Etikett: omgivning

Trevlig kväll med Öl 🍻🍺 i fokus och trevliga människor

Av , , 2 kommentarer 15

Jomen jag fixade minsann steghyllan, fick bli lite gult, mitt i alltihop. Ser faktiskt lite varmare ut

Winstone är ofelbar, han kom spurtande då jag steg upp från soffan för att fota. Sedan försökte han placera sig så jag skulle få med honom. Haha, är han van eller är han van, eller…är han godis sugen 🤔😁

Öl provningen genomfördes på Mopar klubben nere på stan. Ett ställe vi aldrig varit in på. Inga bilar ryms därnere, men bil/fordons relaterat, rakt igenom.

Inredningsdetalj på toaletten 😜

Öl provningen ja, i mitt inre hade jag föreställt mig att vi skulle få öl i små små glas, och det skulle smakas och smuttas, och vi skulle komma fram till hur man använder sina smaklökar på rätt sätt. Men nej, inte riktigt så.

6 plastmuggar var, och 6 flaskor/burkar per par.

Sen berättade han lite om hur öl framställs, skillnader på humle och malt, hur smaker kan framträda utan egentliga tillsatser och sedan, öppnas burk nummer 1. Han visar hur öl ska hällas upp, lukta, och drick.

 

Efter varje öl gick han runt och frågade vad vi tyckte om det vi fått. Han tyckte det var extra roligt, att vi ändå var några där som inte är öl älskare i nån större bemärkelse. Men att vi ändå testade och hade åsikter. Här kan jag ju tillägga att hade det varit vin, hade jag inte deltagit alls 🤣

Den sista öl vi fick var denna

Jisses, den väckte nog mest beundran också, bland alla som var där. En öl, som smakar choklad, godiset Marianne och enligt mig Calua (lite kaffe). Jag sa med en gång att den där ska man nog bara servera i ett snaps eller likör glas, till en efterrätt. Dricker man en hel burk själv, är man nog redan fulltankad 🤪

En jätte trevlig kväll och trevliga människor. Det behövs ju inte just nå mer än så.

Det kom fram en trevlig kvinna som Åke känt sedan ungdomens dagar. Hon berättade att hon brukar läsa min blogg ibland, och här sa hon något jag tycker är väldigt intressant. Hennes upplevelse av mig in real, var inte vad hon föreställt sig genom mitt skrivande. Hon trodde att jag skulle vara mer, ja kanske framåt, mera pratsam, och på.

Fast själv är jag nog mer en som tar in omgivningen, lyssnar och känner efter, försiktig kanske. Men lugn bara, jag kan nog både höras och synas men jag tror inte att jag är den som tar upp plats. Det kanske är något som växer fram vartefter man lär känna någon. Mina nära vänner känner nog mig som den jag är. Om det sedan stämmer in i hur jag skriver, det kan bara dom tala om.

Och här mindes jag plötsligt vad en kollega till mig, sa vid ett tillfälle då vi satt och pratade om hur vi är som person. Till saken är, att jag är arbetsledare, vilket är en roll man har i sitt yrke och med det hon sa, undrar jag om det var utifrån den rollen, hon beskrev mig. Hon undrade hur mina vänner skulle beskriva mig. Hm…

När jag sa att det är svårt att säga men… dom skulle nog säga att jag ofta skrattar och är glad. Lättsam och hjälpsam. Då såg hon snopen ut, och jag förstår att hon har en annan syn på mig. Hon tycker att jag är rak, lite hård, nån man lyssnar på och respekterar. Jag kunde inte annat än skratta då med, och nu tänker jag att hon utgår ifrån min arbetsledarroll, inte jag som person.

Fast jag har påpekat att jag är ju främst en personlig assistent, precis som mina kollegor. Även om jag leder och fördelar arbetet så gör jag ju samma saker som dom andra. Jag rider inte på nån våg.

Nämen på riktigt, visst är det intressant och kanske lite tankeväckande också.  Man är den man är, fast i olika nivåer, beroende på omgivningen. Kanske inte ALLA människor, men dom flesta, skulle jag vilja påstå.

Tackar för inbjudan vi fick av Hedins, till denna öl kväll. Riktigt najs och hey, vi fick en rejäl sovmorgon på det, känner oss pigga och utsövda. Kunde ju inte bli bättre

Ha en fin söndag, allihop!

För alltid och för evigt!

Av , , Bli först att kommentera 13

Jag kände mig nödbedd att testa en av dom där apelsinerna, eller vad det nu är för nåt som växer på citrusträdet, Winstone blev som besatt, han älskar saker med skal på:

70173594_10157408574086585_3080020652548161536_nÖnskar, så här i efterhand att jag hade filmat mig själv, trodde inte att det fanns nåt som ser så sött ut, och som kan vara tio resor surare än citron, tvitvitvi…

Inte ens hunden fick en klyfta och han dumförklarade nog mig som spottade ut det jag hade i munnen och kastade bort det jag höll i handen.

På promenaden träffade vi på Åke som hade en utkörning i omgivningarna, Winstone betedde sig som hundarna man sett på filmer som möter the home coming soldiers, han blev lycklig och smågrinade då han sprang Åke till mötes.

69815930_10157408579051585_2074299655839023104_nPlockade in mer blåbär och gjorde en blåbärspaj, under strängbevakning:

70866108_10157407098151585_2576163934381801472_nOch jag må säga att det färdiga resultatet, blev den bästa blåbärspajen jag ätit nån gång.

70066252_10157407368426585_6488344000997621760_nMin teori är att dessa amerikanska bär, inte är lika saftiga, och man använder inget potatismjöl, inte heller, behövde man strö något socker över bären, eftersom dom är sötare än våra ”vanliga” bär. Tycker oftast att just blåbärspajerna kan få en något frän smak, och det gillar jag inte.

Den här blev knäckig och lite seg…helt underbar!

Avrundar med ett minne, inte från Facebook, det hade jag inte då, men bloggen.  För 7 år sedan, 3 dagar innan detta, så hittade jag en fyrklöver i en gammal receptbok och funderade på om lyckan från en hittad fyrklöver, även gällde om man hittade den efter nån annan. Och nej, så var det nog inte i vårt fall.

DSC05020Citerar från min blogg:

”Smärtsamt

Av Maria Lundmark Hällsten, 11 september 2012 kl 08:47

Livet och allt vad det innehåller, sorg, smärta, lycka, räkningar som ska betalas, telefonsamtal som ska göras, ter sig ganska patetiskt, då överleva är prio ett.
Håll ut… för vår skull!

Jag och mina syskon, samt mamma och Theresé (som kommit upp från Järlåsa), har tillbringat ett antal timmar på lasarettet. Det är min pappa som varit med om en allvarlig olycka, där han får en järnbalk över sig och ligger fastklämd under 4 timmar, innan man hittar honom. Han är vid liv… men givetvis skadad och läget är fortfarande kritiskt, därför håller dom honom nersövd och kommer nog att göra det ett bra tag framåt.

Man tänker att tiden helt plötsligt stannat upp, det enda man gör, är att prata, reflektera över vad, hur och varför…man hinner tänka en hel del på livet i sig, men allt annat lägger man bort och den vanliga vardagen, går på sparlåga.

Under vissa stunder kan man skratta och det känns riktigt bra, och i nästa stund rinner det tårar utan att man egentligen sagt eller gjort något… och det är verkligen jättejobbigt.

Av allt som händer i ens liv, ska man nu ha något att lära sig (enligt vissa), och då sitter man och funderar vad man nu ska lära sig av detta…och nä, jag vet inte, jag har då ännu inte kommit på ett bra svar… än, inget som man inte visste om sedan tidigare.

Vidare kan man ju då också fråga sig om det verkligen är så, eller är det nåt man säger för att man egentligen bara vill ha ett svar… nåt att skylla på och man tycker inte att saker kan hända, bara för att.

För varför ska en människa straffas för att några andra ska lära sig av det???” slutcitat

Ulla, la ut en länk till låten forever young i ett inlägg jag hade här på FB, för 2 dagar sedan,  och hur konstigt det än må låta, så var det en av pappas favoritlåtar, han levde inte för evigt, men där han är, finns nog evigt liv utan smärtor och han kommer att leva kvar, för evigt, i våra hjärtan <3

Min son…

Av , , 2 kommentarer 12

Nu ska jag börja med att göra ett tillägg… en förklaring till min blogg igår. Jag kan fortfarande inte skriva om den specifika situationen jag syftade på, men det kan ju gälla så mycket.

Ponera att min son (jag har ingen son men vi kan ju låtsas), han har en diagnos, men det är inget vi sprungit runt och delgett andra. Nu har vi fått lära oss att hantera hans mående på ett sätt som funkar för honom och oss.

Rätt vad det är så händer det något… ehhh, låt oss säga att han börjar röka, den lilla spjuvern. Detta ses med oblida ögon, både från oss och omgivningen. Dom som vi nu luftar detta problem med, lyssnar och säger sedan: Ja, men det är ju bara att säga åt honom att sluta *färdigdiskuterat*.

Detta var ju lätt för dom att säga, dom vet ju inte hur han mår i övrigt, eller hur vi får tassa på tå för att inte hans värld ska braka samman.

Å andra sidan, ska man kanske själv, tänka sig för innan man då säger vissa saker, på nåt sätt hör det säkert till vår natur, att vilja komma med råd och lösningar. Har även hört någonstans att detta är mer vanligt bland oss av det kvinnliga könet, till exempel om våra män/killar berättar saker för oss enbart för att vilja delge och göra oss medveten om vad som pågår, så ska vi, snudd på alltjämt, komma med en lösning.

Jag vet… jag är precis likadan själv, jag lyssnar, och säger, men varför gör du inte så eller varför säger du inte bara det? Mm, väldigt lätt att säga, och ibland får man medhåll, det var en bra idé, men jag gjorde ju inte så… typ.

Ett annat exempel, i min bekantskapskrets (återigen ett påhittat exempel) så finns det en kvinna som blivit misshandlad under flera år, både verbalt och psykiskt. Hon berättar detta för sina närmaste vänner och givetvis säger alla: Men lämna honom då!!!

Återigen, väldigt lätt att säga, men av någon andledning har hon ju inte gjort det… än, och den anledningen vet vi inget om. Dessutom finns en stor risk att den som berättar detta, slår ner sig själv i skorna… tycker att hon är dålig (precis som hennes man talat om för henne) eftersom hon inte ens duger till att lämna honom.

Så, det var nåt i den stilen jag menade med goda råd och att man ska tänka sig för, jag menade inte dom här små goda råden man får av sina vänner och bekanta om hur man bäst lagar till en äppelkaka, vilken färg som passar till den röda tröjan eller vad dom anser om skolan idag. Men för den skull, innebär det heller inte att man inte ska kunna sitta och byta erfarenheter, men det blir ju som nalta eljest, då ger man och tar, man kan lyssna och man kan konfirmera att man hört.

Det var lite större tyngre saker jag syftade på, så fortsätt att ge råd i all välmening, det kan ju vara just du, som säger den utlösande faktorn som gör att personen bestämmer sig för att gå vidare och göra ett annat val för att lösa sina problem… vem vet 🙂

Nu mina vänner ska jag gå ut med Winstone, sedan ska jag baka Tinabröd, och förbereda kvällens middag, som blir lasagne… önskar er alla en fortsatt trevlig torsdag!

Maria Lundmark Hällsten