Etikett: rullstol

Det gjorde ont, det gjorde ont…

Av , , 4 kommentarer 5

 

Då var man tillbaka i vardagen, inte så pjåkigt, faktiskt. Det som kändes värst, med tanke på handen, var att dra rullstolen upp för kanter, då måste man ju tynga ner stolen så den lättar där fram, och det var inte speciellt skönt, men det gick. Sen kan jag fortfarande inte hålla i termosen och hälla upp kaffe, med den handen, men man lär sig, vart efter.
Chefen brukar alltid ha sina naglar målade…hon har även lurat mig till att börja om med detta gissel. Visst ser det fint ut men lacket sitter inte kvar nå länge, precis. Inte när man har ett fysiskt arbete och dessutom handdiskar, städar etc. Då ryker lacken ganska omgående.
Chefen fick syn på min lillfinger nagel igår, den är längre än dom andra, och jag berättade att jag alltid brukar spara dom naglarna, sedan är det inte alltid dom hinner bli så lång innan dom går av. Och då…min vänner, kom jag ihåg en gång för läng länge sedan. Picture this!
Umeå, i början på 80-talet, närmare bestämt 1983. En sportaffär, kallad Butica Sport, liggandes i nuvarande Filmstadens lokaler. Maria Lundmark Hällsten, arbetade där och hade diverse sysslor. En av dom var att ta upp varor från lagret och fylla på i hyllorna.
Just denna dag hade stackaren burit upp en större kartong till butiken och skulle öppna upp den. Hon hade jättelånga, målade naglar…på alla fingrar, naglar som hon var mäkta stolt över. Nu råkade det sig så att hon inte hittade mattkniven, som brukade användas till att skära upp kartongtejpen med, så gissa vad den klåfingriga tjejen gör, jo, hon får upp en glipa av tejpen, stoppar ner höger handen i den och ska slita upp hela alltet, men det går naturligtvis inte. Hon tappar greppet OCH…4 av 5 naglar, går av. Ja, dom går inte av så dom faller loss, utan dom ställer sig rätt upp, väldigt långt ner från nagelbanden. Usch usch, bara minnet av denna händelse gör ont i mina fingrar.
Jag skriker inte utan tar tag i hela handen och böjer försiktigt ner alla naglar igen, huvva. Sedan blir det till att plåstra naglarna så dom sitter fast tills dom vuxit så pass att jag kan klippa av dom. Mm, så kan det gå, om man vill ha långa langar…minsann.
Ser ut att bli en fin dag idag, härligt. Önskar er alla en bra dag!

Bussar och chaufförer

 

Det händer nu ganska ofta att chefen och jag, tar bussen ner på stan. En av alla gånger var i förra veckan, och vi skulle på bussen på vasaplan. Det gick alldeles ypperligt, jag hinner se, i ögonvrån, hur busschauffören kommer emot oss för att hjälpa till, men som dom flesta gångerna vi åkt, så brukar vi klara oss själva.
 
Nu tyckte jag att bara tanken han hade skulle applåderas, så jag gick fram till honom när jag spänt fast rullstolen och sa Tack, tack för tanken. Jamen sa han, så här gör väl alla? Du, svarade jag, det är långt ifrån alla chauffören som ens provar att titta bakåt, men nu är det inte alla gånger vi behöver hjälp…men ibland så händer det.
 
En gång var det till och med så illa att det var ett jättesteg upp, och chauffören visste inte ens hur man fällde ner rampen, än mindre jag, så vi fick handlyfta upp henne, vilket man inte ska behöva göra. Många gånger tycker jag dessutom att chaufförerna kör som om dom stulit bussen, och dom verkar inte ha en tanke på att det kan finnas både barnvagnar och rullstolar som står och glider runt.
 
Nu finns det bälten man ska använda, och det gör vi…varenda gång bältena är hel, i två av bussarna saknas det väsentligaste, nämligen själva bältet, det har jag påpekat för dom, ojdå, fick jag till svar, men inga bälten har kommit dit ändå.
 
Igår, då vi skulle ner på kulturnatta, så fick jag inte ens hinna bromsa fast rullstolen innan han gav järnet, och det är verkligen uruselt, jag tycker att han själv skulle få prova på att stå och hålla emot en olåst rullstol i 50km, med fötter och händer samtidigt som man ska bromsa fast den och sedan kunna nå bältet, vilket jag inte gjorde utan jag fick hand dra stolen, som nu var bromsad, upp till stödet där bältet sitter…då var Maria lagom arg och irriterad. Nä, jag tycker att det finns väldigt många människor som är väldigt omtänksamma och hjälpsamma, men lika många eller kanske ännu fler, som inte använder det dom har mellan öronen utan tänker bara på sig själv. Så, då har jag fått det ur systemet.
 
Nu är bussen…våran buss, i stan, och det bidde varken en traktor eller lastbil som fick äran att dra upp den, utan farsan fick starta upp den stora grävmaskinen, men det gick ju, det med.
 
Jag jobbade som sagt var mina tio timmar igår och vi hann vara ner på stan en stund och även upp på Ålidhem centrum. När jag kom hem och vi hade ätit middag så tog vi givetvis Buicken och begav oss ut på en liten runda. Jag ringde upp Janne B och frågade om han och Kerstin ville inta baksätet och få åka en kunglig tur runt stan, och det ville dom. Vi for också ut på ön och gled runt, vilket fint ställe att på bo, det måste man ju säga.
 
Sen åkte vi hem och tog det bara lugnt, mitt huvud kändes som om det gjort sitt för dagen, jag var helt tom i bollen, så det blev en tidig kväll, känner mig inte ens på hugget nu, men då är det väl tur att jag har en sovmorgon att se fram emot, imorgon. Idag jobbar jag ju igen, mellan sju och fem.
 
Ni får ha en lugn och skön söndag! Åke hittar ni nog i garaget eller sittandes utanför huset med en kaffetermos, Nicco lär sov länge idag, hon gick ju på stan igår, från tio på morgonen till halv elva på kvällen, och jag…på jobbet.

Gårdagens bestyr

Av , , 2 kommentarer 5

 

Gjorde inte speciellt mycket på förmiddagen igår, dammsög, torkade golven, lämnade in datorn, handlade, fixade middag till Åke…ja, sånt där som man gör av bara farten, egentligen. När jag kom på jobbet så tyckte chefen att vi skulle åka på nån blomutställning, ehhh, jaha, och vad kan nu det vara för nåt då, undrade jag. Hon menade förstås en typ av handelsträdgård, men jag vet inte hur många såna man kommer in med en rullstol i.
 
Hon ville i alla fall köpa sig två penséer, och frågade om vi inte kunde ta min bil och åka iväg och se om vi skulle hitta ett lämpligt ställe. Jag var lite tveksam, men sa ok, jag kan väl prova att knöla in dig i bilen så får vi se hur det går. Det är nu inte världens enklaste sak att få in en person i en ”vanlig” bil, där dörrar är i vägen, kläderna suger fast i sätena osv. Men skam den som ger sig.
 
Vi tog oss iväg, om än i en något obekväm sits…för chefen. Vi åkte på blomkiosken, där tog vi oss in i själva växthuset och sen dök vi på första hyllan därute, där hon spanade in två penséer som hon ville ha. Nu var det bara frågan om priset, hon hade nämligen bara en tjuga på sig. Jag gick ett varv runt hyllan och se…på en kartong stod priset 9.90. Så vi gick fram för att betala men då ville hon ha 24:-, nähä, sa jag, det står 9.90 på kartongen. Hon var tvungen att komma ut och kolla och insåg att det var ett pris som dom betalade, det var alltså fel, men sa jag, då har hon inte pengar så det räcker , tyvärr…och då fick hon givetvis pruta till en tjuga. Futtigt hade det ju varit annars.
 
Efter det undrade chefen om inte jag kunde bjuda henne på en kaffe, hemma i vår trädgård, javisst sa jag, det är ju inte så långt från blomkiosken, så vi åkte hem och placerade oss härute, jädrans tur att det inte började regna, för tyvärr, jag får inte in henne i huset, inte på egen hand i alla fall. Men det får vi ta en annan gång då vi får vara dubbelbemannade, då ska det gå vägen.
 
Det blev i alla fall en något annorlunda dag och visst känner man sig friare då man har bil, det hjälps inte, allt blir lite smidigare, förutom själva instigandet och utstigandet ur bilen.
 
Nicco och Theresé roade sig igår med att ta tåget in till Stockholm, så nu har Nicco både fått åka tåg och flyg, för första gången. Hon hade shoppat lös, och köpt en döskalle ryggsäck som man kan spela musik med, ögonen är tydligen högtalare, sen har hon köpt sig en t-shirt och en skinnjacka, jojomensan.
 
Jag kommer ihåg mitt första inköp i Stockholm, på egen hand. Jag var femton år och köpte en t-shirt, för 179:- (det var mycket pengar då), med det där kända märket på, med krokodilen. Sen rev jag sönder den, första dagen jag hade den, men jag använde den ändå, det var väl lätt att laga och sedan gick den i arv, inte till ett yngre syskon, utan min pappa lade beslag på den.
 
Nåja, nu ska jag ut och hålla Åke sällskap, han sitter ute på första parkett. Ni får ha en härlig lördag!

U:et försvann

Av , , Bli först att kommentera 4

 

Utmaningen del två, en bild på en favoritpryl, hm…svårt det där, när man har prylar överallt och egentligen, när man läser igenom listan över utmaningen, så skulle nog Åke platsa på varenda punkt, men det kanske blev tjatigt med en bild på honom vare gång… för er andra 🙂
 
Nå, jag valde datorn, för här har man ändå suttit en del och hade det inte varit för den så hade jag heller aldrig bloggat och jag älskar verkligen att skriva, sen, att folk vill läsa vad jag skriver, det går över mitt huvud, men är givetvis bara roligt. Så, så här ser den stackaren ut:
 
U.et dammsög jag bort för tre dagar sedan, *slurp* sa det, så försvann den in i dammsugar röret och jag vet att det inte är någon idé att försöka få fast den igen, har den väl lossnat så är det bara att ge upp.
 
Jag sa till Åke att det är först nu, man får nytta av det fria valet man hade i skolan. Jag läste två år tyska, vilket var totalt bortkastat då jag inte ens var intresserad av språk, och sista året valde jag maskinskrivning, vilket jag nu får glädjas åt, då jag vet vart tangenterna ligger 🙂 åtminstone på ett ungefär, och ska knapparna försvinna nu, en efter en, så sitter man ju snart här med en dator utan bokstäver och då kan det bli kul att försöka tåta ihop något.
 
Jag börjar jobba först klockan tolv idag, skönt, dels hann jag träffa Theresé en kort stund igår och kanhända att hon masar sig upp innan jag ska iväg igen, dessutom är tio timmar drygt som sjutton och då känns det överkomligt med dom fem timmar det blir idag.
 
Min chef ville att vi skulle åka ner på en konstutställning dom har nere vid älven, där konsthögskolan håller hus. Det kan ju bli spännande med mitt lokalsinne, men jag har i alla fall diskuterat med Åke, var vi lämpligast stiger av från bussen. Problemet, egentligen, är ju att man inte vet hur det ser ut där, om man tar sig fram med rullstolen eller inte. Kan bli problematiskt om man stöter på en snöhög, att det tinat för mycket och blivit löst etc. Men men, vi får testa och se vart vi hamnar, allt brukar väl lösa sig ändå.
 
Nu önskar jag er en fin och lugn söndag!

Produkten är ingen leksak

Av , , Bli först att kommentera 3

 

Vi fördrev tiden igår, chefen och jag, med att åka ner på stan. Sen var det lite sedvanliga sysslor, middag, torka golv, och såna där saker som hör vardagen till. Åke roade sig med att tömma cykelförrådet här nere, vi hade ett antal cyklar där…typ tretton stycken, sååå är det någon som är intresserad av att köpa en cykel eller två, kanske en spark om det skulle passa, så är det bara att höra av er, vi skulle ha behövt bli av med lite saker. Vi har till och med en rullstol, men ingen lyxvariant utan egentligen bara en sån där man använder för att frakta en människa från a-b, vi fick ju tag i den då Nicco hade brutit foten, för tre år sedan, sen dess har den ju bara stått där och skräpat.
 
Nå, vi tog oss ett välförtjänat bad efter dagens alla bestyr, jag hittade denna flaska, som jag tror att vi köpt på dollarstore i Härnösand.
 
Det är alltså ett badskum som man kan forma i handen, lite grann som över vispad grädde eller kanske mer likt en hår mousse. Flaskan ser ju lite rolig ut och det står på framsidan att det är kids stuff, crazy soap, bathtime fun soap osv. Det låter väl lockande och kul, eller hur?
 
Men så vänder vi på flaskan och vad hittar vi väl där, ja vad hittar vi där (ursäkta, nu poppade det upp en liten visa i skallen, titta titta här och titta titta där…) ehh, jo, där står följande på engelska, men jag översätter: Användes endast som föreskrivet, den här produkten är ingen leksak. Spraya inte i ögonen, öronen, munnen eller i ansiktet, EXTREMT BRANDFARLIGT.
 
Ja, vad säger man? Inte tycker jag att detta är något för barn, men inte heller för vuxna, men där ser man vad lurad man kan bli om man inte läser vad som står på sakerna. Jag fattar då inte ens hur dom kunde få lov att sälja eller ens ta in det där skummet till Sverige.
 
Idag ska jag gå på banken, nej, inte på, utan till, och ta med mig alla räkningar som hittills har dykt upp till svärfar, så får dom betala dessa. Sen får jag nog gå in på Hp:s och fylla en kasch med diverse varor och fixa middag till både mig, Åke och Nicco, innan jag ska iväg och jobba. Ni få ha en trevlig fredag, allihop!
 
 

Något för en handikappad, jo pytt!

Av , , 2 kommentarer 4

 

För mig betyder handikapps anpassat, att det ska vara en plats där dom med ett handikapp, oavsett vilket, ska kunna klara sig själv. Ingenstans i min brukares hyresavtal med Bostaden AB, står det att assistans behövs för till exempel tvättning.
 
Nu ska ni få se hur det ser ut, på väg ner till hennes tvättstuga. Först ska man in genom en dörr, som går utåt, bilden är tagen inifrån:
 alltså att dörren ska dras till dig, efter den kommer en nerförsbacke, ca 4 meter, efter det ännu en dörr:
 
Som även den går utåt, sen kommer en ännu värre nerförsbacke, där igen med svaga händer och armar, skulle klara sig att ta sig utför.
En till dörr ska man in genom, den går utåt och går inte att ställa upp, dessutom ska man över en tröskel, sen hamnar man i ett litet rum, med en elektronisk tidsrapportering, den sitter drygt 1½ meter upp på väggen så sitter du i rullstol så når du inte upp, och med andra ord kommer du inte heller in i tvättstugan, som nu ”bara” ligger en dörr bort, som även den går utåt.
 
Jag tycker att Bostaden skulle skämmas att kalla deras lägenheter för handikapps anpassade, om det nu betyder vad jag tycker att det skulle betyda, vill säga. I så fall skulle en tvättmaskin inne i lägenheten vara installerad samt inte kosta något extra.
 
Det enda som är fint i denna tvättstuga, eller på väg ner dit är detta maskerade rör:
 
Idag ska det komma en person och arbetsträna så vi blir två stycken på mitt pass, det kan bli trevligt, alltid roligt med ett par extra händer. Sen hoppas vi att dom trivs ihop och att hon kan bli en som vi kan ringa till då extra personal behövs.
 
Åke hade en semesterdag igår, han skulle bland annat till tandläkaren, men innan dess, på Niccos begäran, så tog han sig ett besök på hennes skola, och det kan jag tala om, är något som inte hänt så ofta, minsann, men det har också sina orsaker, han jobbar ju inte här i Umeå på dagarna. Nå, nu har han i alla fall visat upp sig och dom i hennes klass har fått se hur han ser ut 🙂
 
Nu önskar jag er alla en fin onsdag!

Tänk om…

Av , , 1 kommentar 6

 

Tänk om det fanns ett parti som kunde utlova och inte bara lova nu, utan också fullfölja deras löften. Ett av många löften skulle då få vara att alla som väljer att gå i förtida pension, skulle premieras med en extra slant. Tänk så många yngre som då skulle få jobb, och visst, dom som ville fortsätta jobba skulle givetvis få sin pension, men kanske inte med den extra bonusen. Aftonbladet hade stora rubriker i förrgår där det stod att folk nu skulle kunna tvingas att jobba fram till 70 år, MEN HALLÅ???
 
Inga skolklasser skulle få överstiga 16 stycken elever, enbart för att alla ska ha en chans att både få synas och höras. Ingen får försvinna i mängden för att sedan upptäckas efter ett antal år och med jätte stora bekymmer.
 
Alla människor ska få leva i hemmet med samma premisser som alla andra. Har man ett handikapp så är det inget som ska ligga en om bakfoten, och det ska heller inte ifrågasättas. Jag pratade med en tjej som är gravt synskadad, och är sittandes i rullstol. Jag frågade henne om hon hade något jobb och fick till svar att arbetsförmedlingen hade avskrivit henne därifrån för två år sedan. Hon skulle aldrig få ett jobb ändå.
 
Hur kan man behandla en människa på det sättet och vad är det som säger att hon inte skulle kunna hitta ett jobb som passa henne, hon vet väl själv vad hon duger till? Så länge hon vill så ska hon väl också ha samma rättigheter som alla andra.
 
Ingen människa som är sjukskriven ska behöva berätta sin livshistoria mer än en gång. Hu många långtidssjukskrivna blir inte både upphängda och nersläppta och får byta handläggare varje gång dom hör av sig till försäkringskassan? Hur ska dom någonsin få rätsida på sjukskrivningarna då det ska hattas fram och tillbaka.
 
Slutligen, om det är försäkringskassans läkares bedömning som gäller i slutänden så ska alla få gå till just den läkaren också, inte via vårdcentralen, för i det fallet så spelar det ju ingen roll vad ens egna husläkare säger.
 
Listan kan nog fortsätta i oändlighet över hur man skulle vilja ha det och som vanligt får man vara glad om en sak går igenom, eller om den i alla fall ligger i närheten av ens önskningar.
 
Så, det var onsdagsmorgonens funderingar. Ikväll är det ”gammbilar” på Gammlia, och vi tar nog Camaron dit upp med en medföljande kaffetermos, om inte vädret säger något annat. Ni får ha en bra onsdag, kanske ses vi däruppe bland alla bilar, vem vet.

En vandrande…någonting, som heter Maria

Jag fick ett kort mailat till mig från Jan A, föreställande vår lilla kaffe/likör bjudning från i lördags, och han hade döpt kortet till kafferep. Jag tittade på bilden och såg först inget kaffe, bara andra glas, men om man tittar lite nogare så ser man minsann några kaffekoppar och det är ju faktiskt en termos jag håller i handen. På kortet syns då jag, Åke, Gunbritt, Ingegerd och slutligen Sören. Jan A själv, finns av naturliga skäl, bakom kameran:

Med facit i hand så hade vi säkert haft det ännu trevligare om vi stannat kvar hemma på gården istället för att försöka komma oss ut på stan, men men, det går säkert fler tåg.
 
Nicco litar inte riktigt på sin mamma, hon försöker gärna hålla sig på en armlängds avstånd ifrån mig i tron om att jag ska trampa henne på tårna eller något liknande. Igår då jag skulle klippa gipsskenan så drog hon efter andan vid några tillfällen, men det gick bra. Sen åkte vi på Maxi för att kolla in träskor, och till vår lycka så upptäckte vi att det fanns lånerullstolar där, perfekt. Det är jobbigt att hoppa runt på ett ben under en längre stund då man inte är van.
 
Men nu var hon ju orolig över min körning och trodde väl att jag skulle krascha in i alla hyllor och i folk som passerade, men det gick fint det med, lite koll har jag 🙂
 
Dessvärre så skulle jag sedan justera hennes krycka då vi hade suttit ute på gården och vips, så försvann knappen man ska trycka in och det blev lite ojämn gång för henne:
 
Jädrans tur att Åke kom hem och fixade problemet. Annars hade det blivit lite jobbigt.
 
Så kom då äntligen Theresé, Anders och Pyret, resan hade gått bra och jag tror jag törs säga att jag aldrig hört eller sett en sån snäll och tystlåten baby, hon hördes ju inte av. Liten som en myra även fast hon är så mycket större än vad Nicco var. Men å andra sidan, det är inte ofta man får se en baby som bara är några dagar gammal, och gör man det så är det i en barnvagn med bara ansiktet framme. En vecka blir hon idag, vi får fira det på något sätt 🙂
 
Jag och Åke fick födelsedags presenter, Åke en t-shirt med en rolig text på, den kan han ha på sig och när någon tråkar honom är det bara att han pekar på tröjan. Jag törs inte skriva vad det stod, men det är en bild på en flat line _____________och nåt om att han är uttråkad. Själv fick jag detta fina familjeträd med bilder på oss alla, till och med katterna fick en plats:
 
Jag och Åke camperade i bussen inatt så fick Theresé, Andes och Pyret inta vårat sovrum, det är nog lite lättsammare att få bo häruppe med vatten i kranarna och det och sånt. Den största fördelen med att sova i bussen är att det är mycket kyligare därnere då man går i säng, inte närmare 30 grader som det säkert var häruppe i lägenheten. Nu önskar jag er alla en mycket fin dag!
 
Maria Lundmark Hällsten