Etikett: scouter

Nu och då

Av , , 6 kommentarer 3

Morning has broken…i alla fall igår. Nu lyser solen med sin frånvaro men kylan håller sig envist kvar, även fast det är 3 grader varmare än vad gårdagen hade att erbjuda.

Helena bloggade igår om ungdomarna nu och förr, och menade att idag är eller åtminstone så känns det som om klimatet mellan ungdomarna har blivit kallare. När jag läste det så kom jag genast ihåg en träff jag hade med en från Bräntis (skolan som jag gick på en gång i tiden), det var nu inte ett planerat möte utan jag skulle in på idrottsmedicinska, i höstas för att mäta bentätheten, och han som skulle göra det, råkade vara en av dom som vi umgicks med, gängvis eller hur man nu ska uttrycka sig. Ibland var man ju bara 3-4 stycken och andra gånger höll man ihop i gäng upp till 10-12 stycken.
 
Det blev givetvis en hel del prat om vad man nu gjorde och om man kom ihåg den eller den och hur det hade varit. Han berättade att han var pappa till 3 pojkar (jag kan ha fel där men pojkar hade han i alla fall), och han berättade att dom ofta satt framför datorn.
 
Jaha sa jag, på gott och ont, för mycket dator är ju inget vidare heller. Nä, sa han men då vet jag åtminstone vart dom är. Du kommer väl ihåg vad vi gjorde på den tiden? Man rökte och drack, men å andra sidan sa han, så höll vi varandra om ryggen, man lämnade inte en kompis som kanske behövde hjälp och det tycktes han ha upplevt nu, att man struntar fullkomligt i sina polare och då det verkligen gäller, så är det var man för sig. Tråkigt, men det ligger nog en hel del i det.
 
Sen kan man alltid undra om anledningen, till varför det har blivit som det är. Har vi lagt för mycket ansvar på dom som är yngre, har vi tagit för givet att dom kan mer än vad dom egentligen klarar av, ställer vi för höga krav och låter vi inte våra barn få vara just barn?
 
När jag var i 9-11 årsåldern så upplever jag att allting egentligen var ganska bekymmerslöst, inte gick jag på scouter, körer, simning etc. Jag tog dagen som den kom och alla vänner jag umgicks med, hade det precis likadant. Jag vet ärligt talat inte om en enda som hade någonting som dom var med i. Och idag tycks var och varannan ungdom ha ett fullbokat schema under veckorna.
 
Nu menar jag inte att ingen ska göra någonting, visst är det nyttigt att komma sig ut och skaffa sig ett intresse eller hobby, men det ska ju vara på en normal nivå med dagar då dom kan vara hellediga. Läxor och dylikt som har med skolan att göra, ska ju också räknas in i allt som dom ska göra. Och fort drar det ihop till att bli ganska fulltecknat.
 
Nä, huvudansvaret ligger ju på oss föräldrar, att se till att allting funkar, tyvärr så är det inte alltid det går vägen, men det finns säkert hjälp att hämta om man skulle behöva. Man är aldrig ensam. Tror att om man nu söker hjälp så kan skolan vara en start, om inte annat så bör dom veta vart man annars ska vända sig. Och man ska inte heller låta saker gå för långt. Det är inte fult och skamligt att be om råd, om man behöver det.
 
Idag ska vi se om vi får igång cheven, tänk, det kan ju faktiskt vara så snöpligt att vi fått soppatorsk, bensin mätaren har ju faktiskt levt ett eget liv, lite nu och då. Även fast den nu verkar ha fungerat när nivån kommit under halvtank. Nu låg den på det röda fältet men enligt den så skulle det ändå vara kvar en tio liter sådär, fast…som vi nu vet vid det här laget, så kan allting hända och ingenting förvånar en längre. Jaja, vi får se, man kan ju faktiskt hoppas på att det bara är det som är felet, så slipper vi lägga ner mer tid på att hitta problemet. Önskar er en trevlig lördag!

Helt orädd…ska man vara

Av , , Bli först att kommentera 3

Gick ut och hämtade Jennifer på scouterna igår kväll, i stormen och snön, då man egentligen skulle ha suttit framför en öppen brasa någonstans i världen. Det var som att gå i lera, man tog två steg framåt och ett bakåt. Dessutom fick jag öva i att gå ner i spagat. Det är fruktansvärt halt under snön och det är där traktorskopan legat mot backen. Varför kan dom inte sätta en typ av rasp därunder i stället för att det bara ska var blankt? Inte är det konstigt att folk bryter benen av sig. Det behöver ju inte vara så dom river upp den hårdpackade snön under, bara så pass att det inte blir blankt.

Jennifer hade ett litet utlägg på hemvägen om att när man är rädd för att halka så gör man ju det. Sant, därför att man går och spänner sig, och jag tror också att ju äldre man blir desto värre är det.
 
Minns en vinter då jag hämtade Jennifer från skolan, hela skolgården var ett stort, tjockt ishav och barnen sprang omkring helt oberörda medan alla lärare och fröknar trippade runt gården och vevade på med armarna. En fritidsfröken kom fram och vi stod och pratade, och hon sa att visst är det konstigt att dom inte ramlar? Nä, sa jag, egentligen inte, dom är inte rädd för att falla, dom tänker nog inte ens på det så dom håller upp farten och därför klarar dom sig. Dessutom så har dom bara hälften av en vuxens längd så om dom ramlar så blir det inte så högt fall. Dom glider bara omkull, och vi sätter oss med en ordentlig smäll.
 
Jag och Åke var ute och körde för nån vecka sedan och körde på Morkullevägen, Åke frågade om bron eller viadukten som vi alltid kallade den då jag bodde på Mariehem, hade funnits där (man passerar under bron på väg upp på Mariehemscentrum). Ja svarade jag, såvitt jag minns så har den det. Och där har man sprungit många gånger uppe på räcket. Helt orädd för döden eller vad som skulle ha kunnat hända om man tippat över på fel sida. Det är trots allt några meter ner till asfalten. Men återigen, man var inte rädd och det var nog det som räddade en, plus en massa tur.
 
Idag är det broddar under skorna, ska jag gå ner i spagat ska det vara för att jag vill det, inte för att man blir lurad till det. Ha en bra dag och håll er på benen.
Maria Lundmark Hällsten