Etikett: saknad

Snabbtänkt som tusan

Av , , 4 kommentarer 13

Så är det plötsligt den årliga, jag vill inte komma ihåg dagen. Och nu är det 9 år sedan, pappa, var med om olyckan som sedan blev hans fall.

Jag tror inte att man nånsin kommer att glömma, det går inte. Det knäppa är att det blir fler än en dag, man påminns om. Men för mig blir detta den dag vi slutade få svar, från honom. Det som är bra, är väl att dom upplevda, negativa saker man är med om, tunnas ut och man fokuserar mer på allt som varit positivt.

Min upplevelse, av min pappa, skiljer sig garanterat, mot mina syskons upplevelser. Vi är alla olika individer och har haft olika förhållanden, gentemot våra föräldrar. Så är det bara, och det vore väldigt konstigt om det ser annorlunda ut, i andra familjekonstellationer.

Jag tror att jag ärvt mitt skratt från min pappa. Kommer faktiskt inte ens ihåg att jag någonsin, sett honom arg eller förbannad. Inte mot mig…aldrig. Visst kan man vara allvarlig och seriös, men det absolut bästa är om man kan skratta åt eländet. Gör man det, så kommer man vidare lite fortare.

Tror också att jag har mitt driv, efter honom. Jag vill väldigt mycket, kan hålla flera bollar i luften, och även om jag inte kan jonglera, så kan jag få ner alla bollar i påsen och knyta ihop den, då allt är klart.

Nu pratar jag om dagliga ting och inte stora projekt. Till dom, anlitar jag hellre folk som förhoppningsvis vet, hur dom ska utföras.

Pappa, var givmild och gav hellre bort saker än tog emot. Jag är likadan. Säger inte att det inte är roligt att bli uppmärksammad med nån present nu och då, fast för mig handlar det mer om att jag VET, att människor jag ger saker, hade gjort exakt samma sak, om dom kunnat. Det handlar om vem man är, i hjärtat.

Man behöver inte ge presenter heller, utan man kan ge av sig själv. Tid eller bara att göra något för nån annan.

Han var också halvgalen och gjorde tokiga saker som vi skrattar gott åt, än idag. Och tänk, jag tror att jag kan vara lika galen ibland och inte så jädrans eftertänksam. Jag önskar att han varit här, även fast jag vet, att han finns med oss, på ett eller annat sätt. För evigt saknad av oss alla, men vi är glada att vi fick ha dig som vår pappa, under dom år du fanns med oss. Denna bild tillägnar jag pappa, som älskade rymden och dess hemligheter.

Med det skrivet, ångrar jag att jag inte anlitade en fönsterputsare igår. Skulle vara duktig och putsa köksfönstret däruppe. Det kommer nämligen en hyresgäst om några veckor. Och då händer detta.

Undrar om jag skulle fixa nån livförsäkring kombinerad med drulle 🤔 Putsade lite fönster och torkade gardinstången. Ska kliva ner och använder givetvis inte den vanliga vägen utan tar den snabbaste, förstås. Jösses vad man hinner tänka på vägen ner, även om det bara tog 3 nanosekundet 🤪😜 Innebär det att jag är snabbtänkt som faan 😏🤣

Nå, jag hasar omkring en stund, gör mig klar och åker iväg till jobbet. Tänker att det ger sig väl, det gör ju ont att ramla. Men efter 2 timmar ger jag upp, det blir värre och värre och jag kan inte använda högerarmen. Svårt då man har det yrke jag har. Så jag ringer 1177, och så här kan jag då summera händelsen.

Summa summarum, av min underbara dag och min snabbtänkthet, blev ett knäckt revben i ryggen. Så går det då det går för fort och man inte hinner ta emot sig, varken med händer eller rumpa. Utan högersidan av ryggen var den som jag körde in i köksinventeringen med dunder och brak.

Och tänk, till och med Åke, hörde från teverummet därnere, ett buller och brak. Men, ska vi nu se det från den ljusa och positiva sidan så hade det kunnat gå, mycket värre.

Skallen hade kunnat få ta smällen, och hade Åke INTE hört det, då hade han haft mer än allvarliga problem med hörseln. Sen var inte jag så smart för jag åkte på jobbet och tänkte att det kanske skulle gå över. Men njae, det blev ett besök på primärsjukvården efter samtal med 1177 och lösande av mitt arbetspass. Och nu är det snarare 7 resor värre, men jag vet i alla fall varför jag har ont. Så de så 🤣

Trodde nog inte att jag skulle kunna ligga i sängen och sova men det gick. 2 Alvedon och utslut, så det gick bra. Då var det värre att komma igång på morgonen, så nu tror jag att det får bli 2 Alvedon till, faktiskt.

Lite roligt då att detta kom som minne, Nicco skickade den här bilden till mig, på dagen för 3 år sedan.


Med den deklarerar jag detta inlägg färdigskrivet och önskar er alla en fin fredag!

Skrattade så jag dog…en smula 🤣

Av , , 2 kommentarer 13

Och då hälsar vi sköna maj välkommen, igen. 1 år sedan förra gången men för mig känns det som 4 månader och 3 dagar sedan….typ.

Fint väder bjuds vi på, och det bådar gott för själen och växtligheten. Hade lust att börja tvätta fönster igår, eller lust, det var då ett jäkla ord i sammanhanget. Vem har lust att tvätta fönster, på riktigt? Det är väl resultatet man längtar efter.


Jag gjorde då som jag tänkt, igår, och nu är det bara finlir kvar av städprojektet. Synd att det inte håller sig städat och fint, mer än några dagar. Då hittar man plötsligt andra ställen, vinklar och vrår, som man förträngt. Never ending story!

Åke bjöd på gårdagens största skratt, jag började nästan grina. Nu handlar det om hans nya bil, the ”SAAB”.

Lampan i taket lyste, och han skulle fixa problemet. Inte från framsätet, utan han bytte till baksätet, han nådde bättre därifrån. Och för att nu kolla om lampan skulle slockna, så stängde han dörren.Och han hade då förträngt att det var barnlås på bakdörrarna.


Nicco var ute och fixade i The VAN, hon noterade att han satt i bilen och att han sedan bytte plats. Hon funderade tvärt på vad han höll på med, men hon känner sin pappa. Det kan vara vad som helst han sitter och funderar på, och det kan han göra, lite överallt.

Hon går in och vi står och surrar, förmodligen om hur hon ska fixa matta till bilen och andra saker. Då hon kommer ut möter hon Åke som väser nåt om…-Jaha, det är dags att komma nu!!!

Hon förstår ingenting, men igår till middagen, fick hon ju höra om situationen. Hur Åke låser in sig själv i baksätet på bilen. Inte nog med att han gör allt för att påkalla uppmärksamheten, genom att busvissla, det han kan. Han har inte mobilen med sig heller. Utan där blir han tvungen att mjuka upp sina leder och utöva akrobatik för en vig 20 åring, för att ta sig till framsätet. Min kusin Jenny, är dock mer imponerande än en vig 20 åring, hon är lite äldre än så, men still going on strong.


Alltså jag skrattade så jag dog en smula. Sedan tänkte jag, vilken mardröm, om han varit ensam nånstans i vildmarken, och faktiskt inte, hade dugt till att ta sig över sätet… oh my…
Vi hade ju i alla fall saknat honom efter ett tag, åtminstone till middagstid. Ojoj!

Nu önskar jag er alla en underbar, första maj! Jag gissar på lite utehäng efter jag finlirat klart, härinne.

En enda sak, vet vi med säkerhet…vi ska alla, en dag dö

Av , , 2 kommentarer 15

Då var vi återigen inne i den här perioden av minnen…septembermånad…den verkar aldrig kunna gå, obemärkt förbi, även om jag önskade att den någon gång kunde göra det.

I förrgår, för 5 år sedan, var min pappa med om olyckan som sedan tog hans liv. Och i och med detta, så är det dessutom mer än 1 dag, då man slängs tillbaka. Det är dagen för olyckan, dagen då läkarna gav upp hoppet, dagen då han dog och sedan dagen för begravning.

Jag vet ju absolut, att vi inte är ensamma om att uppleva dessa saker, sorg, glada minnen, vad man själv har för minnen av den personen, vad andra har sagt, vad man gjorde och varför.

Ibland är det bra att älta, man matar in, man pratar om det, man skriver om det, som jag har gjort, och det blir absolut bättre med tiden. Eller ja, det är förmodligen så att vi lär oss, att hantera smärtan, sorgen och saknaden på ett annat sätt, än då allt är nytt. Då vet man ingenting, utan man får gissa sig fram.

Man spekulerar, man frågar, man undrar…men i slutändan, får du aldrig några svar, utan man får lov att acceptera att livet är som det är, det enda vi vet med absolut säkerhet, är att vi alla, en dag, på ett eller annat sätt, kommer att dö. Och när vi gjort det, så är vi lyckligt ovetandes om vad vi lämnar efter oss.

Min pappa hade en favorit låt, och den hade vi velat spela på hans begravning, men ingen lyckades fixa fram noter och text, så det blev aldrig av. Men här kommer den…direkt från youtube, och den får bli min hyllning detta år och denna månad, till min pappa:

Önskar er alla en fin tisdag!

21728503_10155633343556585_7352749361778855132_nFotade gjorde Theresé Hällsten

Ett minne som aldrig försvinner

Av , , 2 kommentarer 9

Delar ut detta skrev jag för tre år sedan, och tänk, jag visste att det skulle bli exakt så här, den här dagen, i år också. Hur kunde jag veta att det skulle bli så här? Vi har en årsdag idag… ingen rolig sådan, och jag kan egentligen inte begripa varför man ska måsta komma ihåg den heller, hade varit så mycket skönare att bara få vara i nuet, men vad gör man.

Nu har jag upplevt den dagen vi hade för 4 år sedan, flera gånger i mitt huvud, vad vi gjorde, hur det trasslade till sig i början, att jag ringde 2 gånger till mamma, för att fråga efter pappa (något jag inte vet att jag gjort speciellt många gånger förut), hur det skulle strula för att sedan lösa sig och sen… det stora dråpslaget då min bror ringer och säger att pappa råkat ut för en olycka och dom vet inte om han kommer att klara sig.

Niccolina ringer i samma veva som jag försöker greppa situationen, få på mig kläder och åka upp på akuten, förklarar snabbt för henne vad som hänt och hon säger med hög röst: DU KÖR INTE BILEN VA? Det får pappa göra.

När jag kommer upp på akuten vet inte ens hon som sitter där, vad som hänt, ingen har kommit in. Jag blir hämtad till ett annat rum, får lämna pappas personuppgifter och sedan frågar en av dom som jobbar där om jag vill sitta själv eller om jag vill ha sällskap. Jag klarar mig själv, säger jag, och sitter där och fattar absolut ingenting. Jag vet att jag tänker att det här är ett skämt.

Ja jag vet, hade det varit ett skämt hade det varit ett av dom grymmare slagen, men just det här att jag är först på plats, och inte ens dom som jobbar vet att det ska komma in en skadad person. Sen dröjer det nog inte så länge innan det plötsligt rasar in folk genom dörren.

Mamma, mina syskon och syskonbarn och sambos, sedan sitter vi där och bara gråter, försöker reda ut saker, vad som hänt och varför. Sen kommer en ambulanskille in och förklarar vad som hände där borta i Norum, och vilka skador han ådragit sig.

Han börjar med att säga att pappa fick ett hjärtstillestånd då dom lyfte upp honom och det varade i 17 minuter… men säger han och sedan andra, han fick det på rätt ställe och med dom rätta grejerna på plats. Han har inga benbrott, fortsätter han med, men en punkterad lunga och alla revben på ena sidan är av och nu får tiden utvisa vad som blir.

Sedan kommer det om en läkare som säger att han fått ännu ett hjärtstillestånd så dom får avvakta ett tag och se om han klarar av det, sedan ska vi få gå upp och träffa honom lite tvärt. Dom 3 första dagarna är mest kritiska, säger hon.

Sen får vi veta skadornas omfattning…han har brutit ryggen på 3 ställen, han har ett öppet benbrott vid armbågen och ett brott längre upp, han har en spricka i levern, han har brutit bröstbenet och alla revben, bägge lungorna punkterades varav en, blev blodfylld, han har en skallskada och en shunt sitter inopererad i huvudet, det ser plötsligt inte så ljust ut, längre. Och man börjar undra på hur hans liv ska bli, om han klarar sig.

Dom följande 6 veckorna flöt ihop, jag vet inte vad vi gjorde på dagarna annat än att vi satt däruppe hos pappa, 2 gånger om dagen, någon gång 3 gånger. Det var papper som skulle skötas, instanser som skulle ringas upp, andra saker som skulle ordnas.

Vi levde varje dag mellan hopp och förtvivlan, det såg bättre ut, ett litet tag och sedan vände alltihop. När dom sedan berättade för oss att det fanns inget mer att göra, utan nu skulle allting stängas ner, så fick vi ju lita på att dom visste vad som var det bästa.

Pappa levde 13 dagar efter allt tagits bort, och det var nog det värsta under hela resan, att se en människa förtvina och bli till någon man inte kände igen.

Såna gånger förstår man ju inte varför detta inte kunde skötas på något annat sätt, om utgången ändå är given.

Så här i efterhand, fyra år senare, så är ju givetvis saknaden fortfarande stor, men den är hanterbar, och man kan styra sina tankar lite åt det håll man vill, man behöver inte fördjupa sig i detaljer, det är då det blir jobbigt. Att sedan få skriva om det, är en terapi som heter duga. Man får det ur sitt system, och man kan se på det som hände, ur andra synvinklar.

Om jag går tillbaka i mitt bloggarkiv, till dagarna innan, så var man ju bara lyckligt ovetandes, och det är också tufft att läsa, men ännu värre efteråt, det är som om man blev förflyttad tillbaka till det som var, då. Jag brukar låta bli just den där tiden, i arkivet, man blir för mycket påmind om allt som var.

Man kan också se på alltihop med lite ironi och humor, det är nog vårat sätt att överleva och gå vidare. Som när dom kom upp, 3 veckor efter olyckan och berättade att pappa hade brutit näsan också…som om det inte räckte med allting annat.

Eller när dom sätter igång att renovera rummen som låg precis ovanför pappa, och det levde om flera timmar varje dag, hela avdelningen dånade och man hörde inte vad man sa, och pappa fick ligga där med hörselproppar i öronen och läkarna sa, jomen även om han inte ger tecken ifrån sig, så tror dom sig veta att han vet, att vi är där, så det är jättebra att ni sitter där och pratar med honom…ehhh ok, och det får man höra då man inte själv hör vad man säger och han dessutom har dom där hörselpropparna i stoppade, jojo.

Mamma sätter ett lagerblad i halsen, då vi sitter där i matrummet och det blir värsta uppståndelsen, med flera sköterskor, och läkare som står och diskuterar över hennes huvud, vad dom kan tänkas ska göra, för att få bort det som fastnat. Efteråt sitter jag, mamma och Emma och skrattar åt fadäsen, som kunde ha slutat illa, men det gjorde den ju inte, utan för oss blev det lite av en lyckostund, då vi skrattar och har roligt, mitt i allt elände.

Med facit i hand, nej, det här är ingen årsdag man vill komma ihåg, men pappa finns ju alltid kvar i våra hjärtan och tankar, där kan ingen komma åt honom, och där finns han 24-7, alla dagar, året om, saknad och älskad. //Maria

10408638_10152628338147060_5854742157855383060_n pappa1

Inget är för evigt

Av , , Bli först att kommentera 13

Kändes att bli en lång dag igår trots att tiden gick fort. Hm… hur stämmer den matematiken? Man brukar ju säga att tiden går fort då man har roligt, och det är sant, men då jag tänker på vad jag hann med efter dom åkt, gänget från jobbet som var här och fikade och då vi käkat middagen, så fattar jag inte hur dagens timmar räckte till…

Jag fick julen undanstökad, det sista tog jag in på Winstones sista sväng ute, det var polaren på bron, som blev av med sin tomteluva och julkransen som hängde på dörren åkte bort, det absolut sista jag har kvar nu… som jag är medveten om, är julkulorna ute i tallen.

Granen är tömd och bortburen, gardinerna i köket, matrummet och tv rummet är bytt, samt uppe i Niccos kök. Hade dock inte så många tomtar utplacerade, det är därför jag inte med 100 procents säkerhet kan säga att ALLT är borta, det känner ni väl igen, rätt var det är, om en månad, så noterar man att det hänger en tomte på ett undanskymt ställe, en sån där som man inte sett, förrän den plötsligt poppar upp på det konstigaste stället.

Jag bar ner 2 nya tavlor, även dessa målade av Jean Ragnar, och dom får pryda sin plats i matrummet. Sa ju tidigare att vi har så många tavlor att man får byta ut dom, lite då och då, kul med förnyelse och att få se nya motiv med jämna mellanrum.

009 013

Mindre roligt var det dock då jag nåddes av nyheten att min farbror Ossian, lämnat oss igår. Jag slogs av tanken man hade då man var liten… så där i skarven då man plötsligt fick veta att någon kunde dö, och man inte kunde förstå att det en dag, skulle bo någon annan i huset där min farmor och farfar bodde, eller i min mormors lägenhet, man skulle aldrig mer få se sin morfar, sitta på hans egenhändigt snickrade altan… utan helt plötsligt skulle någon annan sitta där.

Lika konstigt är det fortfarande, faktiskt, då jag hälsar på mamma, jag kan aldrig låta bli att vända på huvudet och titta på pappas parkeringsplats, fast jag vet ju att hans bil inte står där längre, det är någon annan som har den platsen nu… och det vill man som inte släppa. Man trodde en gång, att allting alltid skulle fortsätta vara och se ut som det alltid gjort, men så är det ju inte, och det vet vi ju allihop idag, som barn, var man lyckligt ovetandes.

Men det är också som man så vackert säger, livet går vidare, tror det eller ej, man lär sig något på vägen, man minns dom som satt sina avtryck i hjärtat och där kommer dom att finnas kvar, för evigt. Och så här minns jag min farbror:

014

Alltid med ett leende på läpparna… en rolig underfundig människa, med en massa påhitt i bakfickan… du är och kommer alltid att vara saknad, Osse!

Önskar er alla en fin tisdag!

Maria Lundmark Hällsten