha diabetes. Jag trodde att druvsocker var bra att ha på fickan och frågade mamma varför hon inte hade det. Då sa hon att diabetes sköterskan sagt att man måste ta så många innan dom gör verkan, så ett glas läsk, en Festis, juice eller saft, är det bästa, något sött drickbart, för det åker ut i kroppen rätt så omgående, så då vet ni det också.
Jag föreslog mamma att ta med såna där småäckligt söta chokladpraliner fyllda med likör, med risken att dom krossas i fickan och hon får gå runt och lukta alkohol… nä, det var ingen bra idé 🙂
 

Akuten by day and night

Av , , 2 kommentarer 4

Gårdagen började bra, satt ute och blev bjuden på förmiddagskaffe av Jan och Ingegerd, och med vi menar jag både Sören, och Gunbritt (rätta mig om jag tar fel på hennes namn), och jag, hunden Fanny var också med som fotvärmare. Vi väntade på Åke som jag hade tänkt skulle ge en liten guidad tur i bussen, men av någon outgrundlig anledning så hade han slocknat på soffan. Kan det måhända vara lördagens efterdyningar som gjorde sig påminda?

Nå, jag fick visa upp bussen istället, så många kvadratmetrar är det ju inte. Sedan blev det lunch dags och jag gick in och fick väcka både Nicco och Åke. Nicco som dessutom skulle följa med några kompisar till Nydala, så för henne blev det bara att studsa upp ur sängen, ta ett äpple på vägen dit och en bulle med saft som fika nedstoppad i väskan.
 
Sedan gick Åke ut till Camaron, själv satt jag mig med Britt och Eleonor ute på en annan del av gården. Ha, man kanske skulle göra en liten dokussåpa med det namnet, istället för i en annan del av Köping, menar jag. Nå, Britt gick upp och kokade kaffe så både jag och Åke fick oss en kopp. Inte så tokigt folk som bor här, må jag säga 🙂
 
Sen ringde min mobil, det var Nicco, som sa att hon gjort illa sig i foten, jag begrep ingenting, sen fick jag tala med hennes kompis Alicia, som först hade tänkt lägga på luren för att Nicco inte kunde prata, men stopp och belägg sa jag, vart är ni och vad händer? Dom säger att Nicco kanske ska på akuten, jag vet inte, hon har kanske brutit nån tå…fortsatte hon, ok jag kommer, sa jag och skyndade mig upp för att hämta väskan, sedan hämta Åke som gått tillbaka till garaget, jag ville att han skulle skjutsa upp oss på akuten, jag vet att man får stå där i två timmar, men jag har aldrig någonsin varit på akuten och det har gått fortare än så.
 
Vi kom dit strax före 16, och var hemma 22.42, och fick äntligen äta middag. Vilken jädrans dag det hade varit. Överfullt i väntrummet, in till läkare, vidare upp till röntgen:
 
Ner till läkaren igen som sa att hon brutit ett ben i foten, vidare väntan i väntrummet, sedan ortopedläkare, och sist gips skena:
 
Dom ska ha en liten genomgång av hennes skada idag, på ortopedtekninska, så får vi höra om det blir gips, eller möjligtvis sula och bandage, samt givetvis kryckor. Usch, jag som skrev igår att folk skulle passa sig för oss, för vi hade säkert dålig karma, hm…men det borde ju inte gälla egna familjemedlemmar, eller hur, nån j-kla måtta får det väl vara.
 
Jaja, vi fick oss i alla fall en hel del skratt på akuten också, tro det eller ej. Till slut, då vi var som mest trött och hungrig, så kanske skratten var mer desperata, vi höll på få skrattanfall som man inte skulle fått hejd på om vi inte slutade titta på varandra.
 
Jag lyckades hitta en maskin där man fick köpa godis (godis när man håller på svälta ihjäl, är inte kul, varför kan dom inte sälja mackor istället, jag bara undrar), nå, maskinen pratade när man dragit sitt kort och jag blev så rädd att jag höll på tappa börsen, ja prata, jag tyckte att den skrek.
 
Sen, när vi skulle ut i väntrummet igen, efter läkarbesöket, så skulle man trycka på nyckelknappen för att låsa upp dörren och sedan dörröppnaren, tror ni jag hade koll på åt vilket håll dörren öppnades…nä, och där satt hela väntrummet vänt mot oss, och Nicco var den som satt närmast dörren i sin rullstol, men hejdlöst, jag tror alla fick sig ett gott skratt då rullstolen dessutom fastnade i dörren. Jag tordes inte ens titta på nån därute för då hade jag aldrig slutat garva.
 
När vi sen fått foten gipsad och jag ökade stegen på väg mot dörren så kom killen som lagt gipsskenan, nä, vänta två sekunder sa han, ni ska få skriva under ett papper, ok, vi gjorde det och tog ny sats mot utgången, nä stopp, vänta två sekunder till, sen kom ortopeden, tittade på gipsskenan och sa, näpp, det där godkänner jag inte, det får göras om igen. *STOR SUCK* det var bara att dra tillbaka henne till gipsrummet igen. Ny skena och sedan order om att vänta i en halvtimme innan vi skulle få åka hem.
 
När vi sedan kom ut i korridoren så föreslog Nicco att vi skulle ducka, sedan springa till dörren utan att dom skulle märka att vi var på väg ut, men det behövdes inte, ingen såg oss 🙂
 
Ja, vilken dag, den vill vi helst inte göra om:
 
Ha det gott!