Etikett: rörelser

Här kommer den…fortsättningen

Av , , 2 kommentarer 15

Gjorde nästan samma morgon promenad idag, som igår

Och i det vårlika vädret vi hade igår tog jag en längre sväng, all by myself, nån timme innan middag.

Jag gick ner till 363:an, följde den till Umestan där jag gick över cykelbron. Tog Ridvägen hemåt.

Gick in på Preem där jag hämtade ut presenten jag valde från GoGift. Man fick ju ett presentkort att handla för då man ställde upp på att gå runt med en GPS under en vecka.

Jag hittade inget som föll mig i smaken, så där på riktigt men valde till slut en termos. Den här kanske inte alls är så dum

Nu tänkte jag på hur lätt den är att bära, till exempel uppe i stugan där man kånkar och bär saker hela tiden. Vi har precis som här hemma, olika stationer och flyttar bord och stolar vartefter solen rör sig. Där är det dock längre mellan dessa stationer 😁

Sen fick man med en träfigur så långt lagret räckte, och tydligen räckte det så jag fick mig en elefant med inbyggd magnet till huvudet.

Ehh…jaja, den är väl menat som prydnad och skiljer sig kanske inte så mycket från dom där populära aporna i trä, som folk har hemma på hyllorna.

Nu har jag lyssnat färdigt på ”Jag kan ha fel”, av Björn Natthiko. Intressant livsöde, fast jag är osäker på att han själv, skulle säga att hans liv var ett livsöde. Han gjorde så gott han kunde att vara tacksam för varje dag, oavsett hur den började eller slutade. Boken är, trots allt, lätt lyssnad, och jag tror att dom som söker efter svar, kan få en del av frågorna besvarade, om dom läser/lyssnar på just hans bok.

Har hittat och påbörjat en annan bok i väntan på den vi väljer i Bokklubben. En deckare 

Jag vill fastna rätt omgående i en bok. Så här långt saknar jag känslan då man inte kan låta bli, utan man vill veta mer. Sen har jag förstått att man aldrig kan jämföra att lyssna på ljudbok, kontra att läsa själv. En del av upplevelsen är att låta ögonen falla på texten och att få med precis allt. Rubbet! Till och med den lilla vikta kanten uppe i hörnet på sidan så du vet vart du är då du lägger ifrån dig boken.

Ni som läste mitt inlägg igår, vet att det kommer en fortsättning idag. Den lilla storyn om Karin, med sin Toypudel. Hon berättade att hon upplevde sin hund som orolig, lite skvättig så där och av den anledningen, ville även hon, åka till den där kvinnan som kunde tala med hundar. Tänk om hon kunde berätta varför hennes hund betedde sig som den gjorde.

Sagt och gjort, hon bokade in en tid och åkte dit. Hon lämnade över sin fyrbente vän och satte sig med spänd förväntan, i ”väntrummet” för djurägarna och såg fram emot vad hon eventuellt skulle få veta.

Efter sessionen fick hon komma in till kvinnan och hunden och där fick hon veta följande. Pudeln hade redan som valp, blivit rädd för mörker och att vara instängd. Kvinnan sa att pudeln berättat att den varit instängd i en låda och det levde om utanför, den hade varit livrädd.

Vidare talade den om att Karin, gjorde honom nervös, inte för att Karin var elak eller dum på nåt sätt, utan hennes rörelser var alltid så snabba och tvära. Hon slamrade då kaffet skulle kokas, hon sköt iväg stolen och reste sig tvärt varje gång hon skulle ställa sig upp.

Morgontidningen prasslade högt och han blev nervös över hennes handrörelser även om dom aldrig var riktade mot honom.

När Karin berättade allt detta för oss, fyllde hon även i, att pudeln faktiskt hade blivit instängd i en låda. Det var så han fraktades till henne, och det var inte i en bil utan valpen fick åka ett litet flygplan från nån liten flygplats i inlandet. Visst förstår man att det inte var optimalt och jag gissar att det idag, går till på annat vis.

Att Karin hade yviga rörelse, det visste vi ju utan att hon behövde understryka det, och själv sa hon, att allt detta stämde. Dagstidningen och att göra saker som tjopp tjopp. Det var precis så hon brukade göra, men hade aldrig reflekterat över det, annat än att hon inte kunde förstå varför hunden reagerade som han gjorde.

När jag tänker på hennes berättelse och hur hunden upplevde det, så kan jag säga att jag är lite som Karin. Ställer mig tvärt, och BAAAM, där har jag Winstone. Går från ett rum till det andra, vänder mig om, BAAAM där är Winstone. Jag höll på bli galen då han var yngre. Jag fick känslan av att ha en ständig skugga i hälarna.

Jag förstår ju idag att mina rörelser, triggar honom. Inte så att han blir rädd, utan kanske mer…nu händer det nåt, vad…vart ska vi…får jag följa med…

Jag har absolut färgat honom till att vara den han är. På gott och ont! Idag kan jag tänka efter innan jag tvär reser mig upp, och ta det lugnare, ifall han ligger och sover. Och han är inte alltid hack i häl längre. Skönt! Och återigen, det kan även vara ålders betingat, han ids inte reagera på allt, längre. Inte VOOOFF VOOOFF VOOOFF utan VOOOFF

Och nån gång är det typ…

Ha en fin söndag i solen!

Det måste vara detaljerna som gör det!

Av , , Bli först att kommentera 12

Fick en fråga igår om jag var lik min pappa. Hm, sa jag, det beror nog på vem du frågar. Är det nån på min pappas sida så säger dom förmodligen att vi är lik, på ett eller annat sätt. Och fråga någon på min mammas sida, så blir svaret detsamma, fast att jag har likheter med henne.

Inte så konstigt egentligen, jag härstammar ju från bägge två 😀 Dessutom tror jag att likheter inte bara sitter i utseendet, utan även saker vi gör, eller säger, som påminner om våra föräldrar eller dom som står oss nära.

Detta gör också att dom som är adopterade, eller kommit till på annat sätt, till exempel via äggdonationer, även dom, kan likna sina föräldrar även fast det inte finns blodsband. Minspelet kan vara väldigt likt.

Sen ser vi alla på olika sätt, har jag förstått. Jag som är sämst på att känna igen människor, ser mer på detaljer, och ibland ser man nåt på tv eller i nån tidning och jag säger, kolla, vad lik den där är XXXX. Och Åke eller Nicco eller vem det än må vara, svarar: Nähä, vart är dom lik någonstans?

19904978_10155990653426585_563412196082342299_n 26991838_10155990653066585_3949125783688644171_nOch sedan börjar vi diskutera på vilket sätt människan liknar någon annan människa. Roligast är ju då vi ser nån och säger i mun på varandra att den där ser ju ut som XXXX, men sen kan vi ändå inte säga vad i hela världen det var, som gjorde att dom var lik, även fast vi tänkte samma sak.

Det måste väl handla om detaljer, det är dom små sakerna som betyder nåt 😀

Har nu hunnit vara ute och trampa i snön med Winstone och ska snart iväg till vårdcentralen på min så kallade 2 års kontroll, efter gastic bypass, fast idag har det egentligen gått 2½ år, dom ligger lite efter. Nåja, huvudsaken det blir gjort.

Hoppas på en bra dag, för er alla!
26994139_10155990654186585_5931719206730164587_n

Maria Lundmark Hällsten