Etikett: pil

Synd att man är oklonad

Av , , Bli först att kommentera 10

Jag har haft fullt upp på morgonen, inte bara med köttsoppekokning och underhållsfärgning med henna. Fick ta nån timme i telefon och reda ut diverse saker. Har svarat på en massa frågor som ingår i en studie om samernas hälsotillstånd, och plockat i lite random grejer…puh, tur att man kan roa sig, synd att man inte är klonad, dock.


Därför får ni en oldie, gammal historia men det är 11 år sedan jag skrev den så…ni kommer säkert inte ihåg den.


I början på 80 talet satt det en sån här skylt, en bit, utanför vårt hus.

På den tiden svängde ju vägen lite runt kyrkan, och det var ett övergångsställ där med trafiklysen.

Åkes mamma, Elsie, la en dag märke till en snubbe som stod på refugen och kikade upp på skylten. Han tittade på den, tittade ner på sin armbandsklocka, sedan upp på skylten igen, tog tag i stolpen och skakade. Samma procedur upprepades ett antal gånger och till slut förstod svärmor vad han höll på med.

Han trodde i sitt sinnestillstånd att skylten var en klocka, och tiden stämde inte överens med tiden han hade på sin klocka, dessutom måste han ju ha funderat över vart den andra visaren hade tagit vägen.

Elsie berättade detta för oss, en kväll då var var där och drack kaffe. Theresé, som inte var så gammal, gissningsvis 3 år, lyssnade med stora öron på historien, hon tog även åt sig av diverse utsvävningar med händerna och hur hon visade hur snubben tagit tag i stolpen och skakat.

Sedan kunde Theresé berätta hela historien själv med stor inlevelse. –Titta på klockan, titta på skylten…och skaka! Det är nu en mening som ofta används då någon tittar på sin klocka, av någon outgrundlig anledning 🙂

Ha en fin onsdag, allihop och hoppas solen skiner där ni befinner er. Eller som Sally sa, som liten…holen hiner!

Var som och när som!

Av , , 2 kommentarer 19

Jag fick fortsätta plocka saker som på grund av vinden, inte längre låg eller satt kvar där dom skulle. En plåt som sitter under stuprännan, överdraget till grillen, en blom ampel, en skylt, och växthustaket hade fått sig en dänga.

På tal om växthus, så är det en tjej som är med i Umeå Tipsgrupp på FB, som för några dagar sedan gick ut med en varning. Hon hade avklippta PET flaskor som bevattning, och det vet jag många som har eller tipsar om. Men nu hade så kallade solkatter antänt växthuset (som inte hade tak över sig) och smält ner flaskorna, sidan på växthuset samt en pallkrage hon hade därinne. Fort är det gjort!

Vi gjorde så där hemma i lägenheten om vi skulle bort nån vecka, men å andra sidan så hade vi aldrig nån direkt sol mot blommorna, eftersom vi skulle bort så drogs persiennerna ner, men man ser ändå hur galet det kan gå.

Nu är fönstren torkade, och Dammvippan, hette företaget som utförde jobbet. Snabbt och smidigt. 2 timmar senare, går jag ut med Winstone, och ni har väl alla hört talas om Murphys lag, den där om alltings jävlighet, det skulle jag vilja kallade detta.

Nån, har plötsligt bestämt att det är en bra tidpunkt att börja sopa gräsmattorna, passade på att ta en bild på eländet, pil till vänster, ett stort dyngmoln (traktorn som skapar detta moln skymtar man mellan den röda och svarta bilen, på väg mot vårt hus) och pil till höger, vårt hus:

34447236_10156338277351585_2855273462149152768_nOch det stoppade inte där…1 timme efter denna bild togs, går jag på affären, kommer ut därifrån och då faller det 100 stora regndroppar, väldigt lokalt på mitt huvud och vårt hus. Är detta bara för att markera, att jag minsann inte ska gå runt och vara nöjd, bara så där…

Nåväl, jag vet att fönstren är putsade, det är rengjort runt fönsterbrädorna, och vi fick lite mer färg, på alla saker utomhus då vi står där och gluttar 😀

Ser ut att vara friska vindar idag med, tråkigt men sant. Det här med lagom och måtta, finns ju inte längre, och vem tusan ska vi skylla det på? Fast det är ju tur att kaffe, kan intagas, var som och när som 😀

34436313_10156339353916585_8060745688570396672_nHa en fin dag allihop!
34481963_10156339329786585_6100416842516398080_n

Tråkigt innehållslöst liv, eller?

Av , , 2 kommentarer 5

 

Med allt som hänt under sista halvåret har jag nog ett uppslag som skulle täcka en stor tjock bok, mycket att skriva med andra ord. Men tyvärr så kan jag nog inte göra det, det finns inblandade som förmodligen vill förbli anonyma och då får det ju vara så. Men man håller på vara rätt så trött och ibland frågar man sig hur mycket man egentligen fixar att ta?
Har man verkligen en outtömlig källa med, tips, idéer, medkänsla, förståelse, öron att fortsätta lyssna med och mun att föra sin egen och andras talan, hm… ja, jag vet inte, just nu verkar det som det, men man ska ju aldrig säga aldrig. Någon gång kanske det kommer att ta slut.
Fast å andra sidan… det sa jag igår, till en av dom som nu blivit inblandad, man kan då inte annat än tycka att det på något sätt är spännande, ingen dag är den andra lik och det händer saker HELA tiden. Och då kan det ju vara så, hade inte allt detta varit, så kanske man haft ett rätt så tråkigt och innehållslöst liv 🙂
Ett tråkigt liv och något som saknas däruppe i skallen, måste ju människan ha som tände eld på katten uppe på Ersboda (går att läsa på vk.se, http://www.vk.se/644827/hittade-en-ihjalbrand-katt), hur är man funtad som kan göra något sådant??? Jag som kan tycka att det är hemskt att dräpa en insekt.
Kommer ihåg en sommar då vi i vanlig ordning stod och kastade pil, denna gång råkade vi få syn på en nattfjäril som satt i närheten av piltavlan, och givetvis blev denna bruna nattfjäril målet för våra övningar på pricksäkerhet.
Och inte helt oväntat får jag in en träff… bulls eye, och jag rös över hela kroppen och tyckte det var så fruktansvärt hemskt, hur kunde jag vara så vidrigt dum. Mja, jag får skylla på att jag inte var så gammal och då tänker man väl sällan på konsekvenserna av sitt handlande, dessutom trodde jag förmodligen aldrig att jag skulle träffa eller att fjärilen skulle till flykten, innan dess.
Men inte, den gick sitt öde till mötes denna ödesdigra sommardag, och jag var den skyldige till detta, nå, men jag tycker nog att en katt är betydligt värre att ge sig på. Hoppas den som gjorde det, berättar det och får komma till någon som kan hjälpa till att få den att förstå sitt handlande så han/hon har en chans att avbryta såna här saker så det inte eskalerar till större och ännu värre saker, det kan ju bli hur galet som helst.
Önskar er alla en fin nationaldag, och nej, jag tänker inte vifta på någon flagga och sjunga nationalsången, jag ska bespara våra grannar detta och göra något helt annat 🙂
 

Min… vår farmor

Av , , Bli först att kommentera 12

 

Läste Marjas kommentar, att hon tyckte historien om bordet och min farmor, var så underbar.  Och givetvis tänker man då på farmor och vilken kvinna hon var, egentligen. Hon fanns nog där, för alla som behövde henne.
Var det något man ville veta… innan internets tid, så ringde man till farmor, hon visste ALLT, och det hon inte kunde i huvudet, gick hon och slog upp i en av hennes alla böcker, det var sällan hon gick bet, på något.
När min pappa var ung, eller rent ut sagt rätt så liten, så hade han ju även en lillebror, förutom tre äldre syskon. Jag tror nog att det var lillebror och pappa som var vildast av hela högen. Och farmor har nog berättat att när julen var i faggorna och dom inte kunde varva ner, så hade hon ett knep för det med.
Hon satte tomtemasken på en käpp, travade runt huset i mörkret och riggade masken, varje gång dom nu blev lite väl uppspelta, så påpekade hon att tomten nog såg och hörde alltihop, dom gläntade på gardinen och fick se tomten där utanför och det gick hem… dom blev lugna som filbunkar, ett tag i alla fall.
När man var liten själv, så var farmor och farfars vind, en riktig skattgömma. Där kunde man gå in på kallvindan och rota i alla saker, alltid hittade man något intressant, tog med det ned och frågade vad det var för något och fick alltid frågan: Vill du ha den där… då får du den.
Och nere i källaren kastades det pil och smakades på diverse godsaker som hon förvarade därnere. Inne i kammaren, rummet före deras sovrum, där, på det höga skåpet, låg det alltid i december, chokladkartonger med knäck i, jojomensan, det fanns nog inga gömmor som vi inte hittade av, men vi blev alltid bjudna i alla fall, så att vi visste var det fanns, hade egentligen ingen betydelse. Hon var snäll, min… vår farmor, och visst saknar man henne, men då är det ju tur att man har många minnen av dom som fanns i våra liv, tidigare. Vi får leva på dom.
Önskar er alla en fin torsdag!
 
 
Maria Lundmark Hällsten