Igår backade jag ut Camaron för att lufta den. Mamma ringde och undrade om jag kunde skjutsa ner henne på stan, -javisst, men då får du åka Camaro, svarade jag. Går fint sa hon… utan att egentligen veta så mycket om vad det var för bil.
Det första hon sa då hon öppnade dörren var, -Är det den här bilen, jag trodde att det var den andra, den bruna. Sen hoppar hon in och rynkar på näsan, -Känner du, det luktar bensin… du blir ju förgiftad här. Näää, säger jag, det ska lukta så här, ingen fara.
Men det här då, håller rutan på gå sönder, säger hon och drar fingret över ett streck på sidoglaset. Nejnej, säger jag, det är repor som blivit då man vevat fönstret upp och ner, det går inte att ta bort. –Hör, det skramlar, är det dörren som låter, eller är det bak, vad är det? Nämen det ska låta, det skramlar i allt som är löst, men bilen kommer inte att ramla i smådelar.
Vi åker en bit, stannar vid rödljuset, åker iväg vid grönt, hon skrattar och säger att hon tror och tänker, varje gång jag stannar att jag ska bränna iväg precis som vid tävling, så hon sitter och spänner sig i vild förtvivlan… ja, vad säger man 🙂
På hemvägen säger hon, nu har det slutat lukta… eller så har jag blivit van… eller tät i näsan, hahaa…
Jag fick i alla fall hämta ut vigselringen som nu blivit graverad igen, på utsidan. Tänk att någon gjort det mönstret för 200 år sedan, hoppas det här sitter kvar lika länge, sen slog dom ut den en halv millimeter också, och det blev perfekt, att så lite kan göra så mycket, otroligt.
På eftermiddagen hämtade jag en kompis och vi åkte ner på strömpilen och tog en fika, tiden bara blåste iväg och snabbt hade det gått över två timmar. Hon berättade nåt kul, vi kom in på det där om vem som lagar maten hemma. Hos oss är det ju jag, och dom gånger jag säger till Åke att fixa mat så blir det köpepizza, samma sak var det hemma hos dom.
Ja, sa jag, ibland har man så svårt att hitta på vad man ska äta, ja sa hon, sen frågar man och hennes kille svarade då alltid… fil, vi kan äta fil. Något som hon inte tyckte var speciellt lockande och det visste han med all säkerhet och använde just det svaret för att slippa engagera sig i vad dom skulle äta, maten kom ju på bordet i alla fall… tills en dag.
Samma sak, hon frågade om råd till val av middag, han sa fil. Hon klädde på sig och gick ner på affären och köpte…fil. Kom hem och dukade fram flingorna, slängde upp filpaketet på bordet och sa varsågod. Lite lång i ansiktet satte han sig ner och dom åt middag… och efter den gången får hon aldrig fil som svar på vad dom ska äta 🙂
Jag blev uppringd av min ”gammboss" då vi satt i soffan och drack kaffet, hon ville att jag skulle följa med henne till Vännäs, för att se hennes dotter spela fotboll, och det kunde jag ju göra, det är inte så ofta vi sitter och pratar. Hann gå igenom en hel del, hon tackade för tiden jag tagit med henne, och jag sa, du har inte fått räkningen än 🙂
Nä, skämt å sidor, ibland är det så mycket som händer och man kan måsta bena ut saker, en händelse åt gången för att se helheten. Litegrann som jag brukar göra då jag är till exempel ute och går, jag resonerar med mig själv och testar olika teorier i skallen och kommer oftast på en lösning eller ett svar, och ibland blir det lättare då man dryftar det ihop med någon annan, så är det ju bara.
Önskar er alla en fin fredag!
Senaste kommentarerna