Håller på kännas tjatigt nu, detta om mina vaglar men jag kan inte låta bli. När läkaren sa att han skulle skriva ut denna salva som jag nu använder, som jag haft mot/för vaglar, fast jag denna gång inte hade en vagel utan vecket på hornhinnan, så skrattade jag till och sa med aningens sarkastiskt tonläge, att den där salvan har aldrig hjälpt mig förut, alla…och då menar jag alla gånger, jag haft den så har jag fått en till vagel, i det andra ögat. Han sa ingenting.
Salvan har jag enbart använt i mitt vänstra öga och kan ni nu gissa vad som poppade upp i det högra ögat igår? JAAAA, en vagel, precis vad jag hade önskat mig…eller hur det nu var.
Vi spelade in roliga klipp igår och såg på det efter ett annat program. Där var ett klipp med en tjej i 18 års åldern, som gick runt med en termometer i munnen och när hennes mamma fick syn på den så såg hon att det var hundens termometer som skulle användas analt. Vilken miss…som tur var hade dom tydligen aldrig hunnit använda den så hon överlevde fadäsen.
Och då kom jag givetvis ihåg vad en tjej berättade på en kurs jag gick för 7-8 år sedan. Vi pratade om att vara sjuk och hon sa att det var så typiskt män att bli eller låta så våldsamt sjuka för det minsta lilla. Hennes pappa var tydligen expert på det och ojade sig så fort han åkte på en förkylning.
Nu hade han fått en förkylning och han gick runt och sjåpade sig och gav till slut efter för sin fru, som föreslog att han skulle kolla om han hade feber. Dom hade bara en stjärttermometer och den skulle han då hantera själv, något han aldrig testat förut.
Han gick och lade sig på sängen och sedan fick dom höra hur han stånkade, stönade, ojade sig och ojandet gick över till ett jämmer och gnöl. Till slut var frun tvungen att gå dit, det lät ju som om han höll på dö. Han hade sååå ont så ojojoj, men det fanns en liten förklaring, han hade satt in termometern fel väg…eller kanske man skulle skriva bak – vänt, hahaa…
Och med dom orden önskar jag er nu en fin, feberfri lördag!
Senaste kommentarerna