Etikett: smärtstillande

Kändisar satt på bussen 🚌 och en annan i sin Cadillac 🚘🤘

Av , , 4 kommentarer 12

Jag som, snudd på aldrig, åker buss numer, stötte på 3 stycken igår, som jag faktiskt känner. Dom satt, hör och häpna, PÅ bussen, och gör så, även idag, haha…

En del av min bloggarkompis Helena Springares familj, Coolt!! Ja det var ju det hon berättade förut, men som jag inte skulle berätta innan, dom skulle vara på plats.  Nu är dom i rampljuset minsann 🤘🫶

Lite kul att jag hittade en bild  i förrgår, då jag letade efter nåt i mitt (stökiga) arkiv. En bild jag tog under cruisingen efter Wheels, 2010. Det kan man till och med avgöra på bildkvalitén. Vi fick åka en runda med Ricky Dee Danielsson, en man som stått i rampljuset, fler än en gång.

Och jag sparade bilden på mitt skrivbord, tänkte att jag kanske skulle skriva något om den, vid ett senare tillfälle. Letade sedan upp 2 bilder till, tagna 7 augusti 2008. Även då, Ricky vid ratten.

Men så plötsligt, igår kväll, lägger Ricky själv ut en filmsnutt han varit med i. Klockrent ju, så då visar jag den nu, apropå rampljus och kändisar 😊

Imorgon har jag tänkt dra till Renbergsvattnet, bara så där. Har ju inte varit dit, lika ofta som Annelie varit hit. Fast å andra sidan, så har hon haft sina vägar förbi här, mer än jag haft dit ut, i obyggda, haha. Apropå Annelie så tjyvlånar jag en bild hon tog igår eller i natt, från deras place

Ska ut med Mr W, lyssna lite på ljudboken under tiden. Sen blir det stötvågsbehandling mellan frukost och lunch. Har absolut haft känning av att nåt gjorts. 2 kvällar har jag fått ta lite starkare smärtstillande än Alvedon. Men överlag helt ok, så här långt.

Ha en fin onsdag, allihop!

Inte alls så roligt…

Av , , 6 kommentarer 13

Nej, idag känns det inte som om jag kan lägga ner energi, på att försöka få till ett något så när, läsbart inlägg. Var på Avion igår, jobbade, kom hem.

Åke gick ut den där sista svängen med Winstone. Jag sitter i teverummet och plötsligt hör jag en hund som skriker utöver sig. Jag fattar inte att det är vår Winstone, utan försöker koppla, hur ljudet skulle stämma in på vad jag ser och vad jag hör.

Men får rätt fort, onda aningar. Tittar ut och ser hur Winstone släpar sig runt med frambenen 😟

Ojoj, vad ont det gör att se ett djur ha så där ont. Såna här gånger man önskar att dom hade kunnat prata. Bär in honom, kollar det jag kan kolla utan att göra honom illa. Han sitter och flåsar och skakar i hela kroppen, så jag ringer akut veterinären, som givet finns i Vännäs. Får valet om att vänta till idag… men aldrig. Man ser ju en natt framför sig med en hund som inte ens vill lägga ner sig och som andas stötvis, så vi packar in honom i bilen och åker dit.

Han har uppenbart jätteont över höfterna, men veterinären kan i alla fall konstatera att höftkulorna sitter där dom ska, annars hade han aldrig kunnat belasta benen. Men där finns ju en del muskler, Artros kan också vara en bidragande del, (samt hans ålder, förstås) men är ju givetvis inget man utreder mitt i natten.

Han får 2 sprutor smärtstillande och idag ska det hämtas ut mer tabletter. Blir det inte bättre på några dagar, ska jag höra av mig igen. Kan ju säga att det ser inte så bra ut, i detta nu. Han vill inte ställa sig upp, självmant, så det är bara att vänta och se hur dagen ter sig.

Släckte lampan strax innan 2, så det kan bli en segare dag än normalt.

Ha en fin torsdag, allihop!

Älvor 🧝‍♀️ eller häxor 🧟‍♀️

Av , , Bli först att kommentera 11

Det börjar kännas lite småtrist att man blev halvt handikappad. Det är så mycket jag skulle vilja ha gjort…typ nu. Men det går inte, det här är inte kul. Så här långt har jag haft värsta natten och morgonen, fast jag har då haft turen att få lite starkare smärtstillande tabletter att kunna ta då det börjar kännas övermäktigt.

Tror också att en del av smärtan kommer av att man inte har samma rörelsemönster som då man inte har gjort sig illa. Det ena ger det andra och man överkompenserar och använder kroppen på ett sätt man inte är van vid. Och det får man betala för.

Var upp till mamma igår då jag ändå skulle in på Apoteket. Hon visade på häxringen, hon har utanför balkongen. Häxring eller stället där älvorna dansar🧝‍♀️🧙

Jag kanske skulle ha ställt mig där en stund och hokus pokus hade jag varit helad…eller med min tur, flög väl en fågel förbi och sket i skallen på mig. Sedan hade jag i förskräckelsen, halkat och brutit ett annat revben.

När jag googlar häxring och folktro, så tänker jag att jag inte ens ska gå i närheten, då den inte alls helar människor, utan tvärtom. Älvorna som sägs ska ha dansat där, kan slänga sjukdomar på en. Och skulle man lägga sig i en sån ring för att sova, så kommer du att sova i 100 år…jisses 😬

Nå, häxringen är inte en ring, just nu, utan här kan ni se vart den är, eller vart de kommer att vara då ordningen är återställd. Under det gula strecket kan ni ana mönstret.

Mamma berättade att ringen består av svampar, och då gräsmattan är klippt och svamparna är borta så tar det ett tag innan mönstret kommer tillbaka. Och efter ett tag kommer även svampen upp igen. I en absolut rund cirkel.

På Wikipedia kan man läsa följande och jag citerar.

”En häxring (även kallad älvring och älvdans är en cirkel- eller bågformad sammanhängande grupp av svampar. Fruktkropparna växer utmed cirkelns kant och inne i häxringen är växtligheten ibland förtvinad och svag, ibland extra kraftig. Häxringar kan bli mer än 10 meter i diameter, men håller sig vanligen inom ett fåtal meter.

Ringformen beror på att mycelet efter att ha etablerats på ny plats växer radiellt utåt. Den allra vanligaste häxringsbildande svampen, som ofta förekommer i gräsmattor, är nejlikbroskskivlingen, men även andra och giftiga svampar kan förekomma i häxringar.

Orsaken till den förändrade växtligheten i häxringens inre är inte helt klarlagd, men teorier finns om att svampens mycel förändrar jordens genomsläpplighet för vatten. Det är även påvisat att svampen släpper ifrån sig ämnen som är skadliga för gräsets rötter.” slutcitat

Jag anmälde mig till Glädjeruset som God Assistans, årligen anordnar. Det brukar då vanligtvis utföras i Sundsvall, men i dagsläget och som det sett ut så gör man nu detta på egen hand. Jag vann ju att delta gratis ifjol, så det var inte så mycket att fundera på, att även ställa upp i år.

Nu tänkte jag, skadad som man är, att jag kanske skulle skippa detta, men… Att röra på sig är aldrig fel, jag ska ju använda mina ben inte ryggen. Jag tänker lämna Winstone hemma, är lite rädd för att han kanske måste tillrättavisas eller att han tvärrycker, och det vill jag inte. Så det är planen idag, att gå 5 kilometer, är förberedd på att det kommer att ta tid, men då får det väl göra det.

Man får också dela upp längden, så jag kan gå halva nu och halva senare idag, vi får se hur jag löser det. Klicka på bilden för eventuell anmälan eller bara för att ni är nyfikna.

Ha en fin måndag, allihop!

Lagomt normalt, eller…?

Av , , 6 kommentarer 13

Jag fick svar från läkaren i fredags, angående mitt ben…det var normalt. Eh, jaha, ok, normalt! Ett ord liknande lagom, det är ett rätt så stort spann, och det säger egentligen ingenting. Nu har jag, efter tips från kusin Anna, börjat tota ihop ett brev, jag ska skicka till läkaren, med lite frågor, och ifrågasättanden.

Nummer ett får ju bli detta om benet då, för det spelar ju ingen roll om dom hittade ett ”fel” eller inte, han som gjorde ultraljudet sa ju att det var en utväxt på skelettet, detta är alltså normalt? Och där måste jag då ifrågasätta eller tala om, att mina kramper har ju inte upphört för att jag fick veta att allt är normalt, vad beror isf dom på?
Jag har roat mig, inte kungligt, men ändå, med att sitta och läsa mina journaler, och jag häpnar…jag har gått tillbaka innan min gastric bypass operation, och allt som hände efter den, gissa vad dom skrivit…

Efter operationen i Lycksele, på uppvaket, mådde jag så fruktansvärt illa, jag kallsvettades och dom stod och torkade mig med en handduk, och ojades över hur illa jag måste ha mått, men i deras anteckningar står det att status var bra, patienten klarar sig själv.

Sedan detta, då jag hade min stora infektion i buken och sökte hjälp: Patienten rör sig obehindrat…nä, tänk att det gjorde patienten inte, jag sa till att jag kunde inte göra det hon bad om, för det gjorde så jävla ont i magen.

Jag har också förstått, efter att ha läst en massa anteckningar, att dom trodde att jag hade en liten infektion under huden, tänk så fel dom hade, det var inte en liten infektion, det var en rätt så stor sådan. Det framgår väl rätt så tydligt då en person skrivit att hålet som blev, mätte 9×9 cm, samt var 9 cm djupt. Jag trodde ju att jag skulle dö, där i väntrummet, så ont hade jag, fast inget av det framgår heller i deras anteckningar, patienten mår bra ber inte om smärtstillande…

Och sen har vi detta med B12 bristen, samt järnet, läkaren här har pratat med läkaren i Lycksele och dom tycker inte att orsaken till bristen behöver undersökas. Dom tar alltså för givet att den beror på operationen jag gjort, fast…jag har ju en inflammation i magsäckshinnan, som även den, kan vara orsaken till bristerna, detta ska jag också ifrågasätta, samt…efter deras bortkoppling av tarmen, vad är det som säger att min kropp ens tar upp B12 och järn, med tabletter, det finns ju andra saker jag inte kan äta eftersom upptaget inte är detsamma längre. Hm…

Sen kan man ju nu undra, detta om min IVO anmälan, om allt stått med i anteckningarna, om hur det faktiskt var och hur jag egentligen mådde (inte så bra), hade dom då gått vidare med anmälan? Nja, jag vet inte, jag tvivlar, men, jag uppmanar er alla som har tillgång till era journaler, logga in där någon dag efter ni varit på läkarbesök eller haft med sjukvården att göra, och läs vad dom skrivit, om det inte stämmer, ring eller skriv och begär att det ändras. I det långa loppet kan det ha jättestor betydelse.

Det är ju hur viktigt som helst att anteckna och journalföra, dokumentera, så man har ryggen fri, och vi som patienter står ju rättslös, om inte det finns uppskrivet. Nå, som sagt var, nu ska dom få lite frågor att suga på och jag tycker dessutom att det är fruktansvärt slött, att bara skriva att det är normalt, hon hade kunnat kosta  på sig att skriva nån mening till och förklarat vad det är som är normalt. Inte underligt att folk ger upp!

Detta blev ett lite långt, inte så kul, inlägg, men det kändes ändå viktigt att få framföra, jag är ju knappast ensam om att råka ut för sånt här. Visst är det bra att få veta att det inte är några ”fel”, fast det stämmer ju inte riktigt ändå. I mitt fall kunde hon kanske ha tillagt att mina kramper får vi fortsätta utreda och se vart dom kommer ifrån, eller, utan att vara läkare själv, kan jag tänka mig, att dom kanske kommer från mina brister, och det hade hon ju kunnat skriva, eller hur? 😀

a56f084b1a7872c36a99b48d9cdffbd9Hoppas att solen skiner på era huvuden, och ni får ha en fin söndag!
IMG_1925

Tjopptjopp så var det gjort!

Av , , 10 kommentarer 8

Jag skulle vilja säga att jag mår, oförskämt bra, men det skriver jag inte, utan jag tänker att jag är värd att göra det 😀

Nere på operationssalen, eller rummet innan, där parkerades jag en stund och killen som mötte upp därnere, skulle vara bussig och skruva på radion, så där låg jag och lyssnade på Terry Jacks, seasons in the sun, kändes lite makabert, ingen riktig go man go, låt, som kändes peppande 😀

5 andra killar preparerade mig inför the big thing, på med fulmössan, strumpor, flytt över till bordet som såg ut som Jesus korset, och lika smalt. Man utför operation i stående läge, jag antar att det är därför dom ska komma åt bättre, det dom letar efter.

Människan är ju otrolig på att repa sig, med tanke på vad man faktiskt gått igenom. Inte bara 1 operation, utan egentligen 2, dom konverterade min första operation till en annan. Man var nersövd x antal timmar, mådde pyton då jag vaknade, svettades så dom stod och torkade mig med handdukar, och sedan kom illamåendet, men dom har ju mediciner mot det också, så det gav med sig.

Hela onsdagen, försvann bara ut i ingenting. Jag var tillbaka klockan 17.30 och då fortsatte man försöka sova, och hitta ett bra läge. Men att komma till ro, då man ligger 4 personer i samma rum, alla med olika åkommor, är inte så lätt.

Det smäller i dörrar då sköterskorna kommer, lampor tänds, det viskas i mörkret, någon pratar i sömn och någon annan ligger och snarkar. Ingen klocka hade jag utan försökte gissa mig till tiden, jamen nu är det väl snart morgon, tänkte jag, då säger en sköterska till kvinnan bredvid mig, nu får du nog lägga dig, klockan är halv ett på natten…snacka om felbedömning.

Men det var ett gäng rara tanter jag hade på rummet, dom vinkade oroligt ett hej då, då jag åkte ner och önskade lycka till, och dom var ännu gladare då jag kom tillbaka, nämen nu kommer hon, välkommen, vi har varit som fundersam vart du tog vägen.

Jag träffade inte på någon annan som gjorde samma operation som jag, utan det var andra skador, ny höftkula, bäckenbens fraktur och sånt. Dom har stängt en avdelning, och därför görs det idag, inte lika många operationer som för ett halvår sedan. Synd, för det behövs nog, och att göra indragningar då det gäller sjukvård, och tro att det ska bli bättre, är ju så feltänkt som det bara kan bli, och varför tror man ens att någon vill börja med detta yrke, med såna framtidsutsikter.

Nå, dom som jobbade där var då trevliga, hela högen, omtänksamma och arbetsvilliga. På fredagen fick jag veta att jag nog skulle få åka hem, tidigast på lördag, eventuellt på söndag, detta på grund av att dom som gör denna konvertering, oftast har mycket ondare och behöver mer smärtstillande. Jag såg förmodligen ut som Eloise, där jag låg:

009

Men så kom då ronden, och dom sa att jag tillhörde den lyckosamma gruppen som verkade tåla pepparn, och jag kunde få åka hem efter att ha visat att jag fixade att dricka soppan. Vilket jag gjorde utan konstigheter, så jag tackade för mig, gick med långsamma steg ner till bilen, knäppte upp knappen och drog ner gylfen innan jag skuttade in i bilen och drog hem till Umeå.

Visst fasen känns det, men då jag gick i säng igår, kunde jag inte ligga på sidan, fast efter ett par timmar, så klarade jag av det, och har haft en hygglig natt. Tvättade håret i morse, i vanligt schampo 😀 men det tog på krafterna, så det blev soffan, på med fläkten, och en kopp med välling till det. Tänker nog gå ut på en kortare promenad, men det får bli i väldigt lugn takt, och utan hund. Eller så hakar jag på Nicco och Winstone, då dom ska gå, en bit kan jag ju följa med. Kanske man till och med får sitta ute en stund idag, om solen fortsätter värma. Så visst är kroppen förunderlig och hur den kan komma igen så fort, jag tycker det är otroligt, och jag väntar med spänning på hur man kommer att känna imorgon…Hoppas på en bra lördag, för er alla!

Avrundar med ett tips på vad man kan göra om man har för lite att göra, som Theresé skickade igår, cool, skulle jag vilja säga, men är osäker på att vi skulle kunna få till nåt sånt där:

Picture 6 Picture 7 Picture 4

 

 

Maria Lundmark Hällsten