Etikett: orädd

Nån annan tog över projektet och vi fick oväntat besök

Av , , Bli först att kommentera 12

Igår rullade Niccos framtids projekt, vidare till nån annan som nu får lov att projektera.

Camaron vi köpte 2014, där planen var att den skulle göras i ordning, för att jag skulle få lite att tävla emot.

Men tid, mina vänner, och pengar, för all del. Det är något man ska räkna in i ekvationen, och gör man en ordentlig uträkning, utan positivitet, hade man nog kommit fram till att det inte skulle bära hela vägen.

Chassit har stått i flera år, även motorn som köptes separat. Efter lite påtryckning av moi, så satt Nicco ut annons och tjopp tjopp så blev det fart och snabbt var det en man från Luleå som betalade in 5000 i handpenning och igår var han här med bär och körhjälp. Känns ändå roligt att den eventuellt kommer till liv efter år i delar. Den var ju även i delar och molekyler då vi hämtade hem den från Norsjö.

Det blev ombesiktning på min Audi. Handbromsen (inte alls ovanlig), och sen var det kulan som inte låste fast ordentligt. I övrigt såg den tydligen fin ut, under, haha. Själv tycker jag att det känns och syns som om man åker runt i ett rostlik, ful och dann. Och den fördömda gula lampan lyser fortfarande och den går Inte alls som den ska…

Arla morgonpromenad med Winstone i ett kallt men vackert landskap. Lördag och söndags promenader på morgonen, är dom bästa. Innan alla vaknat till liv och dragit igång dagen 🧡

Åke gick ut för ett tag sedan och skulle se om han kunde fixa kulan. Han kom in och berättade att vi hade besök. Kolla bara

Rådjuret stod och käkade gräs runt häcken. Inte alls rädd…

Nu ligger den i häcken bakom garagetältet. Jag delade upp ett äpple och slängde ut. Får se om den tar det. Åke var frågade till några djurspår han inte kände igen för två kvällar sedan. Nåt som gått på altanen, det borde ju nästan ha varit rådjuret då. Hur roligt det än må vara med djur så är det ändå tråkigt att den hittat hit. Då får man ju vara rädd att den blir skrämd och springer rätt ut i trafiken.

Höstljus pågår fram till imorgon, 19 november och den 17 november avrundades Höstljus med att kulturcentret Idean tände tusentals ljuslyktor i Vänortsparken, skapade av Umeås förskolebarn. Larsa Berggren var där och tog den här superfina bilden, som jag fick låna av honom. Ett bra avslut på dagens inlägg, tänker jag. Och med den önskar jag er alla en toppen lördag!

Vilka otroliga kontraster det finns, därute 🦛🐩

Av , , Bli först att kommentera 19

Vi har fått en ny vikarie på jobbet, jag hade ett inskolningspass med honom i förrgår. En riktig stjärna, som bara vet, hur man bemöter människor, tar hand om och ser efter dom man jobbar hos. Nå, han är från Kenya, och har bott här i snart 8 år.

Vi kom att prata om djur, och vilka djur vi är rädda för. Min brukare är en hårding, inte rädd för nåt. Han å andra sidan, är rädd för ormar. Inte så konstigt egentligen, deras ormar är betydligt giftigare än våra. Han hade haft 2 möten med orm, hemma i deras lägenhet i huvudstaden i Kenya.


Sen fortsatte han och berättade att som barn, var det ju andra djur som dom skulle passa sig för… håll i er nu… krokodiler 🐊 och flodhästar 🦛
Jag blev alldeles hänförd, tänk vilka sjuka kontraster det finns i världen. -Nej, idag blir det inte att bada i sjön, flodhästarna hänger där. -Passa dig för krokodilen nu när ni är ute.
Kontra våra upplevelser här hemma. -Klappa inte på hundar utan lov…


Kan ni gissa att han skrattade då jag berättade om mitt lilla djur jag är rädd för. Jodå, han skrattade och mellan skratten kom han med samma konstaterande som alla andra… Men fjärilar, dom är ju jättefina… och dom bits ju inte. Johoda, sa jag, det kan dom, har du aldrig sett dom med huggtänder.

Intressant var det också att höra om språken. Dom pratar Swahili, men har engelska i skolan. Sedan finns det 42 olika språk i stammarna. Ok, sa jag, ungefär som dialekter då? Nej nej, alla stammar har sitt egna språk. Jösses!!

Jag frågade om han, firar jul på något sätt, och jodå, dom firar ju, precis som vi. Men där är det inte jultomten som kommer utan Father Christmas.


Father Christmas är ursprungligen en personifiering av julen som förekommer i engelsktalande länder, dock inte i USA och Kanada. Figuren ledde till utvecklingen av den moderna Jultomten i USA, och är numera ofta synonym med just Jultomten. Där får man presenter på juldagen.

Sen tänkte jag, apropå denna pratstund vi hade. Vilka intressanta historier och upplevelser man får höra om, om man bara frågar. Och tänk hur många vi är, och hur många vi har runt omkring oss, som vi faktiskt kan fråga. Alla har vi historier att berätta.

Tog en bild på mina 2 pelargoner som står i köksfönstret.

Då jag gjorde det, dök detta upp i min skalle… Rustad, rak, och pansarsluten. Mm, den dikten, har jag en gång i tiden, skrivit ner i en bok. Jag var runt 14-15 år, och vet inte riktigt varför den fastnade då.


Karin Boye är i alla fall den som skrivit den, och här kommer den i sin helhet. Tänkvärd ändå och som med målningar är det fri tolkning. Med den önskar jag er alla en fin onsdag!

Jag vill möta…

Rustad, rak och pansarsluten
gick jag fram --
men av skräck var brynjan gjuten
och av skam.

Jag vill kasta mina vapen,
svärd och sköld.
All den hårda fiendskapen
var min köld.

Jag har sett de torra fröna
gro till slut.
Jag har sett det ljusa gröna
vecklas ut.

Mäktigt är det späda livet
mer än järn,
fram ur jordens hjärta drivet
utan värn.

Våren gryr i vinterns trakter,
där jag frös.
Jag vill möta livets makter
vapenlös.

Helt orädd…ska man vara

Av , , Bli först att kommentera 3

Gick ut och hämtade Jennifer på scouterna igår kväll, i stormen och snön, då man egentligen skulle ha suttit framför en öppen brasa någonstans i världen. Det var som att gå i lera, man tog två steg framåt och ett bakåt. Dessutom fick jag öva i att gå ner i spagat. Det är fruktansvärt halt under snön och det är där traktorskopan legat mot backen. Varför kan dom inte sätta en typ av rasp därunder i stället för att det bara ska var blankt? Inte är det konstigt att folk bryter benen av sig. Det behöver ju inte vara så dom river upp den hårdpackade snön under, bara så pass att det inte blir blankt.

Jennifer hade ett litet utlägg på hemvägen om att när man är rädd för att halka så gör man ju det. Sant, därför att man går och spänner sig, och jag tror också att ju äldre man blir desto värre är det.
 
Minns en vinter då jag hämtade Jennifer från skolan, hela skolgården var ett stort, tjockt ishav och barnen sprang omkring helt oberörda medan alla lärare och fröknar trippade runt gården och vevade på med armarna. En fritidsfröken kom fram och vi stod och pratade, och hon sa att visst är det konstigt att dom inte ramlar? Nä, sa jag, egentligen inte, dom är inte rädd för att falla, dom tänker nog inte ens på det så dom håller upp farten och därför klarar dom sig. Dessutom så har dom bara hälften av en vuxens längd så om dom ramlar så blir det inte så högt fall. Dom glider bara omkull, och vi sätter oss med en ordentlig smäll.
 
Jag och Åke var ute och körde för nån vecka sedan och körde på Morkullevägen, Åke frågade om bron eller viadukten som vi alltid kallade den då jag bodde på Mariehem, hade funnits där (man passerar under bron på väg upp på Mariehemscentrum). Ja svarade jag, såvitt jag minns så har den det. Och där har man sprungit många gånger uppe på räcket. Helt orädd för döden eller vad som skulle ha kunnat hända om man tippat över på fel sida. Det är trots allt några meter ner till asfalten. Men återigen, man var inte rädd och det var nog det som räddade en, plus en massa tur.
 
Idag är det broddar under skorna, ska jag gå ner i spagat ska det vara för att jag vill det, inte för att man blir lurad till det. Ha en bra dag och håll er på benen.
Maria Lundmark Hällsten